Provtänkaren Bertil Johansson i skogen.
Foto: Magdalena Sandberg

Provtänkandets profet

Nya idéer kan vem som helst komma på. Men redan att berätta om dem för andra kan vara svårt. Det finns alltid en risk för att avfärdas som dum eller orealistisk. Det är därför det kan vara så avväpnande att säga Nu provtänker jag.

Nu är det inte säkert att Bertil Johansson myntat uttrycket provtänka. Men han fanns med i de kretsar kring tillkomsten av Ideellt forum och Volontärbyrån i Svenska kyrkan som utgjorde begreppets kanske främsta smitthärd från mitten av 00-talet. Sedan dess har provtänkandet spridit sig i landet och i kyrkan. Anledningen är enkel. Det fungerar.

När någon säger Nu provtänker jag skapas en atmosfär där var och en känner sig fri att dela tankar utan att klanka ner på varandra. Och särskilt effektivt blir det ifall de andra kring bordet är medvetna om provtänkandets villkor. Så här formuleras de av
Bertil Johansson, nyss hemkommen från ett pass i den norrländska älgskogen:

– Det jag säger behöver inte vara färdigtänkt. Och jag behöver inte stå för det
jag säger längre än vad jag själv vill. Och nästa talare ska inte såga det jag sagt, för då låser sig processen. Har man en annan idé så uttrycker man den istället.

Att samskapa redan på idéstadiet är det som lägger grunden för att förverkliga
en idé, menar Bertil Johansson. Anledningen är lika enkel som mänsklig: det man själv varit med om att skapa är mer värt än det som kommer i färdigt
skick. Och det man brinner för bär man gärna vidare.

Nykläckta idéer är ivriga och sköra som fågelungar. De måste vårdas för att
kunna växa sig starka. Hemligheten är att undvika att kritisera varandra och låta
alla komma till tals. Då undviks de låsningar som ofta stoppar upp processer.

Det är i samspelet med varandra vi hittar lösningarna. Meningsfullheten ligger i att skapa delaktighet.

Bertil Johansson

– På det viset hamnar alla åsikter i korgen och kokar samman till en samsyn
i stort. Ingen blir vinnare och ingen förlorare, men alla har bidragit till den
gemensamma lösningen.

Det här kan låta som en managementteori bland andra. Men för Bertil Johansson finns det en djupare sanning kopplad till provtänkandets pedagogik.

– Det är invävt i skapelsen som livets mening att vi är beroende av varandra.
Därför måste det finnas ett samspel för att återspegla Gud.

Här ligger en nyckel, både till kyrkans egen förnyelse och till att fullfölja hennes uppdrag i världen, menar Bertil Johansson. Det är inte så att behoven
finns utanför kyrkan och lösningarna innanför. Den inre förändringen hör samman med den yttre. Samspelet är grundläggande. En kyrka som öppnar för människors delaktighet kommer att berikas med nya idéer och få kraft till att förverkliga dem.

– Alltihop kokar ner till mötet mellan människor där man inte är givare och tagare utan där samspelet skapar meningen.

Till slut räcker det förstås inte med att tänka och prata. Det krävs kraft och beslutsamhet ifall nya idéer ska förmå omskapa en ofta trög och upptagen
verklighet.

– Även om alla tycker en ny idé är fantastisk hamnar den i regel sist i
högen. För att lämna plats för det nya måste vi vara beredda att rucka på våra
positioner och lösa upp det invanda. Om det enda svar som ges är att vänta
till nästa budgetår så är idén redan död.

Bertil Johansson talar gärna med psalmens ord när han manar kyrkan att
gå från provtänk till handling. Ej blott Guds vilja veta men vandra i
hans bud. För säkerhets skull säger han det också på sitt eget, karaktäristiska vis.

– Ska det bli någonting gjort måste det göras. Det är få saker som blir gjorda
innan man gör dom.

Och som det mesta Bertil Johansson säger låter det särskilt övertygande på
sjungande västerbottniska.

BERTIL JOHANSSON

  • Har varit präst i ESF och Svenska kyrkan.
  • Har arbetat med idealitet och frivillighet och var en av grundarna av Ideellt forum och Volontärbyrån i Svenska kyrkan.
  • Mottog priset Årets förnyare i Svenska kyrkan 2010.
  • Motto: ”Man trivs där man behövs.”