Goda förvaltare
Dagens tema om ett gott förvaltarskap går som en röd tråd genom texterna.
Vi uppmanas genom texterna att ta vara på våra möjligheter att göra gott och vara barmhärtiga.
Man kan tänka att många av bibelns texter handlar om att vi ska leva ett rätt liv så att vi får en belöning i nästa. Men gång efter annan påminns vi om att det är det liv som vi lever på jorden som vi har fått. Det är den gåvan vi ska förvalta och om den kommande existensen vet vi inget.
Därför ska vi passa på nu, medans tid är.
Jag hade en begravning häromdagen. Det fanns önskemål om sånger och psalmer. Som präst blir jag alltid glad om det finns önskemål. Det gör det möjligt att bidra till en så personlig ceremoni som möjligt. Oftast har jag inte någon egen relation till den som ska begravas och då är det viktigt att få en så god bild som möjligt genom de anhöriga om vem personen varit och det liv som hon levt. Psalmer och sånger hjälper till i det.
Just den här gången fanns det önskemål om en gammal läsarpsalm från slutet av 1800-talet. Texterna från den tiden känns inte riktigt anpassade till vår tid och kanske var teologin och tolkningen av gudsbudskapet lite annorlunda. Jag vet att en del predikanter och en del av oss som lever idag gärna håller oss kvar i den trygga förvissningen om att det finns dom som är räddade och dom som är dömda. Redan nu. Själv lutar jag åt att vi inte ska bekymra oss så mycket om det, att det är Gud som dömer och att Guds dom både är barmhärtig och rättvis. Ett gott föredöme för hur vi ska leva med varandra. Ett bra exempel på förvaltarskap enligt dagens texter.
Nåväl, läsarpsalmens text skriven av Eliza E Hewitt, från Pennsylvania och översatt av Linköpingsfödda poeten Anna Ölander löd ”Skall det bli några stjärnor i kronan jag får, när jag avlagt min jordiska skrud. Skall jag möta med fröjd på den himmelska höjd, några själar jag vunnit för Gud?”
Det där med belöning och guldstjärnor för flit och framsteg är ett välbeprövat pedagogiskt knep. Belöning och straff. Morot och piska. Men jag vet inte om det är så bra och jag har exempel på hur det kan bli fel.
En till mig närstående hade nästan avslutat första klass och det hade kallats till möte med barn och föräldrar. Fröken hade en ask guldstjärnor i sin kateder. Hon brukade belöna eleverna med en guldstjärna när de visat framsteg. Nu var det så att asken med stjärnor var borta. Vem hade tagit den?, var frågan. Min bror, räckte lydigt upp handen och deklarerade att han hade tagit hem den. ”Jag fick ju aldrig några stjärnor” var hans motiv och skäl.
Jag tror vi var några närvarande som tyckte tiden var mogen att sluta med guldstjärnor.
Beröm ska ges. Och berömmet ska stå i relation till det man fått att förvalta. Den som fått mycket ska se till att förvalta det och kanske få det att räcka till fler. Den som fått lite, ska fortfarande förvalta det och göra så gott man kan.
I texterna pratas det både om det jordiska förvaltarskapet och det himmelska.
I vår tid hänger det mer än någonsin ihop tror jag. Vi är så beroende av varandra att det blir nödvändigt att inte bara titta till sitt eget. Det handlar inte längre om den egna familjen i byn och dess framtid utan om hela världen som mer eller mindre flyttat in i våra vardagsrum.
Vi blir ständigt påminda om vår utsatthet och sårbarhet i dessa pandemins dagar.
Visst kan vi försöka skydda oss själva men vi har ett ansvar att också skydda andra. Och smittan känner inte av några gränser. Den är världsvid. Därför ska den bekämpas av oss tillsammans.
Vårt uppdrag är att förvalta sanningen och rättvisan. Det kan vara svårt då det verkar finnas olika sanningar och rättvisor. I det goda förvaltarskapet gör man så gott man kan och i det som kommer an på var och en av oss. Något annat krävs inte.
Guldstjärnor kommer inte att delas ut men säkert finns det en tillfredsställelse i att göra ”det goda och det rätta”.
När det gäller bedömningen av vad som är gott och rätt brukar jag hänvisa till Jesus.
Se på hans sätt att vara. Han sätt att möta människor. Ta hans ord om kärleken till dig.
Paulus är inne på samma spår när han ger oss kärlekens lov i Första korintierbrevets 13:e kapitel - Vägen framför andra: Kärleken. Och den är det största av allt! Amen