Läs artikeln (även publicerad nedan) i DN >>
Det är inte länge sedan vi fick lära oss att det är slut med de riktigt stora, allmängiltiga berättelserna. Tiden då ”alla” i Sverige självklart kunde referera till ”Hylands hörna”, eftersom ”alla” samtidigt såg samma tv-program, känns avlägsen. Vi har vant oss vid att zappa runt mellan kanaler genom snabba tryck på fjärrkontrollen. Populära program ser vi när det passar det egna schemat, inte i en sorts kollektiv folkrytm.
Metaberättelserna har förlorat trovärdigheten, konstaterade postmodernismens portalfilosof Jean-François Lyotard på 1980-talet. Han hade inte fel, men han hade inte heller rätt. Det blev en sanning med modifikation. Zappande, segregering och fragmentering har trängt undan många stora berättelser som skapade samhörighet. Med viral rekordfart stiger nya berättelser fram ur sociala medier. Ofta är de kortlivade, men ibland återuppstår de och får nya, snabba liv. Sönderzappade metaberättelser är alltså inte hela sanningen.
Nya gemensamma berättelser uppstår och knyts ihop med kollektiva ritualer. Det kan vara fyllda popcornskålar inför melodifestivalen eller en festligt framdukad middag på nobelkvällen därhemma – ritualiseringen av själva tv-händelsen och alla kringarrangemang åstadkommer något av det som var metaberättelsernas roll.
I skuggan av dividerandet om huruvida postmodernism är intellektuellt flum eller seriös filosofi har de senaste åren en metaberättelse av aldrig tidigare skådade dimensioner klivit fram: berättelsen om jordens klimat och dess förändringar. Olika traditioners och regioners partikulära berättelser berörs nu av en klimatberättelse som handlar inte bara om hela mänskligheten utan om hela planeten. Den ställer frågor vars svar är avgörande för framtida livsvillkor på vår planet.
Vad är då naturen? Under tidens gång har olika syner på naturen samexisterat eller avlöst varandra. Naturen har beskrivits som en levande organism, en tickande mekanism eller ett outsinligt råvarulager. Man har sett på naturen som fiende eller vän och som kvinnan vars hemligheter ska blottläggas, vars sköte ska trängas in i och som ska tvingas till fullkomlig underkastelse.
Det är fortfarande svårt att hitta den berättelse om naturen som ryms mellan brutal exploatering å ena sidan och naivt romantiserande å andra sidan. Polarisering duger inte, utan det är i mellanrummet som möjligheterna finns!
Vad är då människan? Skapelsens krona eller klimatskurk? Berättelsen om klimatet har hjälpt till att flytta fokus från första skapelseberättelsen i bibeln till den andra. Medan den första kan förstås som att människans uppgift är att underkasta och dominera (1 Mos 1:28), betonar den andra att vi är gjorda av både jord och gudomligt liv och att vi är trädgårdsskötare snarare än herrar (1 Mos 2:7). Då blir människan som mänskligast när hon odlar, när hon skapar kultur.
Samtida teologi har börjat tala om människan som ”skapad medskapare”, som ett sätt att beskriva vår existens som ett liv mellan fullständigt beroende (skapad) och gudabenådad kreativitet (medskapare). Människan är inte herre i skapelsens hus men heller inte oansvarig. Igen, det är i mellanrummet som möjligheterna finns.
I gliporna, där polariseringen brister och entydigheten spricker, där händer det: möten som föder empati och insikt, utbildning som blommar ut i bildning, fantasi som formar idéer, hopp som växer trots allt. Även tro är ett mellanrumsfenomen. Att täppa igen det mångtydiga mellanrummet mellan total förnekelse och fullständig tillit – antingen som naivitet eller som fanatism – får dödliga konsekvenser för människor och miljöer. Därför låter jag mig gärna påminnas om att det är in i mellanrummet som Gud lät sig födas som både gud och människa. Där har vi upprinnelsen till firandet av advent och jul. Helhet och helighet trivs bäst i mellanrummen.
Utan tvekan är klimatutmaningen existentiell och andlig, eftersom den berör människolivets grundbetingelser i djupaste bemärkelse. Att ta itu med den i separata och stängda rum är ineffektivt. Nu är det hög tid att vetenskap, politik, näringsliv, kultur och religion – allt som är uttryck för människans värdighet – samverkar och håller mellanrummen öppna. Det sociala och etiska ”kapital” som finns i de religiösa traditionerna ska inte ignoreras. För här finns ofta en kulturell integritet, ett andligt djup och en moralisk kraft som rent sekulära perspektiv kan sakna. Här finns ett mervärde av hopp, kärlek och motivation som kan motverka rädsla och handlingsförlamning.
Klimatforskarna har klargjort att läget är allvarligt. FN menar att inom fem år behöver 50 miljoner människor lämna sina hem därför att jorden som hittills har gett dem föda förvandlas till öken. Än finns det ett fönster för handling så att de värsta scenarierna kan undvikas, men utrymmet krymper snabbt om det inte blir kraftfull handling nu.
Budskapet är mycket likt en klassisk omvändelsepredikan: det bär åt helvete om du inte tänker om och vänder om. Nu. Poängen med en omvändelsepredikan är att den litar på att förändring är möjlig. ”Öppna ditt hjärta i bön och bot … himmelriket är nära”, som det heter i den svenska psalmskatten.
Vad är då himmelriket i klimatfrågan? Det är flera saker. Himmelriket i klimatfrågan är att vi trots brådskan kan unna oss pauser av förundran över livets gåva. Vi är gjorda av stjärnstoft och i en handfull mull ryms nästan lika många levande organismer som det finns människor på jorden. Vi lever mer av det vi får än av det vi gör. Skönheten, komplexiteten och det ömsesidiga beroendet i skapelsen är goda ting.
Himmelriket är att vi kan se alternativ, individuellt och gemensamt. Girighet, kortsiktighet och likgiltighet inför dagens och morgondagens orättvisor är inte de enda förhållningssätten. Negativa spiraler kan brytas. Den kreativitet som går åt för klimatbelastande aktiviteter kan i stället läggas på utvecklingen av klimatsmarta lösningar.
Himmelriket är att vi kan ta några steg utanför våra bekvämlighetszoner och förändra både beteenden och attityder. Vi kan skilja mellan behov och begär. Vi kan se skillnaden mellan att definiera oss som konsumenter eller som medborgare – och välja det senare framför det förra så ofta som möjligt. Kortsiktig försakelse kan vara långsiktig vinst.
Den klimatomställning som behövs kan innebära många positiva förändringar och ökad livskvalitet, och den kan leda till mer rättvisa i världen. En värld som nu vågar släppa taget om fossila bränslen har mycket att vinna. Forskningen om upplevd lycka har visat att de aktiviteter som människor upplever som mest tillfredsställande, som att umgås, be och delta i kulturellt liv, medför ringa klimatpåverkan, medan mindre tillfredsställande aktiviteter, som arbetspendling, ger stora utsläpp.
Krafterna som motsäger himmelriket finns i människors och organisationers tröghet och i en hel palett av olika rädslor. Det blir ingen förändring om ingen vågar ta riskerna först. Det är svårt att förverkliga långsiktiga klimatmål när det är halvårsrapporter eller mandatperioder som anger takten. Den klimatduktige kan vara rädd för att förlora i konkurrensen. En äntligen växande ekonomi vill inte hämmas av klimatpålagor, särskilt inte då de är en konsekvens av rikare länders överkonsumtion.
Dessbättre märks himmelriket trots allt som står det emot. Det finns data som visar att klimatsmarthet lönar sig även ekonomiskt. Det handlar dock om mer än pengar. Bra utveckling finns bara om den innefattar ekologisk, ekonomisk, social och andlig hållbarhet. Där dessa går hand i hand finns mellanrummen som tillåter oss att vara realistiska och samtidigt hoppfulla. Där kan vi kännas vid rädsla, hinder och hot – och ändå vara modiga. Alternativet är ett samhälle utan hopp och i någon slags allmän panikstämning. Och det är ett farligt samhälle.
Det går att ta in klimatutmaningen utan att förlamas av dess omfattning. Det finns handlingsutrymme. Eller ska vi lämna en springnota till våra barnbarn och deras barnbarn?
Antje Jackelén