Att inte döma
Förra söndagen handlade texterna om att känna sig förlorad (eller bedömas vara förlorad) och att uppleva sig återfunnen (eller betraktas som återfunnen) - Liknelsen om de förlorade sönerna.
Denna söndag får vi nya liknelser i evangelietexterna. I första och tredje årgångens texter om att inte se flisor och skräp i andras ögon medans man har bjälkar och andra synfel i sitt eget och i andra årgångens Johannestext om kvinnan som skulle stenas av de tillförstone rättfärdiga männen som i slutänden gick skamsna bort.
Vi får i den här årgångens Galaterbrevtext och Lukastext ta emot en massa uppmaningar - ”Var barmhärtig (som Gud!), förklara ingen skyldig, frikänn, ge, mät upp…!”
Jag är nog inte de ende av oss som reflekterar över att det är svårt att leva upp till detta. Ibland är bibelns och Jesus uppmaningar på gränsen till för mycket. Ingen av oss kan väl vara som Gud? Inte som den Gud vi tänker oss i den bästa bemärkelse. Rättvis, allgod, ursprungsärlig…
Den Gyllene regeln (Jesu bergspredikan i Matteus 7:12) – som ni vill bli behandlade ska ni behandla andra – är något som återkommer ofta i Jesu predikan. Det är förvisso en levnadsregel som går igen i många religioner, filosofier och etiska läror. Den äldsta nedtecknade varianten är från Konfucius ca 500 år f.kr.
En bra sammanfattning av hållningen mot andra och mot vilken man kan pröva sina etiska val. Är det här något som jag kan stå för? Är det här ett rättvist beteende? Eller kan rättvisa handla om något annat, tex ett sätt att ”visa på ett ”rätt” handlingssätt” som kan leda till en förbättring? Skulle det kunna hända mig? Hur vill jag då att andra ska reagera och behandla mig?
Självrannsakan – det hade kunnat vara jag-, är en bra utgångspunkt. Eller som ett gammalt indianskt talesätt lyder ”Gå en mil i den andres mockasiner innan du bedömer vem han/hon är.”
Att försöka leva sig in i den andres situation är en bra början. Ingen av oss kan fullt förstå den andre men det är ett sätt att försöka förstå.
Det är inte så lätt att förstå sig på oss själva heller. I samtal med varandra kan vi blir mer klara över vem vi är. I samtal med professionella samtalare, som har förmågan och erfarenheten av att se mönster och möjliga orsaker, kan vi bli mer observanta på vårt eget beteende och dess orsaker.
I grund och botten är vi lika som människor. Lika olika som jag brukar uttrycka det. Igenkänningsfaktorn både underlättar och ställer till det för oss. Vi tror vi vet. Ändå handlar det varje gång om att bli påmind om att vi faktiskt inte är så perfekta som vi skulle vilja vara.
Solen har sina fläckar. Den till ytan och till synes perfekte har också sina osynliga sidor och dolda hemligheter.
Och det är som det ska. Att våga se det och erkänna det är också en väg till större förståelse av andra. Och större förståelse leder till en större benägenhet att förlåta.
Att försöka förstå och förlåta är några av de viktigaste ingredienserna i ett bra förhållningssätt till andra.
Och så som vi behandlar andra blir vi behandlade tillbaka. Den som ger mycket får tillbaka mycket. ”Döm inte så ska ni inte bli dömda”, ”Förklara ingen skyldig så ska ni inte förklaras skyldiga”, ”Frikänn så ska ni frikännas”, ”Det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er”
En av de föreslagna bibeltexterna i det kyrkliga vigselritualet är från dagens episteltext. ”Bär varandras bördor” men lika klart fortsätter bibeltexten att ”Var och en måste bära sin egen börda”.
Jag har tolkat det som att vi behöver ta ansvar för våra egna förtjänster och brister men samtidigt försöka förstå hur andra har det, ha överensseende med att dom liksom vi misslyckas ibland, behöver liksom vi själva bli förlåtna och få en ny chans (som sönerna i förra söndagens text)
Vi behöver dra lärdom av våra och andras misstag och så långt som det är möjligt undvika att upprepa dom. Det är en grundhållning också när samhället ska skipa rättvisa och straffa orättfärdiga handlingar.
Jesus är också i detta vår förbild. Hans sätt att behandla andra är mönstergivande. Jag brukar tjata om det i mina predikningar, och vad annat kan jag göra? Anledningen till att vi läser bibeltexter och ger oss på att tolka är ju att de vill berätta något för oss om hur vi kan leva våra liv. Exemplen färgade av sin samtid blir ändå gångbara när vi låter dom belysa den tid vi lever i med dom frågeställningar vi står inför.
Mycket av det som är grundläggande för mänskligt liv påverkas i liten grad av den tid vi lever i. Därför har tex den gyllene regeln bäring i alla tider, och kanske i alla mänskliga sammanhang oavsett religion eller kulturella uttryck.
Några av er som läser detta har hört mig berätta historien från Bamse när det skulle spelas kula. En av de bästa tolkningarna av kvinnan som skulle stenas och med det sedelärande slutet att inte ens Bamse var perfekt.
Om du inte hört den och vill får den berättad för du höra av dig till mig.
Låt inte den här söndagens rubrik ”Att inte döma” bli så moralisk som den kan riskera att bli utan låt dig uppmuntras till att både se på dig själv som en som behöver förlåtelse och uppmuntran mer än tillrättavisningar, och försök att se så på andra som kommer i din väg eller som du lever nära.
Vi är bara människor som försöker leva våra liv. Och ibland gör vi det bra och ibland mindre bra.
Kanske kan den tid vi lever i nu, - med osäkerhet om hur framtiden kommer att bli, med inställda framtidsplaner pga av den rådande pandemin, med fysiska hot mot vår och andras hälsa,- hjälpa oss att se det som är viktigt och ta hand om varandra.
Guds välsignelse önskar jag dig!