Foto: Magnus Aronson /Ikon

Om att förlora ett litet barn

”Vår pojke hade precis blivit tre månader gammal, och jag och hans pappa hade precis börjat andas ut. En morgon vaknade inte vår lilla bebis.”

Tanken på plötslig spädbarnsdöd, psd, hade funnits där, men psd drabbar ju bara barn upp till tre månader, ja det var i alla fall vad vi trodde då … Nu vet vi att psd oftast inträffar mellan tre och sex månader.

Kvällen innan hade varit en helt vanlig kväll. Vi hade umgåtts med barnets faster och kusiner. Senare på kvällen skulle hans pappa åka iväg för en utbildningsdag på annan ort och jag skulle för första gången sova själv med vår lille kille.

Den morgonen var det tyst

Jag var lite nervös. Det är stort att sova själv för första gången med sin förstfödde, men det skulle ju egentligen inte vara något problem, så trots att jag övervägde att ringa in sällskap i form av mormor, så valde jag att sova själv hemma hos oss. Den morgonen när jag vaknade så var det tyst. Så tyst.

När jag såg honom var det som att jag visste.

Hjärnan gick på högvarv och jag förstod direkt att jag måste göra hjärt-lungräddning, men också att jag behövde hjälp.

Tack och lov öppnade grannarna sin dörr den där morgonen före klockan sju. De hjälpte mig på direkten och ringde även efter ambulans.

Uttrycket ”skriet i Rama” fick en innebörd

Timmarna på sjukhuset blev många.

Beskedet kom nästan direkt när vi kom fram med ambulansen. Beskedet som gav uttrycket ”skriet i Rama” en innebörd. En innebörd och förståelse jag gärna varit utan. Sedan följde många timmar i väntan på att min man skulle komma hem.

Fyrtio mil bort befann han sig.

Min man fick ett personligt besked

Och för mig var det väldigt viktigt att han skulle få ett personligt besked, och inte bara bli uppringd på en telefon. Den önskan tog min chef på allvar och han ordnade att min man skulle få beskedet personligen av någon som kände honom.

Han hade också ordnat så att han inte skulle behöva vara själv, så på tåget hem följde den som lämnat beskedet med.

På sjukhuset där jag befann mig fanns även mina föräldrar, som snabbt kommit dit tack vare en kollega och vän till mig, som skjutsade dem, och som också stannade med oss på sjukhuset den dagen.

Det han och min chef gjorde, samt ytterligare en arbetskamrat, kan jag aldrig nog tacka dem för!

En fantastisk kurator fanns vid vår sida

På sjukhuset hade jag också jourhavande kurator vid min sida. En fantastisk kvinna som var med oss från det att vi kom in och resterande del av dagen. Hon fanns där när maken kom till sjukhuset och stannade sedan med oss till det att vi åkte därifrån. Sedan blev hon också vår samtalskontakt som hjälpte oss mycket de närmsta månaderna.

Det är nu sex år sedan vi förlorade vår lille kille. Hans porträtt hänger på väggen i vardagsrummet.

Vi levde i ett vakuum

Vår son och storebror. För de kom! Hans småsyskon kom! Tiden efter vår pojke är en tid i dimma. En tid då vi levde i ett vakuum. Saknaden och sorgen, men också att förhålla sig till att vara förälder – och ändå inte.

Den tiden var fruktansvärd.

Hur är det då att få barn efter att ha förlorat ett barn? Ja det är såklart olika för alla, men för oss har det varit alldeles underbart, men också alldeles fruktansvärt jobbigt.

Underbart för att med barnet så vaknar hoppet och kärleken igen! Jobbigt för att rädslan ständigt har funnits där, i början när livet varit som mest nytt. Vetskapen om hur fort livet och lyckan kan ta slut har gjort att bebistiden inte har varit sådär rosenskimrande som man kan önska.

Syskonen har alla sovit med andningslarm – en trygghet som varit nödvändig! De har aldrig stått obevakade under middagsvila någon längre stund, och det första året har varit ett år med många känslor. Kärlek, lycka, glädje och rädsla.

Syskonen pratar om storebror

Idag pratar de äldre om sin storebror, och när någon frågar hur många syskon de är, så svarar pojken alltid att ”jag har två systrar och sedan en bror i himlen.”

Det där med brodern i himlen det är viktigt för honom. Och varje gång han svarar så eller någon annan räknar med alla våra barn, då blir jag varm i hjärtat. Varje gång jag får frågan: Hur gammal skulle han vara nu?

Då är jag en mamma till fyra! För han kommer precis som sina syskon alltid att vara min kärlek och min stolthet!

Till dig som kanske nyss har förlorat ditt barn vill jag säga: gråt, skrik, prata!

Lev andetag för andetag. Sekund för sekund. Minut för minut.

Det gör ont. Det gör fruktansvärt ont.

Men en dag, en dag kommer solen inte längre skära i själen. En dag hur konstigt det än låter kommer solen värma som förut. Trots att saknaden alltid, alltid kommer finnas med dig så kommer du att kunna andas igen. Andas utan smärta. 

Under tiden – tänk på att omsorg kan ta många olika uttryck.

Ta emot andras omtanke

Tillåt människor i din närhet få visa sin omsorg om det så är att byta dina sommardäck till vinterdäck. Ta emot all den kärlek och omtanke du möter hos dina vänner och bekanta – det är bränsle. Bränsle som ger dig kraft att klara vardagen. Och detta är även tipset till dig som vän. Låt dina händer göra och dina öron höra.

Det kan vara svårt att möta en mamma och pappa som förlorat sitt barn. Orden räcker oftast inte till, men de flesta av oss som har varit där i sorgen och chocken vittnar om hur pajen eller grytan som stod utanför dörren, gav kraft att orka lite, lite till.