Predikan 27 september

Döden och livet

Att förlora en nära anhörig är jobbigt och svårt. Särskilt om det är en ung människa eller någon mitt i livet. Men även våra ”gamla” anhöriga lämnar ett tomrum efter sig.

Vi önskar, i alla fall teoretiskt, att livet skulle fortgå. Att döden inte fanns och att vi slapp ta avsked eller drabbas av plötslig sorg.

I livets praktik vet vi, och det blir tydligare ju längre vi lever, att livet är ändligt. Att det tar slut och att det kan gå ganska fort. En viss ödmjukhet inför livet träder då in. Det är en gåva att få leva, varje dag, och det inte är så att det kommer att vara för evigt.

I vissa tider och kulturer har samtalet om döden varit tabubelagt eller närmast obefintligt. Jag tror det har att göra med det moderna samhällets framväxt. Och då menar jag det samhälle som vuxit i takt med industrialisering och urbanisering.

I Sverige, liksom i övriga världen, i tider av bondesamhällen, var döden mer en del av livet.

Stora barnkullar innebar att ett och annat barn dog. Självklart handlade det också om brister i kunskapen om hur vi ska hantera sjukdomar. I bondesamhället levde vi nära den övriga naturen med den livsviktiga slakten av djur på gården och jakten på vilda djur.

Döden var ett naturligt inslag i livet. När någon i familjen dog blev samtliga i någon bemärkelse vittnen, eftersom de oftast dog i hemmet och att en del av avskedet skedde i hemmet med öppna kistor innan begravningsgudstjänsten. Generationer följde generationer och döden var som sagt ett naturligt inslag i vardagen.

När jag var en liten pojke på det tidiga 1960 talet dog min morbror i leukemi. Han var bara 23 år och en av mina tidiga idoler. I omsorg om mig höll mina föräldrar mig borta både från hans sjuksäng (i hemmet) och från hans bisättning (tillfället då man kan ta avsked genom att se de döde tex i kistan) och från själva begravningsgudstjänsten med efterföljande gravsättning. Konsekvensen av detta ledde till mängder av funderingar inne i den då 8-åriges huvud. Frågor som tystades ner och aldrig besvarades.

Lyckligtvis finns ett annat synsätt idag. Det har blivit OK att tala om döden. Vi kan besöka våra sjuka och döende, döden har flyttas tillbaka till hemmet och bort från den institutionalisering som varit det vanliga under lång tid. Barnen får närvara vid sjuksängen och även vid begravningsgudstjänster.

Många gånger uppmuntrar vi präster till detta liksom att ha visningar med möjlighet till avsked av den döde innan begravningen.

Däremot har antalet jordbegravningar, då man sänker kistan i graven, minskat under mina snart 40 år som präst. Det har att göra med synen på kremationer, trånga kyrkogårdar etc. Men det leder till ett modernt fjärmande från dödens ofrånkomliga närvaro. Många upplever olust vid en grav eller tom tanken på att vi ska vila  i jorden.

Jag tror att vi skulle må bra av att kunna prata om döden medan vi lever. Prata med varandra om vår oro, och kanske vår förtvivlan. Hjälpa varandra för att lindra och trösta.

När någon mist en anhörig vore det fint om vi tillsammans vågade möta den personens behov av samtal och stöd. Ofta känner vi oss obekväma i detta. Men vi behöver inte vara rädda för att stå varandra till tjänst. Ingen kräver att vi ska ha några svar. Kanske bara kunna lyssna eller finnas där fysiskt med praktisk hjälp. Den största svårigheten när någon som alltid funnits inte längre finns, är saknaden och de andras tystnad.

Våga prata med de sörjande, våga ta kontakt. Var inte rädd.

”Var inte rädd, tro bara” – var Jesu ord till de församlade. Det handlade förvisso om rädslan inför vad som händer när någon dör. I vår text finns en underberättelse som handlar om livet som ges efter döden. I vår tid sker under på andra sätt. Läkekonsten har gjort stora framsteg.

I västvärlden lever vi betydligt längre även om konsekvensen av detta blir att vår ålderdom kanske är mer belastad med fysiska besvär. Många gånger räddas människor till livet genom upplivningsinsatser, mediciner och operationer.

Det vi har gemensamt med människorna från förr, både på Jesu tid och i det svenska bondesamhället, är vårt behov av gråt och klagan inför för dödens realitet.

Det är då Jesus tröstar – Var inte rädd, tro bara.

Det hoppfulla budskapet är att att döden inte har fått makten. Att Jesus skulle komma att bana väg till, och öppna för, ett hopp om ett evigt liv. Inte ett liv som vi lever idag, här och nu,utan i en annan tillvaro. Himmelriket var på Jesu tid något som skulle komma efter döden. Jesus förklarar i sitt liv att det redan finns här och nu för oss. Att det tar sin början här och fortsätter sedan och att han ger oss anledning att tro att döden bara är början på livet. Därav ordningen i dagens rubrik.

Om det tillkommande livet kan vi bara fantisera. Vi kan måla bilder och göra oss önskningar.

Men det stannar därvid. Livet därefter får vara ett mysterium för oss. Något vi kan tro och hoppas på.

Det kan aldrig vara annat än en tro. Inget vetande. Du kan tro eller inte på det. Frågan är vad som hjälper dig bäst när du mister en nära och kär.

Jag för min del gör som Jesus uppmanar mig och önskar att du gör detsamma.

”Var inte rädd, tro bara”

Amen.