Det är ofattbart varmt. Erik Stenberg-Roos dricker sin fruktshake i botten. Han kommer från ett hembesök i djungeln och behöver ny energi. Här tar alla uppgifter kraft, mycket på grund av den livsfarliga trafiken, hettan och avstånden.
Han är präst i Phuket, eller präst i paradiset, som man skulle kunna vitsa till det. Vid senaste gudstjänsten på svenskön Koh Lanta fanns där till och med en orm. En lång, smal, giftigt grön orm hade lagt sig till ro i den fläkt Erik drog igång i lokalen. Reptilen föll rakt ned i hans ansikte. De visade sig vara ungefär lika rädda för varandra och försvann snabbt åt varsitt håll.
– Min förra chef tyckte jag skulle göra en tillbudsanmälan, ler han snett.
Han har haft ett fyra år långt äventyr, men i sommar slutar han och den stora frågan är var livet tar vägen sen.

– Thailand har varit oerhört speciellt – jag sökte den tjänsten eftersom jag visste att det var en rock´n roll-tjänst. Men alla utlandstjänster är spännande på sitt sätt. Det får gärna bli en ny plats utomlands.
Visserligen ligger gitarren i bilen och visserligen har han som ung jobbat som musiker både på gatorna och i coverband. Men när Erik Stenberg Roos säger rock´n roll-tjänst menar han att vad som helst kan hända. Att mycket lite är givet eller möjligt att förutse. Att lösningar måste stampas fram pronto, att det finns broar att bygga.
– Som präst här får man inte vara rädd att möta människor med mycket annorlunda religiösa eller politiska uppfattningar än de man har själv. Här kan jag prata med en judisk mystiker, och då behöver det vara utbytet i samtalet som är det väsentliga.
Själva hans väg till prästyrket har varit rock´n roll. Krokig, oväntad. Från en tonårstid med starkt engagemang i kyrkan och tvärsäker tro gick han till en vuxentillvaro som visade sig vara mer komplex än ungdomstiden. En tuff process av omprövningar tog vid, och han gav han sig ut i världen.
Han reste i hela Europa, bodde på kibbutz i Israel och luffade i latinamerika. På morgonen den 19 september 1985 kastades han ur sin säng i Mexico City. Tiotusentals människor dog i jordbävningen. Husen omkring hans hus rasade, men Erik Stenberg-Roos fortsatte leva.
– Fysiskt var jag oskadd. Mentalt vet jag inte vad som hände med mig där och då, men insikten om hur liten en människa är och hur snabbt ett liv kan släckas förändrade mig. Efter ett par veckor insåg jag också att det inte går att leva sitt liv i rädsla.