Krönika - NOVEMBER

Du är så intressant

I flödet på sociala medier var det plötsligt något som stack ut. En kollega skriver att novembervädret, det gråkalla fuktiga som ingen verkar uppskatta, fyller henne med kraft. Hon gjorde ingen djupare analys men det hon skrev fastnade hos mig. Jag ska försöka att hålla med henne och förklara hur jag tänker. Det är så lätt att ryckas med i den långa klagosång som vi kallar november. Jag vill inte bli en del av en höstdeppig kör som sjunger i skymningen som aldrig verkar övergå till dagsljus. Jag gör ett annat val, och försöker hitta det som kan fylla mig med kraft, Just nu. I det till synes trista och inte enbart i längtan efter adventsljusen. Den tiden kommer var så säker. Några kommer att tycka att det är allt för tidigt. Ha förbarmande, för folk står inte ut i allt för många nyanser av samma sorts gråhet. Hur ska vi stå ut? Det var där vi började -går det att lära sig att älska november? Jag vill tro att det är möjligt, mitt hjärta är fullt av ett trotsigt hopp där inget är omöjligt.

Det gäller att sätta fokus på det som nu träder fram. Hela skapelsen drar sig tillbaka, lövträden står nakna och det som tidigare var grönt och blomsterprytt är nu täckt av förmultnande löv. När allt det händer så träder vi människor fram visserligen klär vi oss gärna ton i ton med naturen men varför? När höstmörkret tar över så ser vi mer av mänskligt liv. Våra ögon söker ljuset i upplysta fönster och ser en främling i gatlyktans sken. Tänk om november kunde bli en månad där omtanken om varandra sjunger starkare än klagokören. När inte naturen låter oss drömmande försvinna bort i böljande grönska och klarblått vatten så låt det mänskliga träda fram. Ställ dig bredvid främlingen i gatlyktans upplysta scen. Kanske finns det annat att samtala om än hur grått och trist det är just nu. Om vi vågar se på varandra istället för att håglöst sida vid sida se hur naturen stängt för säsongen och gått i vila.

Kliv fram ur skuggorna bjud hem varandra.
Bli en sådan som stör.

Den finska poeten Eva Kilpi skriver:
Säg till om jag stör, sa han när han steg in, så går jag med detsamma.
Du inte bara stör, svarade jag, du rubbar hela min existens. Välkommen.

Jag tror vi behöver människor som rubbar vår existens. Någon som ser det jag inte längre ser. Mitt i allt det gråa finns det någon som sticker ut och det är du. Jesus var en sådan människa som störde och som såg. En sådan vill jag också vara. Vi kan väl börja försöka tillsammans. Vi möts under en gatlykta och talar om vad som helst, bara inte vädret.
Du är så mycket mer intressant.

Kristoffer Dahlqvist
Präst