Nåd och tjänst
”Nåd och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.”
Så har många predikningar startat. En klassisk hälsning som finns genomgående i aposteln Paulus brev, om än i några olika varianter.
Det tror jag är förklaringen till att präster i historien inlett predikningarna så.
Temat för dagens texter och predikan är nåd och tjänst. Jag kommer att berätta något om två personer som dessa nyckelbegrepp kom att spela en avgörande roll för hur deras liv gestaltade sig. Dom kan var goda exempel för oss utan att för den skull vara ”role models” för ett kristet gott liv i vår tid. Dom är båda ”barn av sin tid” med brister och förtjänster.
Med ett kristet liv menar jag ett liv som bygger på de kristna värderingar som har sin grund i hur Jesus levde i relation med sina medmänniskor och med den Gudsbild han förmedlat till oss. Alla liv har enligt den sitt ursprung hos Gud och varje människa är en älskad och önskad skapelse av Gud. Och så bör vi betrakta varandra oavsett de olikheter vi besitter och de olika trosuttryck vi håller för sanna. Det blev också en verklighet och en omvändelse i en förändrad syn på tron och synen på medmänniskorna som de personer jag ska berätta om i dagens predikan.
Paulus föddes i ett rikt bemedlat köpmannahem i Tarsos, nuvarande Turkiets sydkust. Troligtvis år 5 e Kr. Hans far var en framstående romersk medborgare men också en strängt troende jude. Egenskaper som Paulus också ärvde. Han fick sin utbildning i Rom och blev en ivrig Farisee, alltså lagklok och strängt traditionsbunden. I denna anda blev han en nitisk förföljare av de första kristna. Han omnämns som en av dom som bevittnade den första diakonen, Stefans avrättning genom stening, i Apostlagärningarna (Apg 7:54-8:1).
Hans namn var egentligen Saul men som många bibelpersoner fick han ett nytt namn vid sin omvändelse. I Apostlagärningarna 9:1-19 kan man läsa om detta.
I en syn i ett ljussken möter Saul Jesus som frågar ”Varför förföljer du mig?”
Saul blir blir förblindad och får efter en tid sitt nya namn och kallelsen att vara Guds redskap, en hedningarnas och judarnas apostel.
Paulus liv blir till en helomvändning. Det som han tidigare med iver förfäktat (den judiska tron och traditionerna) och förföljt (de kristna), måste nu omtolkas i ljuset av Kristus som den utlovade Messias (frälsaren/räddaren). De som han förföljt blir nu hans medtroende. Resten av sitt liv kom han att ägna åt missionsresor och brevskrivande. Han besökte synagogor och platser där det fanns en chans att komma med evangeliet om Jesus och han förklarade att vi alla var lika inför Gud, Juden såväl som greken, kvinnan som mannen, slaven som den frie. Alla är ni ett i Kristus.
Guds nåd är det enda vi kan förlita oss på och den ger oss kraften till tjänst i våra liv.
Den andra personen jag vill säga något om är Martin Luther. Den store reformatorn från 1500 talet som haft så stor betydelse för kristendomens spridning och gestaltning in i våra dagar. Man kan säga att han är den som bemyndigade varje människa att ta ansvar för sitt liv och för sin relation till Gud. Han bröt med den katolska kyrkans syn på prästerna som enda förmedlare mellan Gud och människorna och gjorde det möjligt att ta till sig bibelordet på egen hand genom att översätta bibeln till folkets språk. I förlängningen kom gudstjänstspråket att gå från det för den stora massan obegripliga latinet till folkets eget språk, tyska, svenska etc.
Lilla katekesen var till för alla – rik/fattig, kvinna/man, barn/vuxen..
”här är inte längre…” klingar Paulus ord.
Luther var liksom Paulus skolad och en strängt troende kristen men det fanns det som skavde i kyrkans sätt att förmedla tron. Han levde, efter en omvändelseupplevelse i ett åskoväder, några år som munk och studerade flitigt de bibliska skrifterna. Under ett studium av Paulus Romarbrev (Rom 1:16-17) stod det hela klart för honom; endast av nåd är vi räddade, frälsta. Ingen enda av oss kan förtjäna Guds kärlek, våra handlingar belönas inte med den, utan av nåd, som när vi inser det, ska den insikten leda oss till goda handlingar.
Paulus och Luther ställde sina liv i Guds tjänst när de upptäckte det fantastiska att livet liksom givits oss alldeles gratis, av nåd (från Latinets Gratia).
Den upptäckten för oss leder till de kristna värderingar jag nämnde i början vilket gör att vi också, med alla våra fel och brister kan vara Guds redskap i vår tid. Med våra olika uppdrag, yrken, begåvningar.
Vi behövs alla – kärnan i det vi kallar att vara församling. När vi pratar om syndabekännelse och förlåtelse och frälsning/räddning är det just det som det betyder- Förlåtelse är grundhållningen i mänskliga relationer, därför är det tryggt att Gud förlåter. Räddningen handlar om att se väsentligheterna i livet och inte fastna i småsaker. Det finns inga krav, bara villigheten att vara ett redskap med sina begåvningar och sitt liv. Du är älskad. Du är förlåten. Du är sedd. Du är kallad. Du duger. Du behövs. Av nåd -----till tjänst.
Amen