Den söndag vi står inför har temat Förlorad och återfunnen. Evangelietexten är hämtad från Lukasevangeliet och är en av de mest kända och älskade liknelserna Jesus ger. Här framställs två bröder och deras olika inställning till livet. Den ene är en slitvarg, som lever enligt måttot ”plikten framför allt”. Hans liv var fyllt av förpliktelser, så som det är för många av oss idag. Vi har så stora krav på oss, inte minst från oss själva. Det är nästan som om det är arbetet och vardagens plikter som ger vårt liv sitt värde. Så värderas ju människoliv också ofta i vårt samhälle. Så länge vi kan arbeta och göra rätt för oss, slita och betala skatt och vara till nytta för samhället har vi ett värde. Sedan, trots att vi varit med och byggt upp vårt samhälle under många år, känns det ofta som om man är mera till besvär än till glädje.
Ett sådant tänkesätt är förödande för en människa. Gud ser aldrig på oss på det sättet! Vi har alla ett värde i oss själva, oavsett hur duktiga och begåvade vi är. Gud har gett varje människa ett gränslöst värde. Det är viktigt att vi som kyrka håller fast vid människovärdet och inte låter det trampas ner av rena vinstintressen utifrån. Gud älskar dig oavsett. Även när vi gör dumma saker. Vi får ständigt komma tillbaka och upprättas i vår relation till Gud. Gud är kärlek, det är vad berättelsen handlar om. Den andre broder, han vi brukar kalla den förlorade sonen, var en slarver. Han ville leva livet. Hans måtto var nog, ”man lever ju bara en gång, så låt oss leva och ha roligt!” Det verkade ju så också, till en början, när han gick bort och började slösa bort sitt farsarv. Pengarna rullade mellan fingrarna på onyttigheter som skulle bli hans fördärv. När han sitter som djupast, fast i sin misär, börjar han tänka efter. Han kom till besinning, eller som det kan översättas, ”han kom till sig själv”. En röst inom honom påminde om hur oerhört rikt och gott han hade haft det hemma hos sin far. När han tänkte efter hade han ju inte saknat någonting. Så fattar han ett beslut som skulle förändra hela hans liv. Han vände om. Nu skulle han gå hem och vädja till sin far om att få bli en på gården, om så bara en tjänare. Det fick duga eftersom han levt upp allt han fått ärva! Det visade sig att far hela tiden han varit borta, hade stått och väntat och längtat efter honom.
Detta är en underbar bild av Gud. Han är vår käre himmelske Far, som inte vill att någon enda av hans söner och döttrar ska gå förlorade. Det bästa vi kan göra är att vända om, att gå hem till Far. Jesus visar oss hur en sann omvändelse upprättar en människa i grunden. Han, den förlorade sonen, fick ett helt nytt liv! Far lät ställa till med fest för att han fått tillbaka sin son. Det är så lätta att glömma att vi har allt när vi lever vårt liv i gemenskap med Gud. Det finns inget annat att önska. Gud ger liv i överflöd. Den sonen som stannat hemma hade missat detta. Han förstod inte hur bra han hade det hemma hos far. Det kan vara en tankeställare för oss som fått nåden att leva i ett kristet sammanhang ändå från barndomen. Vi har ju inte behövt sakna något. Gud är så god, men också vi behöver omvändelse. Det är lätt att bli självgod och glömma mina medmänniskor. Vi behöver vända oss bort ifrån oss själva och se på Jesus, som gett allt, hela sitt liv för oss! Då blir det viktigt hur min medmänniska har det och vi får dela himmelens glädje över varje människa som omvänder sig och kommer åter till Gud, vår himmelske Far.
Med önskan om en god och välsignad helg
Fr Thomas