Påskens vittnen
När jag var liten vistades jag mycket hos min mormor och morfar. Dom bodde på landet i närheten av både min mormors och min mammas barndomshem. Det fanns ett stort mått av trygghet där. Alltid en beredvillighet att berätta och förklara. Men framförallt en möjlighet för en liten kille att få vara med och utför de dagliga sysslorna.
Jag hittade nyligen en skrivbok på vinden i en av mina ”minneslådor”. Boken är från andra klass och där vi uppmanades att berätta sommarlovsminnen.
Jag berättade om min sommar på landet bland, höns, grisar, hundar, bad i sjön, brunbrända ben och mängder av aktiviteter.
Men det jag minns bäst, och kanske gillade mest, var när mormor och jag rodde ut på sjön.
Kastade i ankaret, lät båten komma till ro och agnade och lät våra fiskespöns krokar sjunka mot botten. Den ro och det lugn som då infann sig var magisk. Vi kunde sitta tysta i det som kändes som en evighet och titta på våra flöten. Mormor och jag. Efteråt har jag förstått att det är där och då som mormor fann sin vila. Kunde tänka utan att bli avbruten. Kunde fatta viktiga beslut. Kunde finna sin själs vila. Jag är tacksam att som liten pojke fått vara med om det och jag tror att jag lärde mig att uppskatta tystnaden (ville inte störa mormor) och vilan i att dela den med någon annan.
Lärjungarna var som övergivna. Tre år tillsammans med en ledare och mästare som nu var död.
Vad skulle det bli av dom? Vad skulle hända med deras liv? Fanns det anledning till fruktan?
Det flera av dom kunde och hade ägnat sig åt var fiske. Petrus – han som redan var skulle bli ledaren sa ”jag ger mig ut och fiskar” och de andra följde med.
En hel natt fiskade dom. Kanske i tystnad. Tillsammans. Rådvilla. Funderande.
De fick intet. Kanske var det inte heller det viktiga. Det viktiga var hur deras tankar om framtiden gick. Vad skulle hända med dom nu?
Johannes berättar om den främmande mannen. Som gav dem instruktioner om hur de skulle fiska. Instruktioner? Till dom som var proffsfiskare! På andra sidan om båten! Vad tror han? Skulle det göra någon skillnad?
Det gjorde det uppenbarligen. Det blev ett fiskarfänge att minnas! Hur mycket fisk som helst, på gränsen till vad näten tålde.
Och på stranden stod mannen kvar med en glöd och frukost bestående av fisk och bröd.
Petrus hade sina funderingar och snart förstod de alla att det var Jesus.
Kanske började de också ana vad framtidens uppdrag för dom var. Några av dom hade kallats från sitt fiskeuppdrag med orden ”Kom, följ mig, jag ska göra er till människofiskare” (Markus 1:17) och inom en snar framtid skulle Jesus möta dom igen på berget i Galileen och ge dom missionbefallningen: ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dom i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dom hålla alla de bud som jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tiden slut.”
(Matteus 28:16-20)
Vandringen med Jesus fysiskt vid deras sida var till ända. Nu började ett nytt kapitel där de som de första av påskens vittnen skulle inta viktiga roller. Det skulle vara deras berättelse som förde evangeliet vidare. Det visste inte att framtiden skulle bli hotfull. Att de var och en skulle bli martyrer och dödade för sin tro och berättelsens skull. Men de förblev de första lärjungarna och berättelsen och den kyrka som grundades på den lever vidare in i våra dagar.
Lärjungarna fick möta svårigheter, tvivel och missmod i sina liv. De fick höra liknelser och se tecken i Jesus närhet. De var ibland oförstående och tvivlande. Några in i det sista berättar Matteus.
Men det som består är framför allt deras övertygande berättelse och deras vittnesbörd om att mörkret är besegrat, att Jesus gått från död till liv och att hoppet gäller också för oss.
Att vilan och tystnaden är mödan värd.
Att våga vara uthållig och när natten känns lång att tro på att en ny dag ska gry.
Att det efter vinter kommer vår, att Gud ser och hör smärtan och gråten och gör allting nytt. Också i pandemins tidevarv.
Att i det stilla sker mötet.
Att i det ordlösa kan tryggheten upplevas (också för en liten pojke i en roddbåt med sin mormor).
Att Gud kan skingra rädslan och att kornets hopp är stort.
Framtiden väntar, vila i tro.
Kornet som nu slumrar snart börjar gro
Amen.