Diakon Maria gör själavårdspromenader

När våren kom och det blev så pass varmt att man kunde vara utomhus mer än en liten stund, började Maria att träffa några av sina konfidenter – de personer som tillhör riskgrupper och därmed inte bör socialisera inomhus – på promenader.

– Behovet av att prata försvinner inte bara för att världen stannar upp litegrann. Det är snarare tvärtom. Därför tänkte jag att jag ju kan ta med 70-plussarna på samtalspromenader utomhus, säger Maria.

Maria har ett antal personer som hon träffar på samtalspromenader, antingen en gång i veckan eller en gång varannan vecka.

– Det har även kommit förfrågningar från fler om att få promenera och prata. Det är viktigt att få träffas fastän vi inte kan vara inomhus. De som vill prata är framför allt kvinnor som är ensamma och som antingen har barn som bor på annan ort eller barn som har fullt upp med sina egna liv och därför inte kan komma och hälsa på så ofta. Dessutom får ju inte de här personerna träffa sina familjer inomhus på samma sätt som före pandemin.

Relationerna förändras på grund av avståndet

Maria tycker inte att promenadsamtal är optimalt men det är ett bättre alternativ än att ta samtalen per telefon. När hon inte ser den hon pratar med försvinner minspelet och det blir ett avstånd även mentalt, inte bara rent praktiskt.

Hon betonar att kroppsspråket nu är mycket viktigare än det har varit tidigare eftersom man måste hålla avstånd till varandra.

– Det gäller att man stannar upp ibland och tittar på varandra när man pratar. Man får uttrycka närheten på ett annat sätt. Det är väldigt viktigt nu när vi går miste om att kramas, ta i hand och de där små gesterna som att lägga handen på någons arm. Man får vara extra bra på att hålla ögonkontakt, kanske sätta handen över hjärtat och verkligen se personen man pratar med. Det kanske man inte alls har gjort tidigare för att man då har haft möjligheten att röra varandra. Det är på ett helt annat sätt nu men att promenera och prata är bättre än att inte träffas alls.

Maria brukar gå i centrala Åkersberga med sina konfidenter. Hon har en slinga runt Åkers kanal som hon brukar gå och ibland bär det av upp till Röllingby backar eller till Hackstaspåret.

Både bra och dåligt att ses ute

– Ja, man blir ju inte förkyld längre men det är inte bra för de som är äldre och ensamma. De går miste om beröring och närhet som är så viktig, för alla. Jag tycker dessutom om att kramas och om jag träffar någon som vill eller behöver en kram så ger jag gärna det. Nu när vi måste hålla avstånd försöker jag lära mig att visa närhet på andra sätt, framför allt genom kroppsspråk med ansiktet, ögonen och med vad jag säger. Det är väldigt utvecklande och kreativt att lära sig jobba på andra sätt.

Svårigheter med samtal på allmänna platser

– Det största problemet är att det blir svårt med tystnadsplikten. Jag har ju alltid diakonskjorta med krage på mig. Det kan hända att vi stöter på någon som konfidenten känner och som inte vet om att personen pratar med någon från kyrkan. Konfidenten får avgöra hur vi ska lösa det. Vi kan till exempel anpassa rundan för att vi ska undvika att träffa på någon eller så möts vi någon annanstans. Det händer också att man tappar fokus när man inte sitter mittemot varandra i ett samtalsrum och pratar och då kan det kännas svårare att prata om de där svåraste sakerna. Samtidigt finns det fördelar med att promenera när man pratar. Att vara i naturen är exempelvis helande. Vi mår bra av att vara i naturen.

Maria avser fortsätta med samtalspromenaderna så länge som de är genomförbara, med väder i åtanke, och så länge som de behövs. Hon har också kollegor som har samtal utomhus. Marias diakonkollega Elisabeth Rydström träffar en person på samtalspromenader och en av prästerna sitter utomhus och har själavårdssamtal.

Har tvingats göra fler ändringar i arbetet

Maria håller vanligtvis i en samtalsgrupp där de pratar om sorg men den har ställts in tills vidare på grund av pandemin, vilket Maria är ledsen över eftersom den är extra efterfrågad just nu. Något som dock har tillkommit i diakonerna Maria, Elisabeth och Ullakarins scheman är en pilgrimsvandring.

– Vi träffas kl. 13.00 varje torsdag och går ett par, tre kilometer i närområdet med pauser. Det är egentligen inte en pilgrimsvandring i den rätta bemärkelsen men vi läser någon text varje gång. Det handlar mer om att träffas och prata. På en av vandringarna var det en som plötsligt sa ”Nu har jag pratat med alla!”, det tyckte jag var fint. När vi går och stannar upp emellanåt förändras konstellationen i gruppen och då hamnar man kanske bredvid någon annan. Ibland kanske man går långsammare. Det är några som har skapat sig nya kontakter.

Marie berättar att pilgrimsvandringen har tillkommit eftersom även tisdagsluncherna, en vanligtvis veckolig återkommande aktivitet då man kan äta lunch i Åkersberga kyrka, har tvingats ställas in. Några av de som brukade gå på luncherna följer nu med på vandringen ibland.

– Vandringarna är bra både för de som är ensamma och för de som har partners som de tröttnar på emellanåt. Särskilt nu under pandemin nöter man ju på varandra. Då tycker vissa att det är skönt att få träffa lite andra människor.