.jpg?DoProcessing=&w=1680)
Vårt evighetshopp
Just när mörkret gör sig som mest påmint, när vi till och med skiftar från den ljusa sommartiden, till den mörkare vintertiden, Day Lights saving time, infaller vår Allhelgonahelg eller som dagens tema är Alla själars dag.
I Sverige har man förfasat sig över att den amerikanska Halloweentraditionen som börjat växer sig allt starkare. Men den traditionen handlar ju om att försöka bi vän med det som skrämmer. Och visst har det ursprungliga Halloween också med firandet av helgon och tankar kring döden att göra.
I brytpunkten mellan det ljusa och det mörka, den tunnaste skiljelinjen, där kanske det finns en chans att få kontakt med och förstå dödens mysterium.
Att det alltid skrämt oss människor är också ett faktum. ”Ingen tar tillbaks vad döden tar” – som det står i psalmen 473:3.
Döden är och förblir ett mysterium, ett faktum vi måste förhålla oss till, ett villkor som gäller alla liv. Alla liv har ett slut.
Därför berör det oss och därför tänder vi ljus för att minnas dom som gått före oss, in i det som vi hoppas är evigheten.
En tillvaro vi inte vet något om men som vi ständigt gör oss bilder av.
Bilder som ska hjälpa oss tro, ge oss hopp om att detta livet inte är det enda vi får.
Därför blir texterna och berättelserna från Bibeln om uppståndelsen, ”den uppståndelse som redan Mose vittnat om i berättelsen om törnbusken”, också mystiska och föremål för olika tolkningar.
För vi kan ju inte veta, bara hoppas och tro.
Så som det var för Israeliterna som dog på vägen till det utlovade landet. De dog i tro med hopp om att nå fram. Så som vi kan tro och hoppas på en tillvaro efter detta jordelivet.
Och tänk om det är så att samma sak gäller för oss som i naturen.
Det finns olika kroppar och stadier av liv med olika framträdanden för oss. Den mest påtagliga är väl fjärilslarven som går från sin puppa till det flygfärdiga stadiet.
På ett alldeles naturligt och lättförståeligt sätt är det ju så att vi alla går från olika stadier.
Om vi tittar på oss själva så består vi av en massa fantastiska byggstenar som kallas celler. Jag har förstått att våra celler byts ut succesivt och på sju år har vi förnyats. Samtidigt som vi är samma personer som i och för sig utvecklas, i det att vi blir äldre och förhoppningsvis klokare och visare, så ser vi obönhörligen annorlunda ut när tiden går.
Det är inte samma man jag ser i spegeln då jag ibland känner mig som en ung pojke. Och ibland blir jag lite skrämd av åldrandet. Och visst känns det mer i kroppen än i knoppen.
Men jag vet ju att det är så – och jag har haft lyckan att få leva ett bra och långt liv.
Naturen med dess växlingar lär oss också berättelsen om oss själva.
Om hur vi förändras och att det är naturens och livets gång.
För oss som ibland blir skrämda av dödens hot, som möter allt för tidig död bland vänner och släktingar, som fruktar för våra egna liv, vill Jesus berätta.
Han har kommit för att besegra döden. Han har kommit för att ge oss hopp om ett evigt liv, ett annat liv, på ett annat sätt, men ett liv där ingen av oss går förlorad.
Han har inte sagt att vi ska slippa döden, slippa se vänner dö för tidigt, men han har sagt att ingen av oss ska gå förlorad om vi vill ta emot hans hoppfulla budskap; som handlar om en kärleksfull Gud som vill liv och godhet. En Gud för levande och för Gud lever vi även när vi dör.
När vi den här dagen tänder våra ljus är det hoppets låga som brinner. Vi är många som minns dom som gått före. Och på detta sätt lever dom vidare i våra minnen.
Kanske är detta den tunna hinnan mellan liv och död som vi försöker tränga igenom och där våra böner och hoppfulla tankar når Gud och dom som vi ber för och tänker på. Vi får tro så också när det är som mörkast.
”I tvivlets mörkret möter jag min vän”, står det i psalmen 473:4, och i mörkret skiner ljuset, och mörkret har inte makt över det.
Jag vill avsluta med några nyskrivna rader av min vän och kollega Per Harling.
Han har skrivit ett otal texter där många numera finns som psalmer.
Här kommer en text i Allhelgonatid:
Nu lyser ljusen i höstens mörker,
där varje låga bär ett liv,
som ännu lever i tacksamt minne
och som har funnit himmelsk frid.
Nu sjunger ljusen med himlens änglar.
I mörkret stiger deras sång
om kärleksbanden, som formar livet,
där släkten följa släktens gång.
Nu tackar ljusen för dom som levat,
de som gått bort i tid som flytt.
Nu sprider ljusen Guds eget löfte:
”Se, jag gör ständigt allting nytt.”
Nu andas ljusen med oss som lever.
I varje andetag väcks hopp
om att få andas med livets mening
på nytt till ande, själ och kropp.
Ljus ger hopp och ljus lyser vägen i mörkret.
Tänd ett ljus och låt det brinna. Låt aldrig hoppet försvinna.
Det är mörkt nu. Men det blir ljusare igen….
Amen.