Den kämpande tron
Att brottas med sina tvivel hör till det mänskliga livets villkor.
Det är en kamp ingen av oss slipper undan.
Motsatser och motargument finns i det mesta.
Och kanske behövs dom för att vi ska uppleva skillnader och kunna glädjas åt när det är positivt och uppåt eller ha något att kämpa för när det är motgång och negationer.
Ljuset skulle inte vara betydelsefullt om inte mörkret fanns.
Det goda skulle inte ha något ont att spjärna emot.
Liv inte uppfattas som positivt om inte död fanns.
Längtan efter värme skulle inte finnas utan det kalla.
Vi som lever i årstidsväxlingar vet, dom av oss som lever i ständig värme har svårare att förstå.
Brottningen vid Jabboks Vad handlar om en man som plågades och våndades över sitt förflutna, sitt dåliga samvete och sin vetskap om att ha behandlat andra illa.
Jakob – i vissa översättningar, Bedragaren, - får efter sin nattliga brottningskamp namnet Israel – Guds kämpe.
Jakob brottades ensam, på väg över floden vid Jabboks vad. Han var på väg ”hem” för att förhoppningsvis försonas med sin bror Esau som han bedragit och lurat. Hem efter sin frivilliga landsflykt långt borta i Harran.
Plågad av dåligt samvete och med oro för det kommande mötet befann han sig ensam på den ena stranden vid vadet. På andra sidan stod hela hans stora familj, hans nutid och framtid.
Mannen han brottas med beskriver Hosea i sin profetbok som en ängel.
Brottningskampen kan ses som en uppgörelse med det dåliga samvetet och det som plågade. Efter den fick han sitt nya namn och välsignelsen. Det gav honom kraft till mötet med sin bror.
Ett möte som blev mycket bra i försoningens och glädjens tecken.
Våra brottningskamper ser olika ut. Inte så sällan brottas vi med tron på oss själva, eller bristen på tro, våra framtidsdrömmar och tron på Gud.
Själv menar jag att tvivlet är en del av den tron. Det handlar inte om brist på tro, dvs otro, utan en gnutta tvivel som smyger sig på då och då.
Jag tror det handlar om osäkerhet. Om vår längtan att ha kontroll och svar på alla frågor.
När vi inte har det, när frågorna blir för många, då är det lätt att tvivla.
Jag har mött många människor som gett uttryck åt detta. Inte så sällan med en sorgsenhet.
Jag tror, hjälp min otro.
I sin förklaring till tredje trosartikeln säger Luther: »Jag tror att jag icke av mitt eget förnuft eller kraft kan tro på Jesus Kristus, min Herre, eller komma till honom.»
Jag-Ambivalensen och paradoxen finns i livet. Vi både vill och inte vill, vi både kan och inte kan. Vi både tror och inte tror. Brottningskampen- trons kamp- Guds kamp med oss, pågår nog hela livet.
Mina frågor till Gud har inte handlat om ett "om" utan snarare ett "hur" och ett "varför". Vad vill du? Vad kan du göra? Vad vill du med mig?
Många av oss har funnit att det är först i hjälplösheten, i nakenheten som tron får komma till sitt rätt, som jag kan lägga undan mitt eget. Så har det i alla fall varit i perioder i mitt liv... När jag har varit utsatt, naken, ensam, när livet blottlagts, har allt mitt eget lagts åt sidan. När jag inte har orkat tro har jag funnit att Gud tror för mig. Ger mig tron. Där i svagheten finns tron, hoppet och kraften. När jag inte förväntade mig det. Att tvivlet är människans, tron är Guds. Och vi får ta emot det Gud vill ge. Ge till oss.
Håll mitt liv i dina helande händer Gud... Amen