Predikan 12 april - Påskdagen

Nyhet Publicerad

Matteusevangeliet kapitel 28. Psalmer, 517, 154, 146,228, 153

Påskdagen 12 april 2020

Så lyser solen igen över ”världen som nu fötts på nytt” (Psalm 517).

Långfredagens händelser hade i alla fall förmörkat tillvaron för några. Rädda, översigkomna och helt vilsna i tillvaron kan man tänka. Kanske kunde de fortfarande höra hyllningsropen från Palmsöndagens intåg i Jerusalem. Men så mycket hade hänt sedan dess. Jesus hade rensat templet, blivit anklagad, firat en märklig påskmåltid med prat om död och uppståndelse, svek och förnekelse. De flydde i natten då han greps,  på avstånd hade de sett hur han korsfästes led och dog.

Var allt över nu? Hur kunde det gå så fel? Det var ju nu alla skulle förstå vem han var,  inte bara deras mästare och vägvisare utan allas. Men vad skulle hända nu? Var dom själva i fara?

Evangelierna berättar om kvinnorna. De modiga. Dom som kom med oljor att smörja med, nu när sabbaten var över. Med blommor i händerna och sorg i hjärtat. (Psalm 154). Väl framme vid klippgraven fick de höra de välkända orden: Var inte rädda!

Med uppmaningen ringande i öronen, att skynda sig till lärjungarna och berätta om den tomma graven, fyllda av bävan och glädje, möter de så Jesus. Han uppmanar dom att möta honom i Galiléen för ett fortsatt uppdrag. I berättelsen står det att det var de elva som begav sig till Galiléen men i min tolkning var dom fler och jag tror inget kunde utestänga de första vittnena, kvinnorna, från mötet där. Vi får veta att bland de som får uppdraget att sprida evangeliet fanns det några som fortfarande tvivlade. Jag tror att det är viktigt!

Det ger oss efterföljare tröst när vi drabbas av oro och tvivel. För det gör vi. För lärjungarna skulle den fortsatta vandringen i livet inte bara bli enkel. Jesus hade berättat att de skulle mötas av tvivel, av motstånd och att de skulle få utstå mycket för hans skull, för tron på Jesus.

Legenderna berättar om hur de alla tog missionsuppdraget på stort allvar och att de på olika sätt blev martyrer och dog får sin tros skull. För några är detta beviset för att påskberättelsen är sann, de som hade sett den uppståndne Jesus med egna ögon var beredda att dö för sin tros skull. Det fanns inget tvivel längre och döden var besegrad, det var deras övertygelse. Pratet om att de rövat bort kroppen faller platt till marken. Ingen är beredd att dö för en lögn, men för sanningen!

Så har åren gått. Våra förfäder har ”skördat och sått under himmelens skyar, i tro” (Psalm 228). Dom har som människor i alla tider fått utstå prövningar, fått möta glädje och sorg, framgång och motgång. I olika tider har sjukdom och död drabbat dom, pest och hungersnöd, men dom har också sett tiden förändras och världen utvecklats till det bättre.

För 140 år sedan var levnadsvillkoren i Europa svåra. Hungersnöd, brist på arbete och trångsynthet drev människor på flykt i hopp om att hitta en liten bit av det förlorade paradiset eller åtminstone en plats att leva sitt liv på. Amerika fylldes av invandrande framför allt unga människor. En ny kontinent växte fram byggd på öppenhet och möjligheter för den som är beredd att arbeta hårt.

Vi känner igen situationen. Om än med annorlunda synsätt. Fattigdom, förföljelse och arbetslöshet tvingar människor i vår tid på flykt. Idag är det inte från Europa till Amerika, idag är det framförallt från Asien, Afrika och Sydamerika till Europa och USA. Men öppenheten är inte lika tydlig och möjligheterna inte lika stora.

Detta trots att världen på ett sätt har krympt och vi är mer beroende av varandra idag än för 140 år sedan. Vi är så tydligt länkade till varandra att en viruspandemi som sprider sig över världen är oundviklig.

Vi reser kors och tvärs över världen och vi utbyter både virus och erfarenheter.

Vi är så tydligt ett människosläkte som tillsammans befolkar jorden. Vi hör ihop på gott och ont. Kanske dras vi närmare till varandra i tider som dessa. Kanske blir vi mer öppna och beredda att hjälpa varandra. Kanske blir det tvärtom för några.

Vi har en möjlighet att i tider som denna vara, som Jesus säger, ”varandras tjänare”. Det betyder att öppna våra hjärtan för den som behöver vår omsorg och vår hjälp.

I Jesu tal handlar det oftast att hjälpa de minsta ibland oss; barnen, de fattiga, faderslösa, änkorna, flyktingen. Att ge den som behöver är att hålla de bud som han gett oss. Svårare är det inte, men det är en tillräcklig utmaning för dig och mig.

I denna påsktid, annorlunda från alla andra påskar vi upplevt, sätts vi alla på prov.

Hur kan du och jag vara varandras tjänare, varandras medmänniskor, varandras nästa denna påsk? Vem kan du ringa? Skriva till? Be för? Finns det någon som behöver din hjälp den här dagen? Imorgon? Behöver du själv hjälp? Vem kan du be därom?

Vi är inte ensamma i detta. Vi är många som tillsammans kan göra skillnad.

Och löftet från berget i Galiléen finns där. ”Jag är med er alla dagar till tidens slut”    

Livet vann, dess namn är Jesus (Psalm 153) 
Amen.

Låt oss be: 

Gud, du är hela universums Gud, allas mor och far.
Du är kärlekens källa, alla goda gåvors givare.
Låt oss märka din närvaro i det som sker.
Omslut oss med din kärlek.
När förtvivlan, oro och sorg drabbar oss,
Var nära med din omsorg och medkänsla.
Hjälp oss att gå i Jesu fotspår och på hans uppdrag
Vara varandras tjänare.

Värna de minsta ibland oss, de särskilt utsatta.
Vi ber för alla som drabbas av vår tids virus.
För dom i vår närhet och dom långt borta.
Vi ber för alla som har till professionell uppgift.
Att hjälpa och lindra.
Ge oss tro, hopp och kärlek och hjälp oss att sprida den.

Tack för Livets seger över döden.
Tack för trons kraft,
För påskens sol som lyser och ger världen hopp,
För kärlekens outgrundliga vägar till styrka och liv.

Amen