Så minns jag min mamma. En smålandsflicka från Björkhult i de småländska skogarna, som växte upp under ganska knapra förhållanden med sina tre syskon och de båda föräldrarna. Björkhult blev samlingsplatsen för syskonens familjer. Så många barndomsminnen jag har från somrar där. Det var där jag lärde mig att fiska med min morbror, snickra med morfar i snickarboden och tömma bikuporna på honung och provsmaka förstås. Där spelades fiol och dragspel och en massa kort.
Mamma älskade att spela kort och spela spel. Trots att hon var sjuk från det jag var liten och resten av sitt liv, en sjukdom som påverkade henne mycket och gjorde henne trött, så hade hon alltid tid och ork att spela spel och kort med oss barn. Hon älskade leken och hon älskade barnen. Mamma som var barnmorska, vilket passande yrke för henne.
Mamma blev farmor och så lekte hon igen, det blev spel och kort med barnbarnen och hon klädde ut sig och förvandlade sig till häxan med den långa näsan. Och däremellan vilade hon sig i soffan från sjukdomen och såg på medan barnbarnen lekte vidare.
Och så dog hon. Och saknaden är stark. Jag kommer på mig med att tänka: jag ringer hem till mamma och pappa och i nästa sekund, nej, just det, inte mamma, bara pappa. En underlig känsla. Att en är borta som alltid funnits där. En är borta och ändå på något sätt där, levande, rösten, ansiktet.
Barbro Lindgren skriver:
”Gråt inte för att jag är död
jag finns inom dig alltid
Du har min röst
den finns i dej
den kan du höra när du vill
Du har mitt ansikte
min kropp
Jag finns i dej
Du kan ta fram mej när du vill
Allt som finns kvar av mej
är inom dej
Så är vi jämt tillsammans.”
Och jag tänker, vad ger oss hopp och glädje, när vi befinner oss i dödens närhet? Som för lärjungarna när deras mästare dog? Eller för oss när någon älskad dör? Ja, ett svar finns i känslan av att höra ihop trots att döden skiljt oss åt. På något sätt är vi jämt tillsammans där den andre finns där levande inom oss och i våra minnen.
Och det andra svaret, som är ofattbart och omöjligt att förstå, och ändå, som är påskens djupaste hemlighet: ”Varför söker ni den levande här bland de döda? Han är inte död, han har uppstått”. (Luk 24:5-6)
Inte död… han lever… Tänk om det är så också för oss? Ja, tänk om det är så! Det är hopp och glädje i påskens tid för mig.