Predikan 26 april - Den gode herdens söndag

Nyhet Publicerad

3 söndagen i påsktiden 26 april 2020. 3 årg Johannes 10:22-30

Den gode herdens söndag - Barndomens bilder

Jag kommer ihåg min barndoms söndagsskolebilder – eller egentligen gör jag inte det. Jag fick inte gå i söndagsskola. Jag ville men föräldrarna tyckte vi skulle åka till sommarstugan istället – eftersom vi (som levde på stenåldern) gick i skolan alla andra dagar i veckan.

De få söndagar vi var hemma i stan tryckte jag min näsa platt och förväntansfullt mot söndagsskolans fönsterruta….Jag ville se bilderna!

Kommer ni ihåg dom – bilderna? De finns än idag på nostalgiska planscher (som folk betalar mycket för på loppisar) eller i produktioner utgivna av Jehovas vittnen – Vakttornet. Bilderna visade sockersöta människor som verkade lyckliga och skäggiga farbröder som verkade vara kompisar.

Många av oss har erfarenheter av Jehovas Vittnen och kanske tänker vi att de är oskyldiga vänliga människor som fallit offer för villfarelsen, tagit tron på alltför stort allvar, sålt sina själar, fastnat i en bibeltolkning som inte känns aktuell idag eller så tycker vi att de är beundransvärda i sin iver och sitt nit.

Om jag har förstått saken rätt finns det tyvärr en hel industri bakom detta. Människor som tjänar pengar på andras slit och tilltro, precis som scientologerna , eller alla andra sekter som kommit och gått i historien.

Att följa en ledare är lätt och tryggt. Många vill ha det så. Följa någon som berättar hur det är. Som har alla svaren och som kan fatta dom beslut som jag själv har så svårt att fatta.

Tydliga ledare, makthavare, diktatorer, sektledare…

Men hur har det varit i historien? De har flytt när vargen kommer. Övergett fåren, inte brytt sig om dom, tagit med dom i undergången – det gäller både sektledare och tyranner/diktatorer. Inte så sällan har de tagit  sina egna liv och de som följt i deras spår har blivit lurade.

De är lejda och bryr sig inte…eller kanske uppfyllda av sin egen vision eller sanning.

Sanningen är den att det är svårt att veta. Det är svårt att få tillit och det är svårt att avslöja om de vi möter har goda avsikter eller vill lura oss. Bristen på tillit skapar rädsla och rädslan leder till försvarsställningar.

Det är så lätt att rasera förtroenden som byggts upp. När avslöjanden kommer tappar vi respekt och tilltro.

Så kan det vara också med kyrkan. Som organisation har den i historien, och i vår samtid, stått för mycket som vi idag tar avstånd ifrån. Kyrkans företrädare har inte levt ut det budskap och det livsmönster som Jesus, vår ledare och förebild gett oss.

Korstågen, avlatsbreven, tvångskristnandet genom dopen, motsättningar, krig, utrotningar, korruption,intolerans och i vår tid avslöjanden om övergrepp.

Vi måste vara självkritiska till det som kyrkan gjort men samtidigt vara tydliga med att det är kyrkan och dess företrädare som gjort detta, det är  inte budskapet, den kristna tron eller Gud själv som står för det svekfulla.

Men det är svårt att hålla isär budskap och budbärare.

Vi har skolats till att förhålla oss kritiskt till det vi möter. Inte tvingas in i sammanhang som vi inte förstår eller vill vara en del av.

Det är frukten av åsiktsfrihet och ett öppen demokratiskt samhälle. Därför måste vi som kyrka se att vår tid och Jesu tid skiljer sig åt. De nya bilder han försökte måla för sin samtid med herde, får, senapsfrön, förlorade söner, änkans skärv, barmhärtiga samarier och omvända tullindrivare är inte vår samtids bilder. Vi måste i sann Jesusanda tala i de bilder som är vår tids. Då får inte uttryck och sättet att fira gudstjänst uppfattas som mönster som tvingas på oss. Vi måste kunna förhålla oss till det på ett, för vår tid, respektfullt sätt. Samtidigt får inte mystiken, som är en självklar del av vår kyrkas liv och tro, gå oss förbi – tvärtom. Vår uppgift är att försöka öppna för det som finns bortom, ge bilder och ord åt det som egentligen inte kan beskrivas i bilder och ord. Det som Jesus försökte göra i sin samtid.

Han gav Gud nya namn och beskrivningar som– Fader, kärlek, ljus, Gud blev en hönsmamma som skyddade sina kycklingar, en klippa som stod fast när allt annat rasade, en herde som kunde putta på när så behövdes och gå före när vägen var farlig och okänd. När vi försöker klä det mystiska i ord behöver vi vara ödmjuka inför det faktum att ingen av oss vet, ingen av oss har hela sanningen. Vi har egna erfarenheter av tro som vi får dela med varandra eller så har vi erfarenheter som vi inte ännu inte förstått eller trott höra hemma i våra sammanhang.

Min önskan är att alla våra bilder och föreställningar ska få finnas här i våra församlingar och kunna delas i ärliga försök till att förstå våra liv och meningen med vår tillvaro här på jorden . Det är därför jag ibland har svårt för våra nedärvda ”sanningar” och trosdogmer. Vad vår tid och värld behöver är en öppenhet mot det ingen av oss äger sanningen om, inte låta våra dogmer vara styrande och utestängande (det var ju deras syfte). Vi får säga som Petrus och Johannes – vi för vår del kan inte låta bli att tala om vad vi har sett och hört. Att vittna och lyssna till andras berättelser – utan att göra anspråk på att ha sanningen. Att med hjälp av våra bilder bidra till det gemensamma collage som ständigt förnyas i en levande värld som hålls samman av det vi kallar Gud och den helige ande och med Jesus som den tydligaste mönstergivaren (enligt vår tro).

I vår text ville judarna ha svar. Hur länge ska du hålla oss i ovisshet?

I vår tid är det Coronakrisen och vad den ska komma att betyda för oss nu och i framtiden som pockar på svar. Svar som ingen har. Vi vänder oss till våra ledare och våra ledare vänder sig till forskarna och vetenskapen. De försöker dra paralleller till tidigare erfarenheter av pandemier och de försöker se in i framtiden och ge oss prognoser.

De talar förtroendeingivande på presskonferenser och dom manar oss till sammanhållning i en tid då det blir alltmer tydligt att vi hör ihop över hela världen. Vad som händer i en del av världen långt bort påverkar oss där vi befinner oss.

Visst har länder valt olika sätt att förhålla sig till detta virushot men i slutändan handlar det ändå om att så få som möjligt i flocken ska gå under. Vi kanske smittar varandra och därför får var och en av oss ta vårt ansvar och hålla den sociala distansen.

När vi kan summera vad den här krisen betydde kanske vi kommer att prata om de ledare som klarade av sitt ledarskap på ett bra sätt. På dom som tog sitt uppdrag på allvar, dom som inte flydde undan ansvaret. Dom som satte flocken före sitt eget som lovade att göra allt som stod i deras makt för att besluten skulle  vara så vetenskapligt förankrade som möjligt och leda till så goda resultat som möjligt. Flera av dagens ledare har tagit kliv framåt och får officiellt mycket beröm. Några tidigare kända som vår svenska statsminister Stefan Löfven  eller New Yorks guvernör Andrew Cuomo blir hyllade och lyssnade till , Några för oss tidigare mindre kända som den amerikanska  immunologen Anthony Fauci eller vår svenska statsepidemiolog Anders Tegnell får mycket utrymme i media.

Ledarskapet sätts verkligen på prov i dessa dagar. Jesu ledarskap sattes också på prov.

Han vädjande om tillit och en tro på att hans ledarskap var gudasänt.

Det kanske vi inte kan kräva av våra världsliga ledare. Men vi kan hoppas på ärlighet och på att flockens välmående går före det egna ledarskapets.

Barndomens söndagsskolebilder syftade till att ingjuta lugn och ge hopp. Bilder är bara bilder men ibland kan de hjälpa oss att härda ut i det som känns svårt.

Jag sänder dig goda tankar i dag och ber att Guds goda välsignelser ska skydda dig och de dina från faror. Låt oss hålla ihop och se fram mot att få träffas så snart det känns säkert att samlas i flocken. Till dess – håll god kontakt med varandra och uppmuntra varandra.

Amen.