Bönen
Jag minns en händelse när mitt äldsta barn var en liten pojke, kanske 4 år. Han älskade att bygga med LEGO och bygga egna skapelser men också efter modellritningar.
Den här gången ville han färdigställa en modell men saknade den sista biten som hade försvunnit bland leksakerna på golvet. Han var förtvivlad när han inte hittade den så jag lovade hjälpa honom att leta. Vi lyfte på leksaker där på golvet och bläddrade bland böcker i bokhyllan, sorterade kläder på klädstolen. Efter en stund märkte jag att han tystnade och letade allt mindre engagerat. Men…den som söker ska finna..och under en hög av BRIO-tågdelar fann jag the missing piece. Glädjen blev stor och han tittade intensivt på mig och utbrast
”jag bedde till Gud och det är första gången han lydde mig!”
Det där med bön är svårt att förstå och förklara. Visst kan det vara som min son tänkte och uppfattade det; bön är en begärelse om hjälp och man kanske både förväntar sig och vill att den man ber till ska leverera, ge den hjälp man efterfrågat.
I svenskt dagligtal pratar man om att ”böna och be” och det är väl att just enträget önska sig något som man vill få uppfyllt. Detta handlar dagens evangelietext om.
Nu vet ju vi som levt ett stycke liv att det inte alltid blir som man önskar och vill.
Önskningar slår inte alltid in och tror man att det alltid ska bli som man ber då blir man lätt besviken.
Vi har fått lära oss att bön också kan vara ett riktat tack för något man är glad över. Det kan vara för det som verkar självklart som mat på bordet, hälsa och ett gott liv. Det är nämligen inte självklart för stora delar av världens befolkning. Därför är ett tack på sin plats för oss som är priviligierade.
Vi hamnar alla i situationer där vi söker hjälp och kraft. Det kan hända att det är större saker än en borttappad legobit, (även om det kändes tungt och ledsamt för min fyraåring.)
Bönen är ett sätt att fokusera att koncentrera tanken på det viktiga. Att samla kraft och be om hjälp utifrån.
Ibland är man den som uppfyller bönen utan att veta om det, som när jag hittade legobiten som sonen ”bedde till Gud” om.
Förbönen i kyrkans värld är en omsorg om andra människor som önskar en förändring av något slag eller kraft till att leva sitt liv.
När det inte blir som man ber är det som sagt lätt att känna sig besviken. Jag undrar om det är just därifrån uttrycket be-sviken kommer. Att man känner sig sviken när bönen inte uppfylls.
Min upplevelse är att det är klokt och riktigt att inte betrakta bönen som en automat där man kan stoppa in en peng och få ut det man be-talar för. Så fungerar inte bön.
Bönesvar, det vill säga böners uppfyllelse, är heller inte ett sätt att mäta godhet eller värdera människors tro. Bönens uppfyllelse handlar inte om att några har förtjänat det medans andra inte har det. I Bibelns bönbok Psaltaren finns det många exempel på klagoböner där man är missnöjd och uttrycker sin klagan. Dock slutar ofta klagobönerna med ett tack.
Bön är för mig ett sätt att kraftsamla och att ha en relation, en tillit, en kontakt med något jag kallar Gud. Ibland klagar jag, ibland tackar jag, ibland önskar jag för min egen eller andras räkning. Jag gör det väl medveten om att det inte alltid blir som jag önskar men jag känner mig stärkt av att ha fått uttrycka det. Det finns en tillit där och det har burit mig genom mitt liv.
KG Hammar, en av våra tidigare ärkebiskopar har skrivit: ”Gud är metaforen för en erfarenhet av att tillvaron är större än vad våra sinneserfarenheter kan ta emot och härbärgera”. Jag menar liksom KG att det är en mänsklig erfarenhet och att vi söker kontakt med ”Gud” under olika namn och former.
Gud är, enligt mitt sätt att se det, är ”alla goda gåvors givare” och kärlekens källa.
När vi ber enskilt eller tillsammans så är det för att vi ska uppleva oss omfattade av den kärleken och att vi ibland får vara de händer, de budbärare, som uppfyller och utför bönens intention, blir bönesvar. (hitta en borttappad LEGO-bit till exempel)
Vi är händerna, vi hämtar vår kraft från alla goda gåvors givare, den Gud som låter fröet gro och naturen grönska.
Gud som ger liv och tar hand om liv
Gud som lider med de lidande och dör med de döende.
Samma Gud som gläds med de glada
Det finns ingenting som är utanför Gud.
Gud omsluter allt – med kärlek.
Martin Lönnebo, min prästvigningsbiskop och tillika med KG en förbild, skriver:
"Den Gudomliga närvaron blåser
genom erotik och politik, ekonomi och konst.
Gränserna mellan religiöst och profant är människogjorda.
Den kristna tron är att se Gud i allt,
förutom i vår mänskliga bortvändhet från honom.
Det går inte att skilja på Gudsrelation och
människorelation. Guds skapelseväv har inga sömmar,
allestädesnärvaron kan inte tunnas ut eller förtätas.”
Min bön och önskan denna dag är att du ska ha en bra dag och att du känner att du är buren av Gud genom människors händer och omsluten av Guds kärlek.
Amen.