Sänd mig!
Apostladagen får mig att tänka på hur det hela började, alltså kristendomen. I alla fall om om man ska tro bibelns berättelser.
I dagens texter får vi möta ett antal personer och också höra om deras ”kallelse”, att vara profet (Jeremia), församlingstjänare i Paulus hälsning och i evangelietexten de namngivna 12 apostlarna, kallade Jesu lärjungar.
Som det verkar, var de alla ”vanliga människor”. Inte särskilt studerade eller av andra betraktade som högt ansedda. Tvärtom. Jeremia var ung och oerfaren. De var kvinnor som Paulus nämner; Foibe, Prisca och Maria. Kvinnor som i sin samtid inte stod högt i rang. Bland de tolv var flera enkla män med vardagliga yrken (yrkesfiskarna Simon, Andreas, Jakob och Johannes). Någon var till och med ansedd som överlöpare då han arbetade som tullindrivare (Matteus) hos den romerska makten. Där fanns tvivlaren Tomas, seloten(dåtidens nationalistiska trosivrare ) Simon, och förrädaren Judas.
Tillsammans utgör de en medarbetarskara i Guds tjänst. Alla är sända ut att berätta något för sina medmänniskor. Vad de sett och hört. De startar en rörelse som har vågor in i våra dagar.
Gamla testamentet är dåtidens berättelse om hur hela jordens och mänsklighetens existens började. Där finns urberättelserna, dom som finns i alla religioner, om hur världen skapades och om en urkraft som med olika namn kallas Gud, och som är upprinnelsen till allt genom sin skaparvilja.
I bibeln, Gamla testamentet, berättas inte bara skapelsens berättelse utan mänsklighetens historia gnom ett antal mytologiska personer och ibland även historiska, såsom Adam och Eva, Noa, Moses, Abraham, Isak och mängder av kungar och vanliga namngivna personer.
Där finns profeterna, varav Jeremia var en, som pekar mot framtiden och kommer med berättelser från Gud.
Israels folk, också kallat det judiska folket, kallas att vara det utvalda folket och ges Israel/Palestina som sitt land.
Gamla testamentets berättelse ligger som grund för det tänkandet och den konflikt som finns i Mellersta Östern/Palestina/Israel idag.
På samma sätt som Israeliterna, dvs judarna, invaderade Palestina efter fångenskapen i Egypten, blev landet givet det judiska folket efter 2:a världskriget. Det man glömde, både på Moses tid och i slutet av 1940-talet var att det redan bodde andra människor där som också upplevde landet som sitt. Israel/Palestina är idag befolkat både av kristna palestinier, muslimska palestinier och judar. Situationen är ingen lättlöst konflikt. Samexistens är den enda lösningen menar jag.
Nya testamentets berättelser är hur Gud ger sig tillkänna för alla människor i Jesus som sänder ut apostlar av alla slag och i alla tider.
I dagens predikan tänkte jag att den Svenska psalmen 62 får leda oss.
För den som inte har en egen psalmbok skriver jag verserna här.
62:1
”Än finns det en värld. Den lever trots makter av död och fördärv.
Ty ordet blev motsagt, Guds skapelseord, och redan satt yxan i livsträdets rot,
Men räddningen sände oss ovanifrån; Guds enfödde son.”
Trots motsättningar, människans gudsfrånvändhet, som var orsaken till det judiska folkets fångenskap i Egypten innan befrielsen med Moses i täten, sände Gud en räddning ovanifrån, sin enfödde son.
Så börjar den kristna trons historia. Den från det gamla testamentet utlovade räddaren, Messias, föds i ett stall strax utanför Bethlehem.
När yxan var satt i livsträdets rot, i den elfte timmen, kom räddningen, frälsningen.
62:2
”I tjänargestalt kom ordet till oss och försonade allt. Steg ner i vår skuld i vårt lidandes djup
och älskade världen tillbaka till Gud. Det brustna blev helt i hans kärlek till oss.
På Golgata kors”
Det var inte en krigande hjälte som kom, det var en människa, på samma gång Gud, som i tjänargestalt genom kärlek älskade världen tillbaka till Gud. Evangelisten Johannes kallar honom ”ordet” En annorlunda hjälte och frälsare. En som rider på åsnor, pratar med främlingar och möter barn, kvinnor och män med respekt. Förlåtelse och kärlek, det som kallas försoning, när man blir sams igen, - grundläggande drag i hans gärning och livsstil. Gud och människa har en relation igen.
62:3
”Apostlar gick ut, med budskap till folken att Kristus är Gud.
De lade ett hav mellan makternas hot och livet i tro på Guds mäktiga ord.
Ur döpelsens hav steg en mänsklighet fram, i tro på hans namn.
Det är detta som de första apostlarna går ut och berättar om.
Genom dopet, som symbol. Först genom Johannes döparens förberedande dop, som vi hörde om för några söndagar sedan, och vidare genom missionsbefallningens uppdrag att döpa och lära människorna det som Jesus sagt och gjort.
62:4
”Att leva av tro är grenarnas liv från Olivträdets rot,
att bära ett ok i sitt jordiska kall men själv vara buren av den som bär allt.
Och svara på åklagarmakternas dom, försoningens ord.”
Sedan Jesu tid finns en möjlighet att tro på en Gud som bär allt. Att ha en tillit till någon som är större än jag själv. En kraft större som förlåter felsteg och överträdelser i livet gång på gång.
En kraft som tror på mig, och bär mig, också när jag själv tvivlar. När jag likt Simon Petrus ser att jag inte är värdig, eller som Tomas som tvivlar eller som Judas; förråder det jag innerst inne tror på. När jag mister tron på mig själv, får jag ständigt påminna mig om Jesu ord: var inte rädd.
Jag tror att det är rädslan som är en av de onda rötterna till konflikter och oroshärdar i världen idag. Rädsla är det som hindrar makthavare att sträcka ut försoningens hand, rädsla är det som driver stater i krig med varandra, rädsla är det som leder människor till att utföra omänskliga handlingar mot varandra. Rädsla är det som håller mig tillbaka och hindrar mig från att vara den jag är och leva fullt ut. Men änglar och förböner har räddat världen sen Jesu dagar…
62:5
”Guds offrade lamm, ges ut åt oss alla som Herren har sagt
att världen må leva och syndare tro och förbönen omsluta himmel och jord.
Av änglars och människors bön i hans namn står jordkretsen fast.”
Det är rädslan, eller med ett annat namn ångesten, som driver Människorna att ropa på korsfästelse av Jesus. Det är av rädsla för
vad kärleken kan åstadkomma och förlust av makt som får makthavarna att fatta beslut. Så offras Jesus för att världen ska leva, som ett sista offer för att mänskligheten fortfarande ska ha en relation till Gud. Som en betalning en gång för alla för alla synder och felsteg. Svårt för oss att förstå, men helt i linje med den gammaltestamentliga offertanken och tempelkulten.
62:6
”En ångest går fram och ofreden rister i livsträdets stam
Då kallar Guds Ande de kristna till bot, att bedja sig samman att världen må tro.
O lyft i vår söndrings och vilsenhets natt, försoningens kalk”
Så, när ångesten går fram, ofreden fortfarande regerar i stora delar av världen, inte minst i det land där Jesus föddes och levde, så kallas både kristna och andra skapade varelser till bot och bättring.
Att komma samman, enas, söka samförstånd och att be till den Gud de kallar vid namn för att världen må tro och bli ett. Kalken som lyfts är en försoningens kalk, det är därför vi välkomnas till nattvarden och hälsar varandra med Guds frid, i vänskap och tillit.
Det finns hopp för världen. Du och jag är en del av det hoppet, som nutidens apostlar och glädjebudbärare. Det är vi som tillsammans med andra kan göra skillnad. Det är vi som är kallade att föra Jesu budskap och liv vidare.
I väntan på att ses och mötas fysiskt i dessa Coronatider, får vi be för varandra och världen och se fram mot den dag då vi kan bryta brödet och lyfta kalken tillsammans.
Gud välsigne dig!
Amen.