En kvinna med gul topp som står framför altaret i Arnäs kyrka. Hon tittar ut genom det stora fönstret där solen lyser in..
Foto: Charlotte Nordin

Nyfikenhet fick Pia att fastna för retreaten

Möten är en stor del av Pia Berggrens vardag. Hon är kontorschef på House B i Örnsköldsvik och lever ett aktivt liv med utomhusliv och sociala sammanhang. Men även om hon får energi av att vara i sociala miljöer och att göra nytta, försöker hon balansera det med stillhet och eftertanke. Läs hela artikeln om Pia Berggren här >>

Mobilen plingar. Internetsidor fladdrar förbi. Sociala medier uppdateras och mail besvaras. Det är ett ständigt pågående brus runtomkring oss och vi utsätts dagligen för intryck ifrån TV, tidningar, radio, podcasts, sociala medier och möten med människor.

I en kultur där aktivitet, prestation och effektivitet premieras, glömmer vi ofta det enkla och självklara: att människans liv är en pendling mellan arbete och vila. Men hur hittar man avskildhet där man får tid att reflektera och möta sitt innersta? Det kan vara svårt att stanna upp och ta stunder av stillhet och möta tystnaden när allting bara snurrar på.

Retreaten är en väl beprövad form för att tillsammans med andra söka stillhet. Den kan vara över en dag upp till flera dygn. I retreaten finns en enkel ram, det mest grundläggande - att andas, äta och vara tillsammans under tystnad, utan att prestera eller aktivt interagera. Ingen som frågar vem du är, varifrån du kommer, vad du jobbar med eller vad du gör på fritiden. Här får man lägga arbete, mobiler, dator, kalender och måsten åt sidan för att möta sina djupare behov. Det är ett tillfälle att ta sig tid och reflektera över vad som är viktigt i livet. Jesus drog sig också undan till platser för att vila och hämta kraft. Han behövde ensamheten och vilan som balans mellan alla sina möten med människor.

Pia Berggren bor bara ett stenkast ifrån Arnäs kyrka och där har hon hittat retreaten som sin plats att stanna upp och vara i tystnaden. Hon är med så ofta hon kan när Arnäs kyrka håller heldagsretreater.

- Jag älskar pulsen, att vara bland människor, det ger mig sådan energi. Jag tycker om att göra nytta och få andra att må bra, men jag behöver också eftertanken och balansen där jag får dra mig undan och bara umgås med mig själv. Jag har alltid tyckt att kyrkomiljöer är en skön miljö att vara i. Kyrkan är storslagen, vacker och den ger mig ett lugn.

Man får till och med slumra till där i kapellet om man vill.

Pia var på sin första retreat för tio år sedan. Den hölls i Örnsköldsviks kyrka. Pia blev så fascinerad över att man kunde hålla ett program för en grupp deltagare genom en hel dag där upplägget var att vara tillsammans i tystnad.

- Vi åt frukost, rörde oss i samma rum, tittade på varandra och log åt varandra men vi pratade inte. Ingen presentation av deltagarna och inget kallprat. Jag tyckte det där var så spännande, att man kan vara tysta tillsammans utan att det blir stelt. Jag vet ju hur svårt det är att sitta i en bil med någon utan att prata. Det är ju näst intill omöjligt!

Vilken betydelse har retreaterna för dig?

- Jag behöver avsätta tid att bara vara och lyssna inåt. Jag behöver emellanåt vila ifrån alla intryck och allt brus och skala bort saker som tar fokus och som gör att jag inte hör mina egna tankar, berättar Pia. Det är så lätt att jag distraherar mig med andra saker. Scrollar på skärmen, landar framför tv:n och med en föreställning att måsta prestera. Jag behöver balansen och det är här på retreaterna jag reflekterar, tittar bakåt och spanar framåt. Jag andas, vilar och laddar om.

Två tillfällen under retreaten i Kärlekens kapell hålls en meditation på ungefär 20 minuter då man sitter helt still. Ibland leder ledaren in i en text, men oftast är meditationen helt tyst.

- Jag minns en gång när min tillvaro var hektisk och jag var på retreat. Då somnade jag på en plats i Arnäs församlingshem. Det var jätteskönt, skrattar Pia. Man får till och med slumra till där i kapellet, om man vill.

Har du upplevt någon form av andlighet på retreaterna?

- Jag vet inte riktigt vad jag ska sätta för etikett på det, men om det är andlighet att uppleva storheten, tryggheten, tilliten och förtröstan då har jag absolut gjort det. Jag känner och upplever saker i tystnaden och det går mig inte obemärkt förbi, så kan jag väl säga.

Skulle du säga att du är sökare?

- Åh, vilken intressant fråga. Jag har inte tänkt på den. Men jag skulle nog kanske säga att jag är en upptäckare. Jag är nyfiken och vill gärna upptäcka, testa nya saker och utmana mig själv.