– Det var en tisdag då mailboxen fylldes av avbokningar. Allt ställdes in. Jag fick säga upp mitt kontor. Det blev helt stilla, berättar Jenny.
– Operans föreställningar ställdes in, det blev väldigt tyst i huset, säger Daniel.
Hur påverkade detta er tillvaro?
– Jag har försökt hålla igång hela tiden, promenerat och rört på mig mycket i naturen, säger Jenny. Man har fått ett annat tidsperspektiv och en lugnare rytm. Dessutom har jag lärt mig att ha konsultationer via Zoom och försöker hitta nya arbetskonstellationer. Jag har till och med pratat med min frisör om att göra något tillsammans, men jag vet inte riktigt vad än, men...
– Repetitioner fortsätter på operan i väntan på att få spela föreställningar på något sätt igen, säger Daniel. Vi har bl.a. sjungit från Eggers balkong, och gjort några inspelningar digitalt som sänts på Operans hemsida som små aptitretare. Ensemblen fortsätter repetera och håller modet uppe trots att det är osäkert när man kan börja spela igen. För min egen del har ju även andra uppdrag som solist vid kyrkokonserter och som körledare hos ett studieförbund också upphört. Men jag har ett kontrakt och en anställning så viss trygghet finns det ändå.
– Det som är jobbigast är ju den här ovissheten – när tar det slut? Det som sliter är när det inte finns ett slutdatum.
Har ni fått några nya erfarenheter och insikter och vad tror ni kommer att bestå över tid?
– Jag har kommit fram till att opera inte passar lika bra digitalt. En operasångare är utbildad att sjunga utan mikrofon, och behöver rymden och scenen. Och att det är en stor apparat att ändra säsongens program. Spelschemat är lagt för lång tid framåt och det är svårt att stuva om. Det kan kännas tröstlöst när man lagt ner mycket tid för att lära sig en roll att en uppsättning inte bara skjuts upp utan läggs ner helt. Då behöver man mycket vilja för att orka ta nya tag.
– Egentligen skulle man vilja börja om från början med ett blankt blad och bara lyfta tillbaka det man vill ha i livet i stort, säger Jenny. När vi nu har levt restriktivt på vissa sätt och hittat andra sätt att leva – vilka delar vill vi behålla? Vad måste vi ta tillbaka? Plötsligt har vi kunnat träffa vänner för att jobbkalendern är tom! Det är positivt. Att i stunden kunna bestämma att grilla med vänner upp på Getryggen, det är enkelt och värt mycket.
Om vi inte ställts inför kaos hade vi inte skapat förändringar.
Daniel
Vad tror ni kommer att förändras i samhället?
– I många religioner finns det en gud som är både livgivare- och förstörelsegud, det är liv och död, det kommer man inte ifrån. Vissa saker måste rasa, så att vi tvingas hitta nya vägar och lösningar, säger Daniel. Det gör ont när det brister, men om inte vi ställts inför detta kaos hade vi heller inte skapat förändringar. Mycket kommer nog att vara annorlunda framöver, hur det kommer att se ut med affärer i stan, hur vi handlar, hur vi arbetar etc. Digitalt har mycket tagit ett stort kliv in i framtiden på kort tid.
– Vad som händer på lång sikt är svårt att säga. När samhället får sämre ekonomi och viktiga funktioner går på knäna – vad har då kulturlivet att sätta emot polisen, vården och skolan? En sämre ekonomi måste ju påverka även kulturhusen i förlängningen. Jag tror att vi kommer att se en förändring där. Kanske blir det ett gemensamt kulturhus för opera, musik och teater?
– Kulturarbetare måste nog börja tänka mer affärsmässigt vad gäller samarbeten med till exempel med privata aktörer så som idrottsvärlden gör idag, tänker Jenny.
– Det är nog så att avsaknad av kulturevenemang skulle vara vanskligt, men det är väl det att man saknar kon först när båset är tomt, tror Daniel. Men det är en stor grupp som arbetar i den här sektorn som behöver hitta nya vägar att nå ut.
– Kanske sångare och musiker som besöker skolor? funderar Jenny.
– Absolut, jag har vikarierat som lärare ibland mellan spelperioder, berättar Daniel. Barn och ungdomar frågar alltid mycket om sång. Att uppleva opera live är ju inte alla förunnat.
– Frågan är när man får börja hälsa på varandra igen, genom att skaka hand eller kramas? Det kommer att finnas en tid när det kan bli ett obekvämt mellanting, när man är osäker om man ska eller inte. Samtidigt är den där handskakningen så viktig, säger Jenny. Det är en ceremoni som är naturlig för oss.
Jag föreslår att det kanske blir när vi får se Stefan Löfven och Anders Tegnell skaka hand för att visa att nu är det fritt fram som det släpper.
– Det måste nog komma ett tydligt dekret uppifrån – att nu är det ok att skaka hand, säger Daniel.
Har drömmarna förändrats med tiden?
– Jag vill gärna fortsätta jobba i Göteborg, vi trivs bra här, och hoppas på förnyat kontrakt.
– Förhoppningen är att det blir en nystart och ett uppsving, säger Jenny. Jag har faktiskt fått en ny dröm under pandemin – jag vill köpa en folkabuss! Då skulle vi kunna åka iväg, vandra lite på något ställe där vi stannar och sova i bilen. Jag skulle till och med kunna jobba från bilen om det är så. Det öppnar för många nya sätt att hantera vardag och arbetsliv. Det finns oändliga möjligheter!
Efter samtalet ser jag framför mig hur Jenny jobbar från bussen som för henne och Daniel dit de vill. Kanske bussen stannar vid något torg, Daniel sjunger en aria ut Barberaren från Sevilla samtidigt som frisören klipper kunder bredvid?
---
Text: Helena Sandström.
Artikeln är även publicerad i tidningen Händer, nr 3 2020.