Det kvillrar, glittrar och porlar. De senaste dagarna har våren kommit med snabba steg till Bygdeå, som ligger några mil från Umeå. Tjälen går ur marken och det ser ganska stökigt ut med jordvallar, stubbar och igenlagda diken på projektområdet. Åtgärderna genomförs inte för upplevelsens utan för miljöns skull, förklarar stiftsjägmästare Anders Landström. – När länsstyrelsen kontaktade oss för att använda vår mark såg jag inga problem. Den stora frågan var hur jaktlaget och de närboende skulle reagera, så vi önskade samråd med berörda parter. Det genomfördes och de negativa reaktionerna uteblev, så då skrev vi på, fortsätter han.
Tobias Eriksson, som är projektledare för Länsstyrelsens projekt VIMLA, Vatten och
människan i landskapet, kliver omkring i nödvändiga stövlar och begrundar den ångande marken och en rännil som försöker ta sig mot havet. Tanken är att dämma upp vattenflödet och våtlägga en del av marken. Här gick tidigare diken genom området, som delvis består av sura sulfatjordar. Men vid torka syresätts marken och den blir extremt sur. Kommer det ett höstregn sköljs syrorna ut i vattendragen. Följden kan bland annat bli höga metallhalter och fiskdöd.
Området i Bygdeå ligger nära samhället och i kanten går ett elljusspår. Tobias har hittat en sjö på kartor från 1600-talet. Landhöjning och dikning skapade sedan norrländsk jordbruksmark. – I projektet har vi letat efter markägare som frivilligt kan tänka sig att våtlägga och kyrkan tyckte att detta gick bra, säger Tobias Eriksson.
Medan länsstyrelsen har stått för avverkningen har kyrkan fått virkesvärdet, en bra kompromiss eftersom det nu inte kommer att växa skog framöver just här, berättar han.
Bygdeå är en pilotåtgärd där kemin i marken och vattnet undersöks före och efter. En våtmarksåterställning kan vara relativt enkel. Man kan plugga igen dikena och låta naturen ha sin gång. Men här ska vattnet dämmas upp till en högre nivå med vallar. – Vi har en mer avancerad ambitionsnivå och vill skapa andra värden, till exempel vill vi göra det möjligt för fisk att leka och ta sig upp. Det är annars svårt för gädda och abborre att hitta lekområden i kraftigt dikade avrinningsområden, klargör Tobias Eriksson.
Det handlar om några hektar med en myr och kringliggande åkrar som håller på att växa igen. Runtom står granskog men det har inte varit högproduktiv skogsmark. Nedströms finns en jordbrukare vars marker är en del av dikessystemet men som inte påverkas av åtgärden. – Här skapas död ved, vilket insekter och fåglar gillar. Det ser ut som ett slagfält just nu men blir säkert en bra biotop, anser Tobias Eriksson.
Anders Landström på Luleå stift pekar på några viktiga erfarenheter av samverkansprojektet: – Jag undrade inledningsvis om området verkligen skulle bli vackrare av åtgärden, men nu när skogen är borta är det lättare att föreställa sig en öppen vattenspegel och lövträd som bildar en inbjudande miljö. Man måste vara öppen även för idéer man inte skulle ha kommit på själv, vara öppen och lyssna.