Other languages with Google Translate

Use Google to automatically translate this website. We take no responsibility for the accuracy of the translation.

Prata med oss

Präst med sand mellan tårna

Från Phuket och söderut är Erik Stenberg–Roos Svenska kyrkan. Han surrar fast altaret på bilen, kastar in gitarren och far dit där han är behövd. Ena dagen håller han en gudstjänst på stranden, den nästa besöker han en svensk som sitter i fängelse.

Det är ofattbart varmt. Erik Stenberg-Roos dricker sin fruktshake i botten. Han kommer från ett hembesök i djungeln och behöver ny energi. Här tar alla uppgifter kraft, mycket på grund av den livsfarliga trafiken, hettan och avstånden.

Han är präst i Phuket, eller präst i paradiset, som man skulle kunna vitsa till det. Vid senaste gudstjänsten på svenskön Koh Lanta fanns där till och med en orm. En lång, smal, giftigt grön orm hade lagt sig till ro i den fläkt Erik drog igång i lokalen. Reptilen föll rakt ned i hans ansikte. De visade sig vara ungefär lika rädda för varandra och försvann snabbt åt varsitt håll.

 –   Min förra chef tyckte jag skulle göra en tillbudsanmälan, ler han snett.  

Han har haft ett fyra år långt äventyr, men i sommar slutar han och den stora frågan är var livet tar vägen sen.

Erik Stenberg-Roos. Prästens symbolkraft är urstark. Det är en lärdom från Thailand.
Insikten om hur liten en människa är och hur snabbt ett liv kan släckas förändrade mig, säger Erik Stenberg-Roos. Bild: Magnus Aronson/Ikon

–  Thailand har varit oerhört speciellt – jag sökte den tjänsten eftersom jag visste att det var en rock´n roll-tjänst. Men alla utlandstjänster är spännande på sitt sätt. Det får gärna bli en ny plats utomlands.

Visserligen ligger gitarren i bilen och visserligen har han som ung jobbat som musiker både på gatorna och i coverband. Men när Erik Stenberg Roos säger rock´n roll-tjänst menar han att vad som helst kan hända. Att mycket lite är givet eller möjligt att förutse. Att lösningar måste stampas fram pronto, att det finns broar att bygga.

 –  Som präst här får man inte vara rädd att möta människor med mycket annorlunda religiösa eller politiska uppfattningar än de man har själv. Här kan jag prata med en judisk mystiker, och då behöver det vara utbytet i samtalet som är det väsentliga.

Själva hans väg till prästyrket har varit rock´n roll. Krokig, oväntad. Från en tonårstid med starkt engagemang i kyrkan och tvärsäker tro gick han till en vuxentillvaro som visade sig vara mer komplex än ungdomstiden. En tuff process av omprövningar tog vid, och han gav han sig ut i världen.

Han reste i hela Europa, bodde på kibbutz i Israel och luffade i latinamerika. På morgonen den 19 september 1985 kastades han ur sin säng i Mexico City. Tiotusentals människor dog i jordbävningen. Husen omkring hans hus rasade, men Erik Stenberg-Roos fortsatte leva.  

– Fysiskt var jag oskadd. Mentalt vet jag inte vad som hände med mig där och då, men insikten om hur liten en människa är och hur snabbt ett liv kan släckas förändrade mig. Efter ett par veckor insåg jag också att det inte går att leva sitt liv i rädsla.  

Han fortsatte sin resa. Spelade på gatorna, samlade upp inkomsterna i sitt gitarrfodral. Och han knackade på hos Svenska kyrkan där den fanns. Där var han välkommen.

–  Jag har sett vad kyrkan kan betyda. Jag kunde ringa på hos Svenska kyrkan i Paris för att diskutera teologi med prästen. ”Kom imorrn kl 14”, blev svaret. Likadant var det i Mexiko och i Grekland.

Erik Stenberg-Roos har format sin yrkesroll med hjälp av flera goda förebilder från kyrkan. Men hans omsorger om församlingen bottnar också i en svår personlig sorg; strax efter att den då 25-årige Erik återvänt hem för att bygga en mer stabil tillvaro tog fadern sitt liv.

Jag har sett vad kyrkan kan betyda. Jag kunde ringa på hos Svenska kyrkan i Paris för att diskutera teologi med prästen.

– Det är en outhärdlighet som jag måste umgås med. Det har skadat mig – jag är rädd att den som är deprimerad tänker ta livet av sig. Men jag har också lärt mig hur enormt viktigt det är det vi bryr oss om varandra. Och som präst tar jag på mig ansvaret att alltid försöka känna igen svaghet, att se när någon mår dåligt och behöver hjälp.

Han blev familjefar och hittade så småningom till teologiska studier i Göteborg, av lust och intresse och för möjligheten att bli religionslärare. Vägen dit gick över några år som svetsare, mekaniker och musiker.

Ingen vit duva kom och berättade att han var kallad, men på utbildningen fanns blivande präster. De visade att det var möjligt – att han kunde bli präst. Han skulle få lyssna på människor, lära känna deras livsvägar och vara dem till hjälp.

1999 prästvigdes Erik Stenberg-Roos. Då hade han nyligen gått igenom skilsmässan från sina barns mor. Men han hade också träffat Anna Stenberg. Under många år levde de ett lyckligt och mycket vanligt liv – Erik som präst i Lundby församling i Göteborg, Anna som socionom.  

Och så hände det som brukar hända. Barnen blev stora och föräldrarna mer eller mindre akterseglade. Alla de där självklara förutsättningarna för livet försvann i ett poff.

–  Skulle vi söka bättre jobb hemma eller… vad? Så kom den här tjänsten upp. Rock´n roll.

Plötsligt befinner de sig i Phuket. Det är 2014, strax efter militärkuppen. Erik Stenberg Roos är den tredje prästen här. De båda tidigare prästerna har arbetat med att etablera Svenska kyrkan. Hans egen uppgift blir att bygga verksamhet.

Det finns fasta ramar eftersom området är stort: en gång i månaden får Koh Lanta besök under några dagar, exempelvis. Då finns möjlighet att delta i samtalsgrupper, få hembesök eller välsignelse.

Det finns fasta ramar eftersom området är stort: en gång i månaden får Koh Lanta besök under några dagar, exempelvis. Då finns möjlighet att delta i samtalsgrupper, få hembesök eller välsignelse.

Erik Stenberg-Roos och Anna Stenberg arbetar och lever sida vid sida varje dag. Ett djupt och delat engagemang gör den delen av utlandsjobbet till en stor bonus.

Den första regeln är att behov går först. Det blir mer diakonal verksamhet än liturgiska finesser. Högsäsong för turismen är högsäsong även för prästen, Thailand erbjuder oändliga möjligheter att råka illa ut.

Vissa hjälpsökande kan fresta på tålamodet ordentligt, som de unga män som super upp reskassan och kommer för att be om pengar med argumentet ”Mina föräldrar betalar kyrkoskatt”. Andra är så utsatta att deras enda livlina är kyrkan. 

-  Fängelsebesöken är de absolut svåraste. De är oerhört viktiga, den som har fått ett fängelsestraff här känner sig lätt bortglömd. Många har haft stor otur. Jag tror inte att de ljuger för mig när de berättar vad som hänt, ofta är det helt bedrövligt.

Korruptionen är omfattande och den drabbar alla. Att vara utlänning är i Thailand inte ett skydd. Relativt små förseelser kan leda till höga böter eller fängelse, för den som inte har pengar att betala sig ur situationen.  

Ganska många som han träffar är män utan bostad som har sålt allt de äger för att flytta till sin thailändska flickvän, och sen blivit lurade. Andra är hemlösa redan vid ankomsten.

–  Vi har i stort sett bara två regler: vi ger aldrig pengar, och vi låter ingen sova i vårt hem. Ibland går vi ut och äter med någon som saknar pengar till mat, eller åker tillsammans och handlar. Vår diakonala mission är solklar: Vi undviker att ta ansvar för andras liv, men stöttar dem i deras egna plan för att lösa problemen. Vi är genomtänkta och tydliga med det.

-  Fängelsebesöken är de absolut svåraste. De är oerhört viktiga, den som har fått ett fängelsestraff här känner sig lätt bortglömd.

Det är inte lätt. Det kan vara oerhört svårt att säga nej till ”bara ett par nätter på soffan”.

–  Men jag har en övertygelse om att det är bra att låta varje individ själv ta ansvar. Jag frågar vad planen är. ”Hem” kan de säga. Ok, hur kan jag hjälpa? ”Ring syrran och be henne skicka pengar till biljett”.

Och då är det precis vad prästen gör. Likadan är inställningen till församlingsbornas behov av kyrkan. Erik Stenberg Roos frågar efter önskemålen och försöker uppfylla dem. Han söker möjligheter, och klimatet är gynnsamt.

 –  Vi använder stränder och barer. Min musikerbakgrund har varit väldigt användbar för att nå ut. Jag har spelat som trubadur även här, faktiskt.

Fast då har det varit mer på umgängesnivå. Och utan ett öppet gitarrfodral framför fötterna.

Marika Sivertsson

Copyright skribenten. Artikeln har tidigare varit publicerad i tidningen Vision.