En kvinna, präst, kort grått hår och glasögon, klädd i rosa kofta och med ett kors runt halsen.
Foto: Charlotte Nordin

Tröst ger mod att finnas till

Alla människors livsberättelse rymmer frågor om identitet, mening och relationer. Det berättar sjukhusprästen Carola Sjölind Westin.

Jag känner mig otroligt privilegierad med sjukhuskyrkan som en del av mitt arbetsområde. Människor frågar mig ibland, hur jag orkar vara del av så mycket lidande, sorg och död i min vardag. Mitt svar är och förblir att det är en förmån och ett stort förtroende att få ”dela liv” med människor i det allra svåraste. Det verkligt sköra, nakna och sårbara livet, som vi kanske drar oss för att prata om och dela med varandra, som gör för ont i tillvaron. Vårt liv är en gåva, inget vi själva kan välja, med både möten och förluster av varierande slag. När svårigheter, kriser eller sjukdom möter oss ställs tillvaron på sin spets. Plötsligt blir de vardagliga bekymren inte så viktiga längre. Livet får nya dimensioner. De existentiella frågorna, om mening, lidande, liv och död, tar plats på ett alldeles konkret sätt.

Att begränsas till en sjuksäng, bli avklädd sin identitet och integritet, bli beroende av andra, förlora förmågor eller behöva inse livets korthet, gör något på djupet med oss människor. Som sjukhuspräst får jag vara med i denna spiral av utsatthet, där jag i gränslandet mellan liv och död även får verka med ett språk för döendet genom riter och symboler bortom det språk vi talar. Ibland upplever jag tyvärr ännu år 2022 att blotta åsynen av mig med prästkrage på sjukhuset, kan påminna om livets gräns och väcka oro och ångest. 

Ljus skiner igenom en glasskultur med blomstermotiv.
Foto: Kristin Lidell

Som människor får vi mötas i delande, eftertänksamhet, i tystnad, men också i både tårar och skratt. Jag får fungera som bärare av hopp och förmedla, med ord eller utan ord, kanske bara i närvaro – att om det inte finns en väg runt det svåra så kanske en väg igenom, där jag inte kan gå vägen för dig som drabbad, men är beredd att följa dig en bit på livsvägen. Många gånger när jag får ta del av människors innersta berättelser och liv känns det som att jag vill ta av mig skorna, då jag plötsligt befinner mig på helig mark.

I mina möten med människor har var och en sin livsberättelse där frågor om identitet, mening och relationer liknar varandra, oberoende om de kommer från någon som ser sig som troende, tveksam eller menar sig inte ha någon tro alls. Det vi är med om i livet, i både stort och smått, behöver formuleras och sättas ord på för att få in dem ”i kroppen.” Bara så tänker jag kan livet fördjupas. Hoppet bär vi med oss och det bär oss. Förlorar vi hoppet kan livet bli outhärdligt. Vanmakten kommer över oss och det kan för ett tag kännas som att vi sviker den människa vi inte känner att vi kan hjälpa på något sätt. Ibland tänker jag att vi både vill och gör för mycket, kanske mest för att lindra vår egen oro när vi inte står ut med den andra människans förtvivlan. I stället handlar det om, är min erfarenhet, att våga vara kvar i det svåra med den andre och låta den som har det svårt vara i fred men utan att överge den personen. Att våga vara och våga vänta, tillsammans med den andre, för ibland ger oss livet inga svar. 

Alla är vi även beroende av tröst i olika sammanhang. Tröst ger oss modet att finnas till, inte genom att säga att allt blir bra. Det handlar om att få känna sig delaktig, bli informerad om sin situation men framför allt bli bekräftad och sedd som person. Att som drabbad få mötas av en varsam hand, i omtanke och respekt. För i kärlek som delas, finns rum för hopp, för läkning, när sår läggs till sår. Jag vill här återkoppla till Sjukhuskyrkans symbol, som i sig är så gestaltande med bilden av en blomma som, inramad av korset, växer ut från den avbrutna stjälken. En berättelse om liv, kraft och hopp, att ur det brustna, det avhuggna, svaga och skadade, kan trots allt, något nytt växa fram. Det är för mig symbolen för hopp!