Predikan 5 april Palmsöndagen

Predikan Palmsöndagen Östhammar kyrka

Tänker er att ni tittar på en skräckfilm, en riktig rysare. Du ser hur skådespelarna är helt ovisa om att skurken väntar utanför fönstret, bara väntar på rätt tillfälle att slå till. Av någon anledning väljer skådisarna att skilja på sig, och undersöka det där mystiska ljudet, var för sig. När jag ser sådana här scener i film blir jag nästan galet irriterad på karaktärerna i filmen. Jag vill som ropa in genom tv skärmen, ”NEJ håll ihop! Fienden är på väg!”. Men dem hör mig inte, och ovisa om vad som väntar rör de sig mot hotet.

 Att läsa dagens evangelium känns lite som att titta på en skräckfilm. Alla är glada, och sjunger Hosianna Davids son! Folket lägger ner palmblad på gatan där Åsnan skall gå för att visa vördnad för Jesus, den där stora profeten som alla har snackat om. Det är en riktig folk-fest! Kanske det är lite som båtveckan i Öregrund, alla är där och veckans största band går på scenen. Glädjen och lyckan är total. Men jag som läsare vet ju att denna folk-fest inte har ett lyckligt slut. Precis som när jag tittar på en skräckfilm vet jag att fienden väntar huvudkaraktären i berättelsen, osynlig för folket som nu är så glada. Korset väntar Jesus. Fienden, skurken i dramat väntar där bortom palmbladen och sången.

 I våra liv kommer vi möta synliga lik väl som osynliga fiender. Likt skurken i en skräckfilm väntar dessa fiender på rätt tillfälle att slå till. Detta känns rätt talande för oss i Sverige och i världen idag när Coronaviruset rör sig ostört över jorden och skakar om vår tillvaro. Det är lätt att då bli rädd, att vara karaktären i skräckfilmen som bara går och gömmer sig, eller att inte vilja ta hotet på allvar, för det kommer ändå inte påverka mig. Det är väldigt lätt att inte rida in i Jerusalem, att inte gå den svåra vägen, att vända om vid första anblick av korset. I den där skräckfilmen som vi satt och titta på, finns det dock en karaktär som inte gömmer sig, och som tar hotet på allvar. Personen som tar striden och vågar trots sin rädsla möta skurken i en sista stand-off.

 Om palmsöndagen är som en skärckfilm, vem är då hjälten som tar den där striden? Det är ju mannen som sätter sig på åsnan och rider in i Jerusalem! För Jesus vet ju vad som väntar honom i Jerusalem och han har försökt att berätta det för sina lärjungar flera gånger. Dem fattar inte något, utan njuter utav den goda stämningen under intåget. Men Jesus vet. Han kan se korset som väntar honom. Och här blir modet i Jesus så tydligt, då han fortfarande gå in till Jerusalem trots att han vet att fienden väntar honom.

 När jag möter mina fiender, rider jag då in till dem? Eller gömmer jag mig? Står jag på Modets sida? Att vara modig är inte det samma som att vara orädd. Att vara modig är att trots sin rädsla möta hotet. Vi är alla kallade till att följa Jesus, att hur rädda vi än må vara, våga möta skurken i en sista stand-off. Vi är kallade till att lyssna till den där rösten som ropar ”Nej! Håll ihop. Fienden är påväg!”. I våra liv kommer vi möta olika fiender, men jag tror att vi kan besegra dem. Vi möter nu en osynlig fiende, och det är jätte läskigt, men bara för att det är läskigt och för att jag är rädd så betyder det inte att jag bör fly.

 Jag tror att Jesus var minst lika rädd som jag kan känna mig inför den oklara tid som står framför oss, om han inte kanske till och mer var mer rädd än mig, när han red in i Jerusalem. Men han valde ändå att göra det. För bortom korset, bortom döden och lidandet, så väntade någon nytt, något bättre, friheten, nåden och lyckan. För även om våra liv ibland känns som skräckfilmer, så innehåller det också romantiska komedier, äventyrsfilmer och feel-good draman. När vi rider in mot vårat kors, vår fiende, så ställer vi oss på modets sida, och sätter blicken bortom korset mot friheten, nåden och lyckan.  

 Linnea Carlbark, pastorsadjunkt i Roslagens norra pastorat