Under många år gömde Carina undan sin samiska identitet och historia men efter en flytt från Stockholm tillbaka till Bjästa började hon lägga sitt livs pussel och sökte upp sina samiska rötter. Hon fann bitarna som fattades. Carina Pulpur har idag i vuxen ålder landat i sitt samiska ursprung och hon visar med stolthet vem hon är.
Vi möts upp hemma hos Carina i Bjästa och hon tar emot mig i dörren klädd i färgstark blå kolt med pärlbroderat barmkläde i rött, blått, grönt och gult. Kaffepannan är varm och vi sätter oss vid köksbordet och dricker kaffe medan hon berättar sin historia.
Carina Pulpur föddes för 67 år sedan i Borgafjäll i södra Lappland och det var där hon delvis växte upp. Mamma Elsa var same och kom från Raukaselet som ligger i nordligaste Jämtland. Pappa Alexander var inte same, han var Jämtlänning. Carina har alltid vetat om att hon har samiskt påbrå men den samiska identiteten tonades ner i familjen. Det var det inget man pratade högt om och som man var särskilt stolt över.
- Mamma dog när jag var bara 5 år gammal. Därför hann jag inte få till mig så mycket av mammas samiska kultur och traditioner. Men jag har små minnesfragment av när hon satt vid köksbordet i Borgafjäll och vävde skoband och broderade med pärlor. Det är minnen som jag vårdar ömt i mitt hjärta.
Carina har också minnen ifrån när hon fick följa med sin pappa då det var renskiljning och renslakt. Vid renslakt tog man reda på det mesta av renen. Det blev korv, kokades tunga och hjärta, kött saltades ner för att senare rökas. Skinnet rengjordes, torkades upp och av det syddes bällingskor.
- Allt på renen togs till vara, och de maträtterna som tillagades är riktiga delikatesser för mig.
Carina växte upp i ett samhälle där synen på samer var nedsättande och fördomsfull. Samerna var fråntagna sina rättigheter och sin identitet. De fick inte tala sitt språk, utöva sin kultur och sin religion. Carinas kusiner gick i nomadskola vilket inte alls var någon positiv upplevelse för dem.
Skoltiden var tuff för Carina och hon blev ofta retad.
- Jag blev kallad för “lappjävel”, att jag hade “lappblod” och “lappskor”. Det gjorde så ont i mig att höra de här orden.
Carina kände sig annorlunda och att hon var fel, men hon förstod aldrig riktigt varför. Konsekvensen blev att hon både medvetet och omedvetet valde att försöka dölja sitt ursprung, eller åtminstone tysta ner det.
- Det blev ju så, för man ville inte precis framhäva det man hela tiden blev retad för.
Sina tonår bodde Carina i Bjästa och när hon vid 18 års ålder träffade kärleken flyttade hon till Stockholm. Hon utbildade sig till förskollärare och fick tre barn. I storstan ägnade sig Carina inte särskilt mycket åt att tänka på sitt samiska ursprung, men ibland hände det att hon fick frågan om varifrån hon kom och när hon berättade sin bakgrund kunde hon få väldigt otrevliga och kränkande kommentarer.
- Jag vill inte ens nämna vad jag fick höra. Det var ord som gjorde mig ledsen och som sårade mig djupt. Men då vid den tiden hade jag inte styrka nog att säga ifrån och stå upp för mig själv.
Efter 15 år i Stockholm gick flyttlasset tillbaka till Bjästa. Det var nu hon började vilja lägga pusslet om sig själv.
Carina sökte sig till Örnsköldsviks sameförening Orrestarre saemien sibrie och besökte den samiska marknaden som varje år anordnades av föreningen.
- Att få gå in i en rökig kåta och dricka het renbuljong, dricka kaffe med kaffeost och äta gaahkoe som är ett samiskt bröd, väckte någonting inom mig. Jag upplevde så varma och starka känslor.
Carina gick med i sameföreningen och när det erbjöds en kurs i koltsömnad ville hon vara med. En kolt har sin egen historia och på kursen fick Carina lära sig mönsterritning, sömnad och koltens traditioner. Det var här som läkningsprocessen påbörjades. När Carina tog på sig sin egensydda kolt, eller gapta som det heter på sydsamiska, var det som att hon klev tillbaka in i sitt hem. Pusselbiten som fattades föll på plats.
- Känslan av att komma i kontakt med sina rötter, den är så otroligt starkt att det knappt går att beskriva hur det känns.
Förlusten av språket
Förlusten av det sydsamiska språket är något som smärtar Carina djupt.
- Mamma och mormor pratade sydsamiska med varandra varje dag, men på grund av skam och rädsla lärde jag mig aldrig språket.
Hennes röst bryts och det blänker i ögonen när hon berättar.
- Jag blir alltid så rörd när jag pratar om sydsamiskan, för det är en stark identitet som tagits ifrån mig, berättar Carina.
För tre år sedan bestämde hon sig för att börja läsa sydsamiska.
- Det är ingen lätt uppgift jag gett mig in på, att försöka lära mig ett språk jag inte pratat tidigare eller hört så mycket av. Det är jättesvårt men jag knaglar mig fram. Tittar jag på en sydsamisk text så förstår jag en massa ord, men det är svårare att prata. Det är viktigt för mig att jag lär mig sydsamiska. Min tanke med studierna är att inspirera mina barn och barnbarn och väcka intresse till att också de vill lära sig. Jag märker redan resultatet då barnbarnen ofta frågar vad olika saker heter. De kallar mig för aahka, vilket betyder mormor och farmor.
Nyligen när Carina var med på en en samisk gudstjänst i Brukskyrkan i Köpmanholmen gick hon fram och läste Vår Fader på sydsamiska.
- Det kändes så fantastiskt stort att göra det. Du förstår att jag växer för varje gång jag utmanar mig.
Carina är ledamot och sekreterare i Orrestaare saemien sibrie. Hon representerar föreningen vid olika tillfällen och får delta vid olika samiska evenemang.
Förra året var hon med på sametingets högtidliga öppnande i Lycksele och fick tillfälle att möta prinsessan Viktoria.
Det har inte varit helt smärtfritt att göra resan tillbaka till sitt ursprung och den samiska identiteten.
- Det gör väldigt ont att bli medveten om alla övergrepp som både staten och kyrkan gjort emot samerna under många hundra år.
Sverige har ingen vacker historia gällande synen på samerna som urbefolkning. För 100 år sedan delades människor in i långskallar och kortskallar. Samerna var kortskallar och därmed ansedda som en lägrestående ras.
För några år sedan fick Carina se ett fotografi av mamma Elsa som på bilden var 17 år gammal. Kortet hade tagits vid det tillfälle hon blev fotograferad för lappundersökningen, på uppdrag av Herman Lundborg, läkare och rasbiolog som ledde och ansvarade för verksamheten. Samerna ansågs vara utan förmågor att utvecklas och han ville med undersökningen hitta bevis på vilka förödande konsekvenserna det skulle bli om man blandade olika raser med varandra. Det kunde skapa svaga individer med dåliga karaktärer. Och människor med dåliga anlag skulle inte få fortplanta sig. Både barn och vuxna blev noggrant undersökta. Carinas mamma som också genomgick undersökningen fotograferades både naken och med kläder och man utförde mätningar på hennes skalle och kropp.
- Jag ryser när jag pratar om det här, berättar Carina.
Skallmätningarna utfördes av Statens rasbiologiska institut som fanns kvar ända till slutet av 50-talet.
Något av det mäktigaste och mest berörande Carina fått vara med om var när hon åkte ner till Uppsala och fick höra ärkebiskopen Antje Jackelén framföra Svenska kyrkans offentliga ursäkt till det samiska folket på en gudstjänst i Uppsala domkyrka.
- Det råder delade meningar om ursäkten men jag ser den som ett första steg till en försoning mellan kyrkan och samerna. Det är ett steg i rätt riktning. Det är bra att kyrkan visar att man vill ta sitt ansvar och göra förändring. Någonstans måste man ju börja och någonstans måste man kunna mötas. Att leva i hat och bitterhet över det som hänt förändrar ingenting, det leder bara till att man själv gör sig väldigt illa. Ärren kommer alltid finnas kvar, men vi som lever nu måste göra ett val och gå vidare. Det är min ståndpunkt, säger Carina.
Kyrkan har åtta åtaganden som ska uppfyllas under en tioårsperiod.
- Ursäkten i sig är förstås inte tillräckligt, den måste följas av handling. Men första steget till en försoning är taget och Svenska kyrkan har sträckt ut handen. Vart det leder till får tiden utvisa.
För att riktigt landa i sin samiska identitet tog Carina för sex år sitt släktnamn Pulpur till efternamn, ett namn som hennes mormorsmor också bar.
- Den förändring jag gjort i att omfamna och leva ut min samiska identitet är så stor. Numera ställer jag mig rakryggad upp och går ut klädd i min kolt med huvudet högt. Det finns ingen som kan trycka ner mig längre för den jag är. Jag är same och jag är stolt!
Text och bild: Charlotte Nordin, kommunikatör och församlingspedagog