Foto: Privat

Vågar säga ja - också i coronatid

Nyhet Publicerad

Coronakrisen ledde till beslutsångest och anpassningar – men stoppade inte Pontus och Gabriellas bröllopsplaner. En dag i maj var det deras tur att säga JA.

En regnig eftermiddag möter jag Pontus och Gabriella utanför Örgryte nya kyrka. Om drygt två veckor ska de säga ja till varandra här i kyrkan – ett beslut som kantats av viss vånda och anpassningar efter rådande restriktioner.
– När beskedet om max 50 personer kom blev det några jobbiga dagar när vi inte visste hur vi skulle göra. Vi funderade snabbt på olika alternativ. Skulle vi ha vigseln nu och festen senare i höst? Samtidigt vet vi ju inte hur det ser ut i höst heller, berättar Pontus.

Bröllopet var planerat sen länge och något de sett fram emot. Därför landade de ganska snart i att ändå genomföra bröllopet, men med anpassningar. Festen var bokad i Överås och de hade bjudit 65 personer. Nu fick de tänka om.
– Vi kontaktade några gäster som bor längre bort att inte komma. Det var jobbigt att göra men de flesta förstod och tog det bra, säger Gabriella.
Några gäster har själva meddelat att de inte kommer och Gabriellas mor- och farföräldrar som är över 70 bestämde själva att de bara kommer på vigseln.
– Min farmor ska läsa bibeltexten om kärlek på vigseln. Det känns fint att hon på så vis också kan ge sitt bidrag, tycker Gabriella.

Vigseln var bokad i Örgryte gamla kyrka, men fick flytta till Örgryte nya kyrka som är större och rymligare.
– Det var bra att kyrkan var så snabb och tydlig med vad som gäller. Vår präst Vivianne meddelade tidigt att vigseln inte skulle ställas in, men att vi fick byta kyrka. Örgryte nya kyrka är också jättefin, så bytet var inget problem, säger Pontus.
Nu har de landat i ca 40 gäster på vigseln och 30 på festen. De har cateringfirma och möblerar själva lokalen – så ändrad bordsplacering, avstånd mellan stolarna och inköp av handsprit har fått komma med i planeringen.

Gabriella och Pontus har varit ihop i drygt två år. Redan tidigt kände de att de ville gifta sig – och så friade Pontus.
– När man gifter sig så blir det liksom ett vi: vi bär samma efternamn och skapar en familj. För mig har det också känts viktigt att gifta mig i kyrkan. Jag kan inte riktigt sätta ord på varför, men jag gillar att gå i kyrkan och det känns rätt. Det har nog varit viktigare för mig än för dig, säger Gabriella och tittar på Pontus, som nickar.
– Hade du velat gifta dig på en annan plats hade jag nog anpassat mig till det, men samtidigt har jag nog alltid tänkt mig bröllop i kyrkan. Det viktigaste är att man gör det man själv vill och för oss känns det här rätt. Det blir en häftig dag i ens liv som vi alltid kommer att komma ihåg, säger han.

Coronakrisen har i övrigt inte påverkat deras vardag mer än andra. De reser mindre och träffar färre folk. Oron för att själva bli sjuka eller ännu strängare direktiv som gör att de får ställa in finns förstås i bakgrunden. Gabriella som är fotbollsmålvakt lyckades dessutom skada tummen för ett tag sen. Men inte heller det ska stoppa bröllopet.
– Jag får hålla buketten i vänstra handen och din hand i min högra, så märks det inte så mycket, säger Gabriella och ler mot Pontus.
– Mycket annat ställs in så det känns skönt att ha något att se fram emot, säger han.

Några dagar efter bröllopet har jag fått lov att ringa upp Pontus och Gabriella. De befinner sig på Varbergs stadshotell, som ersättning för den inställda Samosresan. Blev bröllopet som ni hade tänkt?
– Dagen blev perfekt, allt gick som det skulle, svarar båda.

Alla höll sig friska, dagen flöt på. De hann avverka både regn, hagel och sol.
– Vigseln i kyrkan var jättefin. Vi är glada att det blev Örgryte nya kyrka, den är otroligt fin. Farmor läste texten, en kompis sjöng och kantorn Stina spelade en Coldplaylåt på orgel när vi gick ut, berättar Gabriella.
– Det känns helt fantastiskt att vara gift, men också lite overkligt. Det jag kommer att minnas mest av dagen är alla känslor. Att vi faktiskt är man och fru nu och att få ha varit med om vigselakten en gång i livet, säger Pontus.
– Dagen efter skrev familj och vänner att de upplevde så mycket glädje den dagen. Och vi lever kvar i känslorna och i den bubblan. Vi ångrar inte något – det blev väldigt bra, sammanfattar Gabriella.

---
Text: Karolina Braun

Artikeln är också publicerad i tidningen Händer, nr 2 2020.