Predikan 9 april - Skärtorsdag

Skärtorsdag

Det var natt lång borta i ett främmande land. Mörkret var inte mörkare än andra nätters, men det låg en spänning i tystnaden, i det dunkla, en föraning om att något skulle ske i gryningen, om snabba uppbrott, om löften som skulle infrias.

Det hade pratas om det. Det hade viskats. Det hade förberetts.

Slaget skulle bli hårt. Obarmhärtigt. Urskillningslöst. Om man inte hade fått varningen. Om man inte var förberedd. Kanske var det rättvisan som skulle segra till sist? De skyldiga straffas och de utvalda befrias…

Skärtorsdagens berättelser binder samman det judiska folkets historia med vår och detta år på ett särskilt sätt med vår nutid och den framtid vi alla väntar.

Det Israeliska folket (Hebréerna) hade utvandrat till Egypten på grund av hungersnöd och blivit lovade en boplats där av kungen. Tiden gick och hebréerna förökade sig alltmer och den nya kungen fruktade att de skulle ta över landet så han gjorde dom till slavar. Under slaveriets tid föddes Moses – ni vet han som skrek så in i vassen – och han räddades undan genom att bli fosterbarn i det kungliga palatset.

I vuxen ålder får han uppdraget av Gud  att rädda ”sitt folk” – Hebréerna – bort från slaveriet i Egypten tillbaka till det utlovade landet, Kaanan. Under den 40 åriga ökenvandringen som följde slöt Gud ett förbund med folket på Sinai berg (10 Guds bud). Hebréerna skulle förbinda sig att följa Guds bud och lagar och Gud, Jahve,  skulle vara deras Gud. Det utlovade Kaanan skulle bebos av Hebréerna och de skulle  vara Guds folk – det judiska folket. I andra Mosebok (Exodus – uttåg) berättas historien.

I dagens gammaltestamentliga text (2 Mosebok 12:1-14) kan vi läsa om nattens uppbrott,  också om uppmaningen att årligen fira uttåget. Den högtiden kallas Pesach – det osyrade brödets högtid. Det är denna Pesach-måltid – Påsk-måltid  – som Jesus firar med sina lärjungar. Det som i den kristna traditionen kom att bli Nattvardens instiftelse.

I vår tro fortsätter Jesus att bygga ett Nytt testamente -  ett nytt förbund - , en fortsättning på det Gamla testamentet – det gamla förbundet,  som Gud slutit med Hebréerna.

Det Jesus gör är att utvidga löftet till att gälla alla som vill vara med och som vill följa hans starkt förenklade bud och lag. (Det grundar sig i uppfattningen att alla vi människor är skapade och älskade av Gud)

”Du ska älska din Gud och din nästa som dig själv”
Det är sammanfattningen av lagen och profeterna, säger Jesus. (Matteus 22:34-40)

När Jesus och hans lärjungar firar åminnelsen av Hebréernas uttåg ur Egypten tar han ett bröd och välsignar och bryter det och säger att det är hans kropp som ges ut för alla. På samma sätt välsignar han kalken och säger att det är hans blod, utgjutet för alla. Han uppmanar dom att fira denna måltid till minne av honom.
Inte bara i påsktid utan ofta.

Den första nattvardsmåltiden inrymmer också mycket av det som gestaltar mänskligt liv. Där finns gemenskap och delande,  där finns kärlek, där finns svek, förlåtelse,  och där finns löften om död som övergår i liv och lovsång.

I Kyrkan brukar vi säga att måltiden också är en tacksägelsemåltid. I den grekiska kontexten kallas måltiden – Eucharisti – som betyder just tacksägelse. I detta kan vi lägga in tacksamheten över allt det som ges oss i livet; vår hälsa, mat, gemenskap, vänner, släktingar, och framtidshopp.

Men i den mörka natten i Egyptens främmande land kändes det ovisst att sia om framtiden.

Vid Skärtorsdagskvällens första nattvardsmåltid var det svårt för lärjungarna att se vad framtiden skulle innebära.

I vår Coronatid finns också så mycket osäkerhet, så många frågor om framtiden.

”Jag är MED er ALLA dagar till tidens slut”, säger Jesus, som en sista hälsning innan himmelsfärden.(Matteus 28:20)

Min kropp för dig utgiven, Mitt blod för dig utgjutet.

Psalm 74
Du som gick före oss längst in i ångesten, Hjälp oss att finna dig, Herre, i mörkret.

Du som bar all vår skuld in i förlåtelsen. Du är vårt hjärtas fred, Jesus, för evigt.

Du som med livets bröd går genom tid och rum, giv oss för varje dag, Kristus, det brödet

Du som går före oss ut i en trasig värld, sänd oss med fred och bröd, Herre, i världen.

Den här Skärtorsdagen kanske inte blir som andra du upplevt i ditt liv. Vi befinner oss mitt i en pandemi, ett virusutbrott, som förlamar världen och som får oss att bokstavligt stanna upp. Det är inte möjligt att leva normala liv. Vi måste stanna upp och vänta på en ljusning, en räddning, och på att våra förhoppningar om en framtid utan denna plåga skall komma.

Om man vill kan man bildlikt jämföra detta med fångenskap i främmande land, ökenvandring på väg mot ett infriande av ett hopp vi ännu inte sett.

Vi får likt Hebréerna gå i tro.

I tro på att Godhet har makt över ondskan (Psalm 782), att Ljuset bär oss och att Gud är nära. Vi får vila i den tillit som skapat världen.

Jesus har gått vägen före oss i historien och han går vid vår sida i nutiden (Herre du vandrar försoningens väg Psalm 738) och han ska möta oss från framtiden (Guds son en gång i morgonglans skall åter komma hit, Psalm 490:3)

Vi går i tro, ber för varandra och längtar till den dag då vi får mötas i innerlig gemenskap igen. Möta dom vi saknar, dom vi älskar.

Vi ber
Gud, du är hela universums Gud, allas mor och far.
Du är kärlekens källa, alla goda gåvors givare.
Låt oss märka din närvaro i det som sker.
Omslut oss med din kärlek.

När förtvivlan, oro och sorg drabbar oss,
Var nära med din omsorg och medkänsla.
Hjälp oss att gå i Jesu fotspår och på hans uppdrag.
Vara varandras tjänare.

Värna de minsta ibland oss, de särskilt utsatta.
Vi ber för alla som drabbas av vår tids virus.
För dom i vår närhet och dom långt borta.

Vi ber för alla som har till professionell uppgift
Att hjälpa och lindra.

Ge oss tro, hopp och kärlek och hjälp oss att sprida den.
Tack för Livets seger över döden.  
Amen.