Predikan - 6e söndagen efter trefaldighet

Nyhet Publicerad

3 årg. 1 Kungaboken 19:19-21, 1 Korinthierbrevet 9:19-26, Lukasevangeliet  9:51-62.

Efterföljelse

Evangelietexten verkar ha inspirerat olika rörelser i den kristna kyrkan.

Efterföljelse kan uttryckas och uppfattas på olika sätt.

Jag tror att det generellt kan vara så att Jesus sätter exempel för oss människor som vi kan efterfölja.

Kyrkor, samfund och rörelser har sedan försökt göra regelstyrda mönster för hur den här efterföljelsen ska gå till.

Därför har vi olika kyrkor.

Men för mig är ändå det intressanta – hur kan du och jag vara en Jesu efterföljare?

Jag tror nämligen att det är vad varje människa är kallad till att vara.

Jag brukar säga i dopgudstjänsterna, som är en tacksamhetsgudstjänst för att en ny lite varelse födds in i familjen, släkten, världen, den kristna gemenskapen, eller när en vuxen döps – ett uppskjutet tack för den här personen. Jag brukar tillägga att Jesus kallar den som döps till att vara hans lärjunge dvs sprida hans kärlek vidare till dom som

vi möter, att vara den person man är ämnad att vara och att leva det liv som är nu.

Efterföljelse och tro är alltid individuell och personlig. Ingen kan tro åt någon annan  eller leva någon annans liv – däremot är vi skapade till att leva i relationer och sammanhang och där får ens tro sin praktiska utlevnad. Det är här som samhället och församlingen får sin funktion.

Tolkar man bibeltexter alltför bokstavligt missar man ofta poängen. Plockar man ut enskilda bibelcitat och gör dom till vägledare tror jag att dom kommer att leda fel.

Jag ska försöka förklara hur jag menar; Frågeställningar vi har som kan ses som besvarade i dagens evangelitext:

1. Om att inte straffa, utan välja den pacifistiska vägen.
2. Tron att man blir straffad av Gud om man inte gör som man uppfattar att man ska.
3. Jesus har ingen plats att bo på. Alltså ska man var fattig och husvill dvs en enkel pilgrim eller leva klosterliv
4. Man ska inte bry sig om jordiska relationer utan endast leva för Gud..”Låt dom döda begrava sina döda”
5. Avgörelsen – att sätta sin hand på plogen blir viktig. Det vill säga ”Frälsningsögonblicket” är avgörande för fortsättningen.
Man skulle också kunna tolka Jesu ord mer individualistiskt

• Bli inte kränkt. Gå vidare. Fastna inte i det som hör historien till.
• Straff och hämnd kan aldrig vara rätt väg, inte ens för den ”sårade”
• Våra döda släktingar vill att vi ska leva våra liv vidare.
• Låt historien vara historia – blicka framåt. Lev i nuet och sätt ditt hopp till framtiden. Våga sätta handen till plogen varje dag när du går vidare i ditt liv.
 

Paulus i episteltexten ger oss ett annat exempel.

När du blivit en efterföljare – lev då så att du kan möta alla människor där dom är med evangeliet. Jag tolkar det som att man inte ska se sin egen tro som den enda rätta utan vara trygg i den i mötet med andra och andras uppfattning.

 

Det kommer att bli mödosamt att leva i efterföljelse - som att plöja i åkern - men det är detta som är livet och då tillhör också mödan livet. Att ha målet i sikte när man löper ger kraft åt själva löpningen.

Det får mig att landa dagens predikan i ett förhållningssätt som inspirerar.

WWJD, What Would Jesus Do – den frågan kan man alltid ställa sig och försöka leva i hans efterföljd. Svaret på frågan blir då viktigare än teologiska och kyrkliga regler och system.

Vad skulle Jesus gjort? Gå du och gör sammalunda.

Så blir efterföljelse att leva ett liv förenligt med  Svenska Kyrkan i Utlandets värdeord;  Tro Öppenhet Hopp.

Lev i Tro (på Jesus som vår inspiratör, ledare och frälsare)

Lev i Öppenhet (inspirerad av Paulus och Jesus möten med människor)

Lev i Hoppet (på att det varje ny dag går att sätta handen till plogen och när det är färdigplöjt, det finns en tillvaro där vi får mötas i en ny dimension.)

I Coronatider blir detta uppenbart. Tron kan hjälpa oss igenom den tid som för oss upplevs som besvärlig. Kanske vi med öppenhet kan se nya möjligheter när vi inte längre kan leva våra liv som förut. Mycket av det vi kunde göra tidigare är begränsat av restriktioner; på sina håll kan man inte gå till skola, dagis eller arbetsplatser. Familjer ”tvingas” lev tätt inpå varandra hela dagarna, man kan inte resa obehindrat som tidigare etc.

Genom tro och öppenhet kan vi vara hoppfulla. Det kommer en annan tid. Den kanske inte kommer att vara som tillvaron såg ut innan pandemins utbrott men det kommer en tid mer ”normal” än det vi upplever nu.

Kanske det går att likna med det kristna hoppet om evigheten.

Många av oss kommer att bli överraskade då, särskilt dom som trodde att dom hade alla svaren och visste hur man skulle leva sina liv.

Kom låt oss gå vägen tillsammans…. I Tro, Öppenhet och med Hopp.

Amen.