Jag minns hur det var när jag gick i högstadiet och alla skulle göra syntest och kolla färgseendet. Då fick man titta på ett antal fyrkanter med en massa prickar i olika färg. Där i gyttret av färger skulle en siffra träda fram och så skulle du säga högt vilken siffra du såg. Hade du bra färgseende så kunde du bli stridspilot. Det vill säga om du såg siffran. Det gjorde inte jag. ”Du har defekt färgseende” sa skolsköterskan. Någon stridspilot kunde jag inte bli. Så här i efterhand var det väl en välsignad tur eftersom det var präst jag skulle bli...
Men det är märkligt det där vad man ser och inte ser.
Det tog fem år innan jag upptäckte att väggen ovanför stora ingången till Uppenbarelsekyrkan är täckt av stjärnbilder. Den väggen hade jag sett så många gånger och inte sett något annat än just en vägg. Så en vinterdag när det hade snöat rejält och blåst en kraftig västlig vind och jag var på väg in i kyrkan stannade jag upp på kyrkplan och såg stjärnbilderna för första gången. Snön hade fastnat på de små tegelklossarna som utgjorde stjärnformationerna.
Då förstod jag vad Nathan Söderblom hade tänkt på när han klurade ut sin Uppenbarelseteologi för Saltsjöbadens kyrka. Var är första platsen där vi människor kan ana Gud? Jo, i naturen, de snöbeklädda skogarna, fjällen och stjärnhimlen.
Det tog mig ytterligare 12 år innan jag såg det som artikeln i Saltaren berättar om i detta nummer: de tre kungarna som blickar ner mot stallet med den lilla krubban där Jesus föddes. Jag som har varit inne i kyrkan flera gånger i veckan i snart sjutton år hade missat att se detta trots att jag tittat på väggen med målningarna så många gånger. Därför att jag hade tittat och sett det jag ville se och var inte öppen för att se det som också fanns där, som bara väntade på att bli upptäckt. Det var faktiskt en liten ”uppenbarelse”.
Så tror jag att det kan vara med en hel del i våra liv. Ibland missar vi något viktigt när vi tror att vi tittar på rätt saker. Vi ser det vi vill se, men missar det vi kunde ha sett, något som finns där och bara väntar på att bli upptäckt, bli ”uppenbarat”.
Så tror jag att det är också med bibelns berättelser om Gud. Människan söker efter Gud i det stora, det mäktiga, och Gud är långt borta, någonstans i stjärnhimlen. Men julens berättelse försöker få oss att rikta om blicken och se efter en gång till. För Gud är mycket närmare än vi tror. Mitt framför näsan faktiskt.
I julens berättelse ser vi Gud i
kärleken mellan två människor. Vi ser Gud i det lilla barnet som är kärleksgåvan till Maria och Josef och en kärleksgåva till oss alla.
Där är Gud, mitt i vår kärlek och i vår glädje. Väldigt nära, om vi bara tittar efter ordentligt...
Jag önskar dig en välsignad jul!