Kommer du ihåg jularna förr i tiden? Människor tog varandra i hand eller kramades till och med när de sågs. Personer ur olika familjer och skilda generationer satt och knôdde i samma soffa framför Kalle Anka. Många knäckte nötter med ospritade händer och gemensam nötknäppare. Sjuttio-plussare gick från hus till hus som tomtar och hoho-ade. Det fanns till och med de som doppade i grytan.
Förr – det var tider det.
Förr – det var förra året.
Nu närmar sig jul detta märkliga år 2020. Så mycket har skett som går utanpå det vanliga. Hela året har ett overklighetens skimmer över sig och känns nästan som en dröm eller en lång parentes. Karantänstillvaron har påverkat oss alla. Om än i olika grad: någon är relativt förskonad medan någon annan är förtvivlad.
Livet far olika fram med oss. Det är inget nytt, så är det varje jul. Men i år påminns vi om skillnaderna. Ändå är en sak gemensam: för de flesta är det otänkbart att fira jul som vi gjorde förr. Istället framstår de vanliga jultraditionerna som exotiska, lite galna och högst riskabla. Vi har – kort sagt – fått nya perspektiv.
Julens berättelse är i alla fall den vanliga. Evangelisten Lukas rapport från Betlehem – med den havande Maria och den trofaste Josef, stjärnan och åsnan, herdarna och änglarna, och barnet i krubban – är välkänd. Den är så klassisk att vi ibland kan missa en av dess stora poänger, att julen faktiskt till stor del handlar om nya perspektiv. Julevangeliet erbjuder andra synvinklar på Gud och på medmänniskan. Synsätt som går utanpå det mesta och som kan förändra.
När Lukas text först började traderas, för snart tvåtusen år sedan, var den allt utom välbekant. Den var besynnerlig. Att Gud skulle komma världen till mötes som ett barn var otroligt och osanno-likt. Skulle den Gud som har skapat världen och allt den rymmer, själv rymmas i stallets strå och i Marias famn? Perspektivet var så nytt och oväntat att det provocerade.
Provocerande blev också de konsekvenser som den tidiga kyrkan kom att dra av julevangeliet. Om nu Gud har fötts i julnatten och blivit människa, då innebär det att vi människor har ett ansvar för varandra, alldeles särskilt för de svaga och utsatta. I Romarrikets klassamhälle var det ett svårsmält budskap.
Trots att perspektiven var utmanande blev de med tiden erkända och etablerade i den civilisation som växte fram, bland annat genom den kristna kyrkans försorg. Det är ett slags revolution, menar kyrkohistorikern Joel Halldorf, att den egendomliga historia som tar sin början med Jesus födelse har blivit en självklar del av oss och vår kultur; att vi tar berättelsen och dess konsekvenser nästan för självklara.
Men det här märkliga året har lärt oss att inte ta saker för givna. Så mycket kan förändras så hastigt. Likafullt kommer julen till oss också i år och helgen för med sig det gamla vanliga budskapet. Om att Gud kommer till världen som en öppen famn, ett barn i vinternatten. Om att vi har att ta emot honom i det som är våra liv. Och om att barnet som vuxen man kommer uppmana oss att ta hand om varandra, särskilt om de allra svagaste.
Julen hör samman med medmänsklighet, helt enkelt eftersom Gud själv blir människa i julnatten. Gud gör gemensam sak med oss och med världen i Jesusbarnet. Det är långt ifrån självklart.
Vi har hört allt det där förut. Men kanske sjunker budskapet in på nya sätt den här julen, detta märkliga år 2020. När så mycket har gått utanpå det mesta och när vi nostalgiskt tänker tillbaka på hur man firade jularna förr i tiden – förra året.
---
Jonas Eek är präst, Örgrytebo och opinionschef på Kyrkans Tidning.