Other languages with Google Translate

Use Google to automatically translate this website. We take no responsibility for the accuracy of the translation.

Predikan vid påsknattsmässa 2019

Predikan av ärkebiskop Antje Jackelén, påsknatten 21 april 2019 i Uppsala domkyrka.

Genom död till liv

Bibeltext: Johannes 20:1-10

Döden kommer vi aldrig undan. Tankar på döden lär oss mycket om livet. Det är rentav ett tecken på att vara människa att vi tänker på vår egen dödlighet och förhåller oss till den. För det mesta vill vi hålla döden långt borta. Vi vill leva. Vi vill inte att livet ska ta slut när det är som bäst. Samtidigt är tanken på ett liv som fortsätter på samma sätt i all oändlighet också ganska outhärdligt.

En dag ska vi dö; alla andra dagar lever vi. Och när den dagen kommer vet vi inte om döden då närmar sig som en grym fiende eller mera så som vi tänker oss att Franciscus av Assisi såg det – uttryckt med orden i vår psalmbok: ”Tack, Gud, för syster Död, som tar allt levande i sitt förvar … Hon för oss i sin tysta vagn en afton hem från mödans mark. Tack för alla dina under” (Sv Ps 23:6).

Syster död hade tagit Jesus i sitt förvar. ”Det är fullbordat”, hade Jesus sagt, böjt ner huvudet och överlämnat sin ande, berättar Johannesevangeliet. Hans kropp togs omhand och begravdes i hast. Graven förseglades med en sten. Där skulle det ha kunnat sluta. Både för Jesus och för våra egna tankar om döden. Stendöd och begraven. Slutet för alla gissningar och drömmar. Meningslöst att fundera vidare.

Det är bara det att mänskligheten aldrig har slutat fundera bortom dödligheten. De som en gång i tiden började bygga katedralen Notre Dame och domkyrkan i Uppsala – de visste mycket väl att de skulle vara döda och begravda den dagen spirorna äntligen reste sig mot himlen och förkunnade att himmel och jord hör ihop, att tid och evighet hör ihop, att Gud och skapelsen hör ihop. Det måste ha funnits de som på frågan om vad de gjorde inte bara svarade: ”Jag håller på att hugga sten eller bränna tegel”, utan som med resning i kropp, själ och ande sade: ”Vi bygger en katedral”.

Påsknattsljus i Uppsala domkyrka

Så är varje katedral, varje kyrka, en försäkran om att mänskligheten ser liv som inte kan stängas in i döden. När allt kommer omkring är döden för trång för Livet. Jesus liv spränger dödens rum inifrån och väller fram på nytt – se, bortvält är stenen och inseglet bräckt, och vakten har flytt för hans andes fläkt, och avgrunden bävar. Uppståndelse!

Mitt på påskafton var allt ännu som det skulle. Var sak på sin plats. De döda i sina gravar. Så också Jesus som tagits ner från korset och begravts, om än provisoriskt. De som blivit rädda i Getsemane och på Golgota har gömt sig inomhus, vilket de hade goda skäl till. Makten finns hos dem som bär vapen. Religionen ligger fast i prästernas händer. På det stora hela en ordning som andas rädsla och död mer än liv och frihet.

I påskmorgonens första ljus vänds den ordningen upp och ner. Det blir oordning. De som bär vapen svimmar. Den korsfästes grav är tom. De som blivit rädda kommer ut ur sina gömslen – så småningom i alla fall. Förkunnelsen om livets seger över döden hamnar i vanligt folks händer. Människor börjar tala om att de har sett och mött den uppståndne och att det mötet har förändrat synen på livet för dem.

Det tar tid att ta in denna oordning. Maria från Magdala tror först att någon har flyttat Jesus kropp. Petrus och Johannes springer i kapp till graven. Därinne ser de svepningen prydligt hoplagd, bindlarna och duken var för sig. Ordningen hör graven till. Men livet har flyttat därifrån. Jesus har uppstått. Livet finns i den nya oordningen. Där finns rum för undran och osäkerhet, men också för tro och nya insikter. ”Han såg och trodde”, säger vår evangelietext om Johannes. Och i samma andetag tilläggs det: ”Ännu hade de nämligen inte förstått skriftens ord att han måste uppstå från de döda.” Oordningen kan vara förvirrande. Oordningens tid kan vara jobbig. Men det finns en fortsättning. Maria kommer att få höra Jesus kalla henne vid namn. Petrus kommer i mötet med Jesus att kunna försonas med sitt livs största misslyckande och växa in i ett nytt uppdrag.

Så bra att de lät sig dras in i denna trons oordning! Hade de bara hållit fast vid det de redan visste, hade de gått miste om livet som spränger dödens gränser. Hade de bara hållit fast vid det redan kända, hade den där kapplöpningen till graven aldrig lett till att nyheten om livets seger över döden spridits som en löpeld genom världshistorien.

Maria, Johannes och Petrus accepterar och bejakar den nya oordningen. I det är de förebilder för oss. Det färdiga, det prydligt hoplagda hör gravens ordning till. Det ännu ofärdiga, det öppna och utvecklingsbara, det hör till livet med den uppståndne Jesus Kristus. Ingen av oss är färdig, varken med tron, livet eller döden. Tvärsäkerhet kan vara vår värsta fiende.

Jag tänker att som Maria, Johannes och Petrus då, så är ni elva som ska döpas och konfirmeras i denna påsknattsmässa också förebilder för oss idag. Ni har tagit minst sju steg i kristen tro. Ni har funderat över den gamla vanliga ordningen och ni har sett på nya sätt, och trott. Samtidigt som ni också kan säga: Vi har ännu inte förstått allt.

Denna natt av ljus, under dessa storslagna valv, innesluts vi alla i Guds stora projekt med världen. Ett kärleksprojekt. Ett skapande och nyskapande projekt. ”Se, jag gör allting nytt”, lovar Gud, och till sist ska det bli en ny himmel och en ny jord (Upp 21:1-5).

Det minsta vi kan göra är att inte ställa oss i vägen för Guds skapande och nyskapande. Det bästa vi kan göra är att vi låter oss dras in i det, som de skapade med-skapare vi är. Varje litet kärleksfullt skapande som vi ägnar oss åt är en del av livet i uppståndelsen.

Jesus lever. Nu är livet, vår möjlighet (Sv Ps 155:1).