Meny

Att hitta modet att orka hålla ut

Hur ska man orka hålla ut i coronatid, särskilt när man tillhör en riskgrupp. Gunilla, 81, och Dick, 63, delar med sig av sina tankar.

Bild: Helena Sandström

Gunilla, 81:

Jag ringer Gunilla, hon svarar och undrar om jag kan återkomma lite senare, hon ska precis fika med en kvinna som städat hos henne.
När vi hörs igen, så berättar hon att hon haft en kvinna från Veteranpoolen på besök för första gången.
– Hon var här, och hon har gjort det så fint, säger Gunilla.
När jag förklarar att jag kontaktat henne för att få en pratstund kring hur livet förändrats denna vår, så suckar hon lite och säger att alla aktiviteter plötsligt bara avslutades över en natt. I vanliga fall har hon aktiviteter varje dag i veckan; kurser, träning på sportrehab ett par gånger i veckan, soppa i Björkekärrs kyrka, luncher på Björkekärrshus.
– Jag saknar fredagarnas dans till levande musik! Och alla möten...

Att Gunilla är en aktiv 81-åring är det minsta man kan säga.
– Jag måste ut varje dag, jag måste röra på mig. Att inte ha den vanliga träningen är inte bra, jag går ju med rollator och har ont i kroppen. Igår gick jag ut vid 16-tiden. Först till pizzerian på Spåntorget. Eftersom det inte var någon trängsel åt jag där. Ägaren var fantastisk, jag fick peka vad jag ville ha på pizzan och det var den godaste jag ätit! Sedan tog jag bussen till apoteket vid Östra sjukhuset. Efter apoteket gick jag tillbaka hem, och det är en bedrift för mig. Tittade in till min granne, som är 96, för att se om hon var klar med tidningen, vi delar på en prenumeration, och blev kvar där en stund. När jag kom hem var klockan halv tio...

– Människor är lite mer vänliga och pratsugna i dessa tider. Hundägare är lättast att få kontakt med när jag är ute och går. Jag frågar om jag får klappa hunden och vilken ras det är och sedan är samtalet igång. Vi hittar ofta många beröringspunkter när vi börjat prata. Jag har blivit vän med ägarna till en chow chow. Den lilla hunden vet var jag bor, den har smitit in till mig i lägenheten, nosat runt och ställt sig vid kylskåpet i väntan på något gott. Jag anser mig vara delägare till en tredjedel, skrattar Gunilla.

Fem-sex skratt om dagen - gärna 56!

Gunilla,81

Att skapa rutiner i en konstig tid är viktigt. Gunilla tycker att bland det viktigaste vi måste göra är att skratta.
– Fem till sex gånger om dagen - gärna 56! skrattar hon.
Hemma blir det en hel del pyssel dessa dagar. Hon byter gardiner och fixar.
– Jag har fotograferat mitt kökfönster och lagt ut bilder till mina vänner på Facebook. Dessutom har jag fått lov att plantera i rabatten utanför porten. Där behöver jag hjälp av fastighetsskötaren med att flytta växter, jag har två nya som väntar på att planteras.
När jag undrar om hur mycket hon är på sociala medier berättar hon att hon har Facebook och har fått tips att ladda ner Skype för att kunna fika med kompisar digitalt och ha kontakt med barn och barnbarn.

Det är barnbarnen hon saknar mest. Hon har inte träffat dem på evigheter. Ett barnbarn ska ta studenten om någon vecka, och det ska firas med distans.
– Och jag saknar att kramas! Jag är en väldigt kramig person. Men när jag träffar människor som kommer för nära sätter jag ut handen som stopptecken. Vi ska hålla avståndet! Men jag säger: nu kramar vi oss själva, och så klämmer vi åt ordentligt. Även kramen man ger sig själv är bra, säger hon med ett skratt.

När jag avslutar vårt samtal konstaterar jag med ett leende att vi kom en bra bit på vägen till de där 56 skratten...

 

Dick, 63:

När man inte jobbar längre och vardagen som annars är fylld av olika aktiviteter som plötsligt avstannar - då blir det tomt.
– Jag är med i Beta, fortsättningen av Alphautbildningen och i gospelkören i Björkekärrs kyrka. Jag brukar gå till lovsångsstunden och till sopplunchen på torsdagar. Men plötsligt var det stopp för allt, det var väldigt konstigt.
Medan vi pratar väntar Dick på sin fru som hämtar mat, beställd på nätet.
– Det blir ju mycket dator och en del TV-serier. Jag ägnar mig åt en del släktforskning, men kan inte sitta för länge åt gången. Vi har hund så promenaderna måste vi ta, och att gå runt Härlanda tjärn några gånger varje vecka. Jag läser mer också, både skönlitterära och historiska böcker, men också Bibeln.
– Det som är svårt är att inte kunna umgås med barnbarnet som är 3,5 år. Hon har fått krama mitt ben. Men vi ringer och pratar. Ibland ringer hon, säger ”hej” och lägger på, skrattar Dick.

"Jag har varit med och sjungit utanför Björkekärrshus" Bild: Privat

Dick är ”ny” i kyrkan och har engagerat sig i flera saker.
– Nu när allt stått stilla, så tycker jag att kyrkan gör så mycket bra, och försöker hitta lösningar på hur man kan träffas ändå. De livesända gudstjänsterna till exempel. Det är något som nog gjort att fler firar gudstjänst som inte brukar komma till kyrkan i vanliga fall. Jag hoppas att man behåller lite av de digitala alternativen även när gudstjänsterna firas som vanligt igen.
Jag har också varit med ett par gånger då personalen och några till varit och sjungit utanför Björkekärrshus. Idag var jag i kyrkan på lovsångsstunden och de har möblerat om kyrksalen, tagit bort stolar och glesat ut, så man ser hur många som får plats när gudstjänsterna ska firas.

Det viktigaste i denna konstiga tid är att ha rutiner. Annars kan man fastna i pyjamasträsket, tycker Dick.
– Det känns motigt ibland, det har jag känt tidigare. Att gå upp, bädda sängen och komma igång är viktigt. Att ta vara på den gemenskap man kan. Visst är det så att man pratar lite mer med grannar och bekanta när man träffas, om än med distans.

Text: Helena Sandström

Artiklarna är också publicerade i tidningen Händer nr 2 2020.