– Den 14 januari 1946 kom jag med tåg till Rimbo. En äldre herre tog min storebror och när min bror försvann blev jag rädd. Min nya fostermor Gerda och jag gick åt andra hållet, hit till huset i Rö.
Det berättar Solweig Jonsson, 82. När hon var tre år gammal hamnade hon på barnhem tillsammans med sina syskon. Hennes mamma hade blivit sjuk i TBC och hennes pappa var inte betrodd att ta hand om sina fyra barn på egen hand eftersom han var man. När mamman sedan dog tre år senare fick barnen flytta till olika fosterfamiljer.
– Allt jag hade när jag kom hit var den här resväskan med en pyjamas och ett livstycke med strumpeband, minns Solweig Jonsson, och visar väskan med den snirkliga adresslappen som hon har kvar.
Första kvällen fick hon varm choklad och ett kokt ägg.
– Jag hade aldrig sett ett ägg förut. Jag trodde att det var ruttet eftersom det var gult inuti och vägrade att äta det, säger Solweig.
På kvällen stoppades hon om i sängen av Gerda.
– Då sa jag: ”Jag ska inte bo här så länge. Jag ska snart flytta hem till min pappa, när han har skaffat en ny mamma.”
Men så blev det inte utan Solweig blev kvar i huset i Rö, hos sin fostermor Gerda och hennes vuxna dotter Greta.
– Gerda var en stark kvinna. Hon skilde sig från sin första man efter ett år eftersom han var alkoholist. 1933 köpte hon det här stället helt själv. Det var ovanligt för en kvinna på den tiden, säger Solweig.
Huset var litet, med vedspis, utedass och pump på gården. Mot vägen låg en bensinmack, som Gerda och Greta drev.
– Gerda och Greta var fantastiska människor. Jag saknar dem otroligt. Jag var en rebell när jag växte upp men det spelade ingen roll vad jag hade gjort – de stod alltid bakom mig. Jag var som deras dotter och huset här i Rö är mitt barndomshem.
Av Gerda fick Solweig lära sig att har respekt för äldre, vara hjälpsam och inte tro att hon var förmer än någon annan.
– När jag var liten blev jag retad för att jag hade fräknar. Men då sa Gerda ”Du ska inte vara ledsen. Det är den som är dum mot dig som inte mår bra”. De orden har jag alltid burit med mig.
När Solweig var 23 gifte hon sig och hon och maken fick tre döttrar tillsammans. På helger och lov var de tillbaka i Rö och hälsade på Gerda och Greta.
– De var lyckliga när mina döttrar kom hit och Greta tog hand om oss alla. När Gerda dog blev Greta mer som min mamma och mina barn sa alltid mormor till henne.
Solweig och hennes make hjälpte Greta att dra in vatten, toalett och dusch i huset och när Greta blev äldre gick Solweig ner i arbetstid för att vara med henne en dag i veckan.
– När hon dog var vi där alla fyra, jag och mina tre döttrar, och höll henne i handen. Det är jag glad över.
När Greta dog ärvde Solweig huset i Rö.
– Först ville jag inte bo här ensam på landet, men mina döttrar sa ”prova ett år!”. Så jag flyttade in och blev kvar i 23 år, säger Solweig.
Hon sitter på sin favoritplats i soffan i uterummet. Det byggde hon till när hon flyttade hit. Här har hon utsikt över trädgård, ängar och skog. På bordet framför henne ligger gamla foton på Gerda och Greta, och på huset.
– När jag kommer hit tittar jag efter dem. De finns alltid här. De finns med.
Det är första gången Solweig är tillbaka i huset i Rö sedan hon flyttade härifrån i vintras. Det blev tillslut för svårt att hålla efter huset och trädgården.
– Jag är glad att min dotter Ewa ville ta över huset. Det var viktigt för Gerda och Greta, säger Solweig Jonsson.
Ewa och hennes systrar har varit här sedan de var barn, liksom deras barn och barnbarn.
– Jag har alltid älskat att vara här. Jag brukade vara här på sommarloven och bo med Greta. Jag känner mig trygg här. Jag, som är väldigt mörkrädd, har aldrig känt mig rädd här, säger Ewa.
Text: Mia Sjöström