Att växa i tro
Allt levande växer och är stadd i utveckling. Så är det. Det är tecknet på att det är levande, inte dött, där livet avstannat.
Liv och utveckling innebär alltså med självklarhet förändring. Ibland till det bättre ibland till det sämre. Det kan vara en smakfråga eller något subjektivt. Förändring kan vara smärtsamt. Som livet. Förändring för lärjungarna är det Jesus talar om i dagens evangelietext.
Det år som gått har inneburit stora förändringar för oss som enskilda och för samhällen och världen i stort. Men vi är bra på att anpassa oss. Att lösa vår tillvaro och gå vidare med våra liv.
Kanske för att vi har en tro på att allt kommer att ordna sig och bli bra eller ok med tiden.
Många av oss har längtat efter och sett fram mot vårens tid. När livet återvänder, det frusna och kalla blir varmt och knopparna väcks till liv, det som till synes var dött blir levande. Vi vet att det är så, inrättat (vem har bestämt det) vi blir inte förvånade men glada.
Kenneth Gärdestad skriver i sången med melodi av broder Ted
”Utanför fönstret slår våren ut Marken blir grön igen.
Allt som var dött väcks till liv. Det kan också vi, så länge vi andas.
Det är för oss som solen går opp, lyser som guld, för kärlekens skull.”
Många gånger har jag använt naturens växlingar som en bild också för våra liv och vår framtidsutveckling.
Även om åldrandet innebär att vi i mänsklig mening går mot livets slut så vet vi inte vad det innebär. Det kristna hoppet lär oss att det finns tecken på att livet fortsätter i en annan gestalt.
Det vet vi inte så mycket om men det kan vara tröstefullt att tro och hoppas så.
Det som evangelierna och Jesu förkunnelse mest handlar om är det här livet och om hur en växande tro kan få oss att leva mer sant och riktigt. På det sätt som livet var tänkt att levas.
Lite som berättelsen om livet i paradisets lustgård före syndafallet. Ett bekymmerslöst liv i harmoni med växter och djur och människor.
Jesu födelse är en händelse i bibelhistorien som har att göra med en återupprättad skapelse.
I den tolkningen är Jesus en kärleksgåva från Gud till mänskligheten, ett sätt att ställa allt till rätta igen, en öppning mot ett annat sätt att leva och kunna ha hopp om framtiden – trots att det finns det som hotar och står emot det gudagivna.
”Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder” (från dagens episteltext 1 Johannesbrevet 4:10) Vi känner igen samma tankegångar från Johannesevangeliet som inspirerat författaren till vår brevtext (om det nu inte är samma person). ”så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att var och en som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv.” skriver Johannes (Johannes 3:16) Det som kallas lilla bibeln.
Så viktigt är budskapet om att Gud är kärlek och att det är den kärleken vi lever av och uppmanas att dela med oss av. Guds ande, den delen av gudomen som blåser liv i skapelsen, finns i oss och gör det möjligt för oss att leva som de älskade gudabarn vi är. ”Han har gett oss sin ande”, skriver Johannes och det är den anden som också Jesus utlovar som Hjälparen.
Min tro är att det gäller alla människor. Själva livsanden är beviset för detta. Sedan är det upp till var och en av oss att bejaka den samhörigheten både med Gud som skapare, med Jesus och våra medmänniskor.
”Om Gud har älskat oss så, måste också vi älska varandra” skriver Johannes och fortsätter ”Ingen har någonsin sett Gud, men om vi älskar varandra är Gud alltid i oss och hans kärlek har nått sin fullhet i oss.”
Ingen av oss kan göra anspråk på att ha rätt Gudsbild – ingen har sett Gud. Men kärleken och dess följder är tecken på att Gud finns, ja till och med i oss. I den första skapelseberättelsen i 1 Mosebok står det att Gud skapade jorden med allt liv den rymmer och till sist människan till sin avbild och gav henne uppgiften att vårda och råda över naturen. I den andra skapelseberättelsen, ja det finns faktiskt två som står efter varandra i 1 Mosebok, ett tecken så gott som något på att det just är berättelser som vill ge oss en bakgrund till livet, inte en exakt vetenskaplig beskrivning av hur det gick till. I den andra berättelsen blåser Gud in sin
liv-giv-ande ande i människan som formats av jord från marken och så blir hon en levande varelse.
Vi påminns om detta i begravningsgudstjänstens ord, ”Av jord har du kommit, jord ska du åter bli, Jesus Kristus är uppståndelsen och livet”.
Allt levande är i förändring. Allt levande växer. Så också vår tro. Den förändras i takt med att vi lever våra liv och gör våra livserfarenheter. Ibland möter vi motgångar i livet som får oss att misströsta och kanske både tappa livsmod och hopp. Det är då kärleken till varandra blir som viktigast. Att stå vid varandras sida och vara till tröst och hjälp.
Tron kan ibland vara vilande. Som oftast är det när livet rullar på och vi tar allt för självklart. Inte menar oss ha något behov av en tro. Så har det nog blivit i stora delar av västvärlden där vi inte tycker oss behöva en gud eller en gudstro. Men på djupet i varje människa tror jag att den finns.
Gud har ju lagt sin ande där och när livet svajar och svårigheter möter ja då väcks tron till liv igen.
Kyrkans roll i samhället har förändrats. Och så måste det vara när det är levande. Också kyrkan måste utvecklas för att vara levande. Församlingens viktigaste uppgift är att vara en mötesplats där Guds kärlek får komma till uttryck. Där vi möter och inspirerar varandra till tjänst och goda handlingar för varandra. Där det finns en omsorg om allt levande, vår blå planet och allt liv på den. I mötet med varandra möter vi också den Gud som ingen sett. Eller så är det just där vi kan se GUD, i varandra och i kärlekens handlingar. I psalmen vi straxt ska sjunga, en av mina favoritpsalmer, den enda psalm (602) i den svenska psalmboken som innehåller ordet solidaritet, har min kollega Per Harling skrivit:
Så länge solen värmen jorden och kornet kan få gro
Så länge ögon ännu lyser av hopp och framtidstro
Så länge händer söker händer i solidaritet
Så länge bönen öppnar vägar mot din verklighet
Så länge rätten tillåts flöda och sanningen nå fram
Så länge sorgen får en boning i en öppen famn
Så länge barnen vågar hoppas på ett framtidsland
Så länge blommor kan få knoppas i Guds skaparhand
Så länge ljuset skingrar mörkret när ordet idag blir kött
Så länge människan har värde och liv blir återfött
Så stiger vår lovsång till dig Gud och vi sjunger Halleluja!
Amen.