TRO OCH LIV
Så fortsätter trefaldighetstidens söndagar att gå igenom grundpelarna i kristen tro.
Trefaldighetstidens liturgiska färg är genomgående grön och jag tänker att det symboliserar växandet.
Liv och kristen tro är i ständigt växande. I utveckling. Det är liksom livets villkor och med det även trons.
Vi blir liksom aldrig färdiga. Varken med livet eller tron.
Det är ju i alla fall vår förhoppning. Att vi inte stannar i växten även om vissa kroppsliga funktioner har växt färdigt vid en viss ålder. Detta till trots står vi i ständig utveckling. Till det sämre eller till det bättre….
Episteltexten från Jakobsbrevet antyder detta. Att se sig själv i spegeln kan vara nyttigt. Att komma ihåg bilden man ser ännu viktigare. Att inte glömma bort vem man är.
När man kommer upp lite i ålder blir man förvånad över det man ser. I mitt fall: Vem är den där äldre mannen, med tunt hår och lite skrynkliga ansikte? Hur stämmer den bilden med den känsla jag har av att inte alls ha lämnat det pojkaktiga stadiet i vissa delar. Fortfarande nyfiken, prestationsbenägen och lekfull. Men när jag ska göra rörelserna känner jag att kroppen protesterar. Spegelbilden ljuger inte. Jag har växt, dvs blivit några år äldre, och utvecklats. Tror jag inte på spegelbilden kan jag i mitt fall kontrollera med mina barn. Hur gick det till att dom blivit så stora? Alla minst lika gamla som jag var när vi började bilda familj…
Jag tror några av er känner igen er.
Men det är egentligen ingen skrämmande bild tycker jag. Det är liksom livets villkor och mening att vi åldras. Och förhoppningsvis utvecklas till något mognare och klokare.
Det finns många faror som lurar i livet. Och jag menar också i frågor som rör tron.
Det finns en risk att vi tror att vi är något, förmer än andra! Jesus varnar för det i dagens evangelietext.
Inte så att han förespråkar den Jantelag som på många sätt är vanlig i den skandinaviska traditionen. Jantelagen som predikar ”du ska inte tro att du är något” ”inte kan väl jag”.
Dess ”10 budord” lyder:
Jantelagen
1. Du skall inte tro att du är något.
2. Du skall inte tro att du är lika god som vi.
3. Du skall inte tro att du är klokare än vi.
4. Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
5. Du skall inte tro att du vet mer än vi.
6. Du skall inte tro att du är förmer än vi.
7. Du skall inte tro att du duger till något.
8. Du skall inte skratta åt oss.
9. Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
10. Du skall inte tro att du kan lära oss något.
Den Jantelag som på många sätt är tvärtemot den amerikanska kulturen som predikar att ”allt är möjligt” ”Du kan nå dina drömmars mål, bli det du vill bara du jobbar hårt för det”.
Det är naturligtvis inte sant det heller. Inte ens i det fria Amerika.
Men det är heller inte sant att du ska förminska dig själv. Tvärtom. Du ska utveckla de gåvor du fått. De talanger som är dina. Det jag predikade om i förra veckans tankar.
Den kristna tron brukar beskrivas som en gåva. Något vi fått. Något vi kan utveckla.
Tron är inget vi har kämpat oss till eller att vi presterat något för att få den.
För många av oss är den en traderad livsuppfattning. Ett försök bland många att förklara livets villkor, den grundtanke som finns och i bästa fall ge oss en uppfattning om dess mening och slutmål.
Den kristna tron lever sida vid sida med många andra trosföreställningar, andra försök till förklaringar, religiösa, agnostiska, naturvetenskapliga eller ateistiska. Ibland finns det kombinationer av dessa, sk synkretismer och ibland rör vi oss mellan de olika uppfattningarna.
Det som står helt klart är dock att alla dessa står under ständig utvecklig och växt.
När de vägrar utveckling tror jag att de inom sinom tid hamnar i problem och kommer att upphöra i takt med att de som bekänner sig till trosuppfattningen dör ut.
Det gäller såväl religiösa trosuppfattningar som vetenskapliga.
Vetenskapens växt känns enklare att acceptera för oss. Även om det inte alltid varit så.
Inomkyrkligt, eller inomreligiöst motstånd känns tydligare i vår tid. Det finns alltid några som vill att det ska vara som det alltid varit. Att vi aska hålla fast vid ”den klassiska tron”. Problemet är dock när vi ska bestämma när den klassiska tron tog sin gestaltning…Tro har nämligen alltid varit stadd i växt och utveckling.
Det är detta som Jesus varnar för. När lagen blir viktigare än människorna. När de som företräder det religiösa inte själva lever som de lär är det dags att passa sig. Den typen av ledare kan inte vara dom vi följer säger Jesus.
Jag menar att det gäller både religiösa som världsliga ledare.
Vår uppgift är, som jag beskrev i förra söndagens predikan, att tjäna varandra.
Det återkommer också i dagens evangelietext.
Trons växt handlar om att vi ska öva oss i ödmjukhet. Det som kändes solklart och bergfast när vi var unga kanske med ålderns rätt uppfattas mer komplext och vi kan skönja nyanser och alternativa uppfattningar. Jag tror att det verkligen är sant att vi blir med ödmjuka och lyssnande med åren. Men vi behöver påminna oss om det och öva oss i det.
Inte tro att vi redan vet allt eller förstår allt utan var öppna för den växt och den mognad som hör både livet och tron till.
Med orden i dagens psaltarpsalm 143:6-10 kan vi be
”Låt mig var morgon möta din trofasthet…Visa mig den väg jag ska gå…lär mig göra din vilja…må din goda ande leda mig” Amen