Other languages with Google Translate

Use Google to automatically translate this website. We take no responsibility for the accuracy of the translation.

Prata med oss

Internationella dagen mot könsstympning –förändring är möjligt

Under tolv års tid utförde Mwanaidi Mohamed omskärelser på ungefär 2000 flickor, och hade en aktad position i sin hemtrakt på den tanzaniska landsbygden. Idag arbetar hon aktivt för att sätta stopp för den sedvänja som har förstört så många kvinnors underliv och lett till ofattbara komplikationer.

– Jag träffade en flicka som hade drabbats av svåra blödningar efter ett sådant ingrepp och det fick mig att tänka efter. Sedan fick vår by besök av utbildare och volontärer från Tanzanias kristna råd, som berättade om effekterna av kvinnlig könsstympning. Då bestämde jag mig, berättar hon.

Men för Mwanaidi och hennes medsystrar var omskärelse något helt normalt. Hennes egen faster var omskärerska, men när fastern hade för mycket att göra för att ta sig an Mwanaidis första dotter tog hon saken i egna händer. Hon hade ju sett hur det gick till under hela sin uppväxt. Det kändes självklart och sedan växte hon in i rollen.

– Jag hade lärt mig att det motverkar urinvägsinfektion, som många barn drabbades av, och att männen krävde det för att gifta sig med en flicka. Det kändes helt rätt för mig, ända tills jag fick utbildning och förstod vilket lidande jag har medverkat till, säger Mwanaidi.

– Jag var väldigt noga med hygienen och att göra ett bra jobb, men det känns tungt att jag har stympat så många flickor, säger hon sorgset och visar de redskap hon brukade använda:

En kastrull för att koka vatten för att tvätta underlivet, en kalebass för flickans egen urin att stoppa blödningen med efteråt, olja och salva, ett tygstycke att bära runt höften och skärp och halsband av pärlor som skramlar som ett tecken på att flickan nu är ”vuxen”. Och det viktigaste – ett vasst rakblad.

Mwanaidi samarbetar idag med två andra kvinnor, Hawa och Ester. Tillsammans dramatiserar de hur en omskärelse går till. Hawa är barnet och sätter sig på marken med benen brett isär, och sin ”mamma” Ester bakom ryggen. Ester lägger ett svart tyg över ”barnets” huvud och håller fast henne , medan Mwanaidi utför själva ingreppet till ljudet av barnets skrik. Efteråt blir hon ”tröstad” med att hon har varit duktig, och att hon nu är vuxen. Det skramlande skärpet knyts runt midjan och kvinnorna framför en glädjedans över den lyckade operationen.

Idag dansar de tre kvinnorna på ett annat sätt och sjunger med hög röst ett helt annat budskap: ”Ingen mer omskärelse i vår by” och ”vi sparkar bort kvinnlig omskärelse”. De har fått utbildning av Tanzanias kristna råd, med stöd från Svenska kyrkans internationella arbete, och deras opinionsarbete ger resultat: fler och fler utbildas, och sakta men säkert minskar de helt onödiga ingreppen.

Kvinnlig omskärelse är förbjudet enligt lag i Tanzania sedan 1991 och har också minskat, men utförs fortfarande i olika delar av landet.

– Förr omskars flickorna i åldern 10-12 år, men görs nu oftast på barn under 5 år. Små barn skriker ju mycket av olika anledningar, så då var risken mindre att bli avslöjad, berättar Mwanaidi.

– Men det är större risk att de små barnen drabbas av infektion, och ibland dör de. Jag har själv varit med om att en flicka fick en svår infektion för att urinröret täpptes igen, men hon blev bra efter ett nytt ingrepp.

Mwanaidi hade hög status som ensam omskärerska i Sagara med omgivning, och fick bra betalt för att utföra operationerna. Efter mötet med utbildarna från det kristna rådet fick hon ett års utbildning för att sedan börja göra precis tvärtom – att sprida kunskap om könsstympningens konsekvenser och påverka kvinnor att inte omskära sina döttrar.

– I dag är jag gladare men det är svårare med försörjningen, säger hon med ett leende.

I Mwanaidis hemby Sagara med omgivning har ingen tagit över verksamheten efter henne, och hon känner heller inte till att någon gör det i hemlighet.

– Tack vare kyrkor, moskéer och byledares engagemang har vi lyckats skapa stor medvetenhet om de här frågorna, inte bara hos kvinnorna. Idag säger många unga pojkar tydligt att de inte vill gifta sig med stympade flickor. Men jag kollar för säkerhets skull alltid vad som pågår om jag hör ett barn skrika mycket och länge, säger den före detta omskärerskan.

Ewa Almqvist