Tillit- om att leva i mellanrummet
Livet på jorden i dessa dagar är lite som livet efter påsken på de första lärjungarnas tid. Det känns som om vi lever i ett mellanrum. I coronatiden. I den första tiden efter, då ingenting är som tiden innan. I väntan på det som ska komma. På en ny tid där det inte är som innan. Och ingen av oss vet när den kommer, eller vad den innebär. Bara att vi lever i ett mellanrum och hoppas och tror att det ska komma en bättre tid, om än annorlunda. Kanske har den tid vi lever i nu gett oss nya perspektiv.
Alla har vi varit tvingade att ändra våra vardagsrutiner och även helgrutiner och semesterplaner. Vi har sett hur livet därhemma tagit ny form, inneburit fler timmar i hemmet, kanske fått gjort saker vi annars inte skulle hunnit med eller prioriterat. Många av oss har upptäckt vinsterna och fördelarna med tekniken. Lärt oss mer om den, anpassat våra vardagsliv efter den. Men också förlusterna i bristen på de fysiska kontakterna. Men tänk om vi inte hade haft tekniken nu. Inga datorer, inga telefoner med möjlighet att nå varandra och hålla kontakten över hela världen. Isoleringen och den påtvingade eller frivilliga karantänen hade blivit än värre. Tekniken hjälper oss. Är till för oss.
Vi lever våra liv på ett annat sätt. I ett mellanrum. Kanske har vi blivit mindre splittrade under den här tiden. Mera hela och närvarande. Och alla vill vi väl leva som ”hela människor”?
På flera sätt kan det kännas som en tillbakagång i tiden. Till en tid då vi människor levde närmare varandra och kanske till och med hade sitt arbete närmare hemmet. Ändå är det inte som i det gamla enhetssamhället. Och ingen av oss vill nog ha tillbaka det. Där var allt förutbestämt, mer eller mindre, man ärvde oftast föräldrarna yrke, eller gården, eller som kvinna hemmafru och barnföderskarollen. Inte för att det var något fel med det, men jag tror inte så många av oss vill ha det samhället och det livet tillbaka. Förmodligen är det så att vi blir vana med det som vi känner till.
Vi som är lite äldre kan minnas en svunnen tid då det mesta var annorlunda jämfört med idag. Teknikens framfart och en värld som har krympt i avstånd och samtidigt blivit större i kulturellt avseende.
De som är unga idag kommer att göra samma upptäckt när de blir äldre som vi ; Iphone 11 - minns ni när det var sådana vi hade? Eller att bilarna kördes på miljöförstörande bensin?
Ja framtiden, hur ska det bli med den? Många av oss tänker nog på den och har svårt att veta. Jag tänker att det var så för lärjungarna efter den första påsken också. Först en besvikelse, en helt omskakande händelse då deras vän och ledare blev dödad. Sedan det otroliga när han mötte dom som uppstånden.
En kort tid därefter lämnar han dom igen och ett vakum uppstår. Ett löfte om Anden, en hjälp, ett löfte som ännu inte infriats. Ett liv i ovisshet….ett liv i mellanrummet.
Det är många av oss som erfar detta, för att inte säga alla. När livet inte blir som vi har tänkt oss, vad gör vi då? När mellanrum uppstår, i väntan på det som ska komma, hur hanterar vi det? Nu är det i väntan på att samhället ska öppna. Att vardagslivet ska stabiliseras, en återgång till något ”normalt” vad nu det kommer att vara.
Kanske har vi upplevt något likande tidigare - mellan jobb, mellan relationer, mellan vägval i livet. Men nu är det på ett nytt sätt och för alla människor på samma gång.
När det vi så starkt trodde på inte längre känns lika säkert. När tvivlet smyger sig på oss och vi frestas att tro på att det finns det som är omöjligt. Att vi inte längre har några val. Att vi är lämnade åt vårt öde….
Den kristna tron innehåller inte tro på något öde. Den kristna tron handlar om tillit, en tillit som står över alla tvivel. En blind tillit. Inte av fruktan eller tvång, men av erfarenhet och fyllt av hopp.
Vi vill leva som hela människor , sa jag i början. Men om hel betyder att aldrig tvivla, att ha alla svaren, att alltid vara säker då är vi inte så många som önskar oss det.
Vi lever mellan en händelse (Jesu, liv död och uppståndelse) och ett hopp om att livet får en fortsättning också för oss. Det kan aldrig vara något annat än ett hopp, som också ibland utsätts för tvivel. Denna coronatid är också en väntan och en växling.
Det är i växlingarna som vi lever vårt jordeliv. Vi går från barn, via ungdomen till det vuxna livet och ingen av oss ifrågasätter den växlingen. Vi lever i årstiderna och ser det både som vilsamt och härligt att det växlar. Många av oss hälsar våren, värmen och sommaren med glädje och somliga tycker det är skönt när hösten och mörkret kommer.
Lärjungarna visste inte vad som skulle vänta. Jesus försökte förbereda dom på det. Sanningens Ande ska vägleda er och låta er veta vad som kommer att ske, sa han.
Bilden som dagens texter målar upp är att vi går från ett tillstånd till ett annat. En växling sker. Från det osäkra mot vissheten. Från lidande till härlighet. Från svårigheter till den himmelska friden.
Det är i mellanrummet, som hemligheten vilar. (Och mellanrummet kan vara vårt jordeliv.) Det är mellan orden och raderna vi ibland måste läsa för att förstå. Det är ibland i det som inte sägs som budskapet är gömt. I tystnaden, i mellanrummet i samtalet, kan förståelsen vara som störst. Det som till det yttre verkar lyckligt kan i det inre vara en pina. Och tvärtom.
Den största glädjen bor ibland i den största fattigdomen. Ibland kan rikedom stå i vägen för det verkliga livet. Det pratade Jesus ofta om. Kanske behöver vi växlingarna och sprickorna för att uppskatta livet. Leonard Cohen skrev: “There is a crack in everything, that’s how the light gets in”. Sprickorna som gör det möjligt för växten.
Idag lovar Jesus att sända Hjälparen - Livets ande. Som fortsätter skapa i naturen, som vi är en del av, och håller livet i sina omslutande händer. Med en önskan om tillit. Som psalmisten skriver i dagens Psaltarpsalm 33 ”Herre låt din nåd vila över oss, ty vi hoppas på dig”.
Karin Boyes dikt
Ja visst gör det ont
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.