Kyndelsmässodagen
I skarven mellan trettondagstid och fasta, när Sverige och även New York/Washington är kallt och längtan efter vårvärmen växer möter vi ännu en Ljushelg - Kyndelsmässodagen.
Helgen har blivit alltmer en ljushögtid. Precis som i luciatidens mörker behöver vi också efter jul en påfyllning av ljus för att orka fram till våren. Ordet kyndel betyder bloss och har samma bakgrund som ordet för ljus i isländskan kyndill och i engelskans candle. Jesus är i evangelietexten ”ett ljus med uppenbarelse”. I kyndelsmässodagsgudstjänster denna dag är det vanligt med ljusprocessioner och utdelande av välsignade andaktsljus. På många håll uppmärksammar man det gångna årets dopfamiljer.
Den döpte med familj har vid doptillfället fått ta emot ett dopljus till med orden som Jesus sa ”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus”.
Kyndelsmässodagen är alltså en tacksamhetsdag. Maria tackade för Guds gåva Jesus. Vi tackar för barnen och för våra egna liv.
Inget liv är möjligt utan ljus och ingen framtid är möjlig utan barnen. Kyndelsmässodagen är en tacksamhetsdag för två av livets stora glädjeämnen: ljuset som jagar undan mörkret och barnen som för livet vidare.
Episteltexten, från 1:a Johannesbrevet, talar om att Gud är ljus och att inget mörker finns i honom. Det kan ge oss hopp i en tidvis mörk värld.
Men den manar också till efterföljd. Om ljuset ska växa sig allt starkare måste det bestå av många ljus tillsammans.
Ibland är våra ljus tynande vekar, ibland är de som fyrbåkar.
Tiderna växlar, så också tron.
Men vi behöver inte vara rädda. Det återkommer Guds budbärare med hela tiden - var inte rädda. Hela den gammaltestamentliga tiden var präglat av rädda människor som behövde offra för att blidka den stränga guden. Vi kan jämföra Gt texten och Ev texten.
Men, säger Paulus, Jesus, och lite drastiskt hans blod för att påminna om det sista offret, har renat oss från all synd.
Därför kan vi i hans gemenskap vandra i ljuset.
I dagens evangelietext får Maria och Josef ytterligare bevis för att deras son är en speciell pojke. Hanna och Symeon ger uttryck för att Jesusbarnet är ett utvalt barn, Men ännu är inte tiden inne, han är ju bara ett spädbarn.
Han återvänder till Nasareth, växer till i styrka och vishet.
Han kommer att förvåna sina föräldrar då han som liten undervisar i templet, men det är först i 30-årsåldern som han börjar sitt ca tre-åriga ”Jesus Kristus liv”.
Så är det för oss också. Vi lever våra liv i olika perioder med olika förutsättningar.
Som barn och tonåringar med hela livet framför oss, som unga vuxna med förberedelser för yrkesliv och kanske familjebildning,
Som ”mitt i livet vuxna” med barnen hemma eller kanske i College men ändå inte helt borta, och som vuxna och mogna med barnen utflugna.
Oavsett var i livet vi befinner oss så finns det en ljusbäraruppgift för oss.
Vi kan skina klart där vi finns.
Det är uppdraget till oss.
Våra ögon har vid något tillfälle öppnats på oss och vi har mer eller mindre tagit till oss Jesu budskap och sällat oss till dom som från början kallades vägen. Vi är på väg tillsammans genom livet, olika åldrar, olika bakgrund, olika begåvningar.
Hanna och Symeon i vår text hade i stort levt färdigt sina liv.
Symeon tyckte till och med att det kunde få räcka nu.
”Herre nu låter du din tjänare gå hem i frid, som du har lovat, ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel”
Kristusljuset är för alla- det är det nya budet, budskapet och testamentet.
Så har Jesu lära och leverne traderats från generation till generation.
Ny släkten växer upp och avlöser de gamla.
Ljuset förs vidare.
När ett slocknar- tänds ett nytt.
Alla med samma uppgift; att lysa med den kraft som getts av Gud, med medfödda begåvningar och genom slit förvärvade kunskaper och färdigheter.
Tillsammans är vi jordens barn, Guds barn, tillsammans förundras vi över Guds storhet, Guds godhet och över uppgiften att ta hand om den här blå planeten, så länge vi får nåden att leva. Därefter hyser vi ett hopp om ett liv som aldrig dör och en tillvaro där mörkret för alltid är utplånat och där solen lyser dag och natt tillsammans med oss.
Som Björn Afzelius skriver;
”vi är en sekund i epokernas ström, men vårt liv är en oersätttlighet.
Så innan min låga flämtar till, och skymningstimmen ligger still.
Vill jag vara ett bloss för dom som följer oss,
En tid ett ljus på deras stig.
En tid, ett ljus i deras liv.” (Ljuset – Björn Afzelius)
Amen