Birgit Brännström brukar presentera sig som diakon, sjuksköterska, mamma, mormor och farmor. Hon är en pigg 90-åring som sett hur tiderna förändrats i både kyrka och samhälle. Vi sitter i Birgits vardagsrum och dricker kaffe medan hon berättar om sina många livserfarenheter. När vi börjar samtalet tar hon oss tillbaka till studentlivet på Vårsta.
Studier och livet på Vårsta diakonigård
Redan som 17-åring började Birgit studera till diakonissa med specialinriktning på sjuksköterska på Vårsta diakonigård. Bakgrunden till diakonstudierna var en speciell kvinna Birgit mötte redan som barn och som kom att bli hennes stora förebild. Kvinnan jobbade som diakonissa i Örnsköldsviks församling och Birgit tyckte att hon verkade ha ett roligt jobb.
Birgit minns studentlivet på Vårsta som en ljus tid. Det var en härlig gemenskap mellan studiekamraterna som levde tillsammans i en storfamilj.
- Diakonutbildningen var så väldigt annorlunda på 50-talet mot för vad det är nu. Förutom själva studierna ingick det också i utbildningen att vara städpatrull i huset. Vi tog hand om hushållsarbete och fick utföra städning, ordna med måltider, diska och vara värdinna för husets olika gäster.
- Vi fick hjälpa till med allt möjligt och någon fritid var det inte tal om.
När vi var lediga och skulle tillbaka till skolan sade vi att vi ”åkte hem” till Vårsta.
Birgit minns tillbaka på artigheten och hur man tilltalade personer.
- Man sade aldrig du varandra. Det var som en helt annan värld då jämfört med hur det är idag, skrattar Birgit. Det formella var så viktigt. Det var mycket herr och fru och fröken på den tiden. På Vårsta tilltalades man som syster eller fröken och jag var Fröken Bonnér.
Det var en kvinnligt dominerande tillvaro och flickorna var hårt hållna. Inga pojkar och fästmän fick umgås med flickstudenterna.
- Vi tyckte inte att de där reglerna var särskilt konstiga. Det var ju så det var på den tiden, men det skulle ju aldrig funka idag, berättar Birgit. Att hålla flickor och pojkar ifrån varandra är ju helt oförenligt med dagens samhälle.
Mötte kärleken Henrik
På den tiden när Birgit studerade till diakonissa fanns en mer eller mindre outtalad förväntan på att kvinnor i församlingstjänst skulle leva som ogift. Församlingsjobbet för en kvinna ansågs vara så krävande att det var otänkbart att kombinera med man och barn. Birgit var därmed helt inställd på att leva singel.
Sommaren 1955 blev därför väldigt speciell för Birgit. Hon skulle göra praktik i utbildningen och fick en husmorstjänst på Dekarsögården. Där förändrades alla hennes livsplaner. Det var då Birgit mötte sin stora kärlek Henrik Brännström. Henrik läste till diakon på Stora Sköndal och gjorde också praktik på Dekasögården.
- Det sade “klick” mellan oss där och då, berättar Birgit.
Nu hamnade Birgit i ett dilemma. Hur skulle Birgit göra med diakonstudierna och förväntningarna på singelliv när hon förälskat sig i en man?
Birgit åkte ner till Vårsta diakonigård och berättade för föreståndarinnan, syster Ester om hur det hela låg till. Birgit var till och med beredd på avsluta sina studier, men föreståndarinna förstod dilemmat och Birgit som var en stark och modig ung kvinna gick emot allas förväntningar. Hon satsade på både kärleken och att ta diakonissaexamen.
Första tjänsten
Allhelgonadagen 1955 vigdes Birgit som diakonissa i Härnösands domkyrka av Biskop Hultgren. Som 20-åring fick hon sin första tjänst i Själevads församling som församlingssyster och hon fick ansvara för både verksamhet för äldre och barn- och ungdomsarbetet. Någon arbetsbeskrivning eller handledning fanns inte och hon fick lägga upp arbetet helt på egen hand.
- Jag gjorde hembesök och utförde lite sjukvård. Många äldre hade det socialt jobbigt och behövde hjälp och råd med olika saker, men vad hade jag som 20-åring för råd att ge? Men roligt var det, skrattar Birgit.
- I Hanabäck hade jag en juniorgrupp och i Själevad en teatergrupp. Vi gjorde cykelutflykter med barnen och vi hade läger. Tänk dig, ungdomarna cyklade till lägret, skrattar Birgit.
Giftermål och många flyttar
Birgit och Henrik gifte sig 1956. Barnen Jan och Mats föddes först och några år senare kom Anna och Stefan. Familjen flyttade runt på många ställen beroende på jobb och Henriks studier. Det blev flytt till Sorsele, tillbaka till Dekarsön, Härnösand, Gärdnäs som ligger mellan Ström och Gäddede, Tuna utanför Sundsvall, Örnsköldsvik, Strömsund, Örnsköldsvik, Näsåker och åter tillbaka till Örnsköldsvik.
Birgits blev änka 1981 då hennes man Henrik dog efter sviterna av en hjärtinfarkt, i en ålder av endast 56 år.
Tjänst i Örnsköldsviks församling
Birgit fick efter sin mans bortgång tjänst som diakonissa i Örnsköldsvik församling. Verksamheten låg i Församlingshuset som det hette på den tiden, nuvarande Örnsköldsviks Vandrarhem som ligger bredvid Nolaskolan.
- Församlingens behov av det diakonala arbetet är så annorlunda idag mot för vad det var när jag var yrkesverksam. Nuförtiden frågar man efter helt andra saker, berättar Birgit.
- Vi mötte till exempel inga flyktingar, det var inga nysvenskar som kom till församlingen och det fanns inga segregerade områden i Örnsköldsvik som vi har idag.
- Vi hade regelbundna träffar för äldre och besöksgrupp som bestod av ett antal ideella.
Birgit var också med och startade upp Värmestugen i Gamla Tingshuset, en verksamhet för missbrukare. Värmestugan var ett ekumeniskt samarbete med flera församlingar i Ö-vik och man hjälptes åt att bemanna.
- För 50 år sedan gick man till gudstjänst i högtidliga kläder. Klädseln var viktig. På långfredagen var det inte tal om att klä sig färgglatt och mönstrat, det var fullständigt opassande. Då skulle man vara klädd i svarta kläder.
- Det är inte så hemskt länge sedan som långbyxor på kvinnor inte ansågs passande. Kvinnor skulle ha kjol på sig, så var det bara. Jag hade byxor ändå, för jag har alltid varit en person som stuckit ut lite och gjort lite annorlunda än vad som förväntas, berättar Birgit.
- Förr firade man nattvardsgudstjänst högst 3-4 gånger per år. Det var väldigt högtidligt. Barn var inte tillåtna att ta nattvard förrän man hade konfirmerat sig.
- Tänk vad skönt att det blivit enklare idag för människor att fira nattvard och att det inte är så höga trösklar nu som det var förr. Det tycker jag är bra.
Sverige har blivit mer sekulärt. Kyrkans plats i samhället var tydligare förr och konkurrensen med andra aktiviteter var inte så stor då som nu. I Ö-viks församling fanns en kärna av människor som stadigt återkom till församlingens olika verksamheter.
Kyrkans framtid, hur ser du på den?
- Jag tror fortfarande på frivilligarbetet i kyrkan och på att engagera ideella. Det är viktigt att vi frågar efter människor och deras kompetenser och sedan följer upp och har kontinuerliga träffar med dem, säger Birgit. Vi behöver ideella för kyrkans framtid.
Vad är du mest nöjd med i ditt liv?
- Familjen utan tvekan, och tiden när vi bodde i Gärdnäs. Där trivdes vi allihopa.
Vad gör du när du vill koppla av?
- Då läser jag. Jag har alltid haft flera böcker på gång. Jag tycker om att läsa historiska böcker, böcker där jag får utforska saker. Det tycker jag är spännande!
Vad gör du för att hålla dig vigör? Vad har du för tips?
- Skaffa dig projekt! Gör roliga saker, utforska, planera för olika saker att se fram emot
Har du något livsmotto?
- “Man kan ha fel” - den är väl bra, säger Birgit och skrattar gott.
Text och bild:
Charlotte Nordin, kommunikatör och församlingspedagog