Det nya förbundet
Det är några känslor och tankar som infinner sig då jag detta år påminner mig och skriver om Skärtorsdagens händelser. Känslan av övergivenhet, ensamhet, ovisshet, ovetskap och oro men samtidigt en erfarenhet av gemenskap, delande, samhörighet och framtidstro. Dessa känslor kan också handla om den nu 1-åriga pandemin och därmed vår församling i New York´s nerstängning.
Låt mig börja i den berättade historien, i år som den återges hos evangelisten Markus, och sedan föra över det in i vår tid.
Jesus och hans lärjungar firar påsk i Jerusalem. Säkert hade en och annan av dom gjort sig bilder av hur den skulle bli. En förhoppning om att intåget, på det som vi kallar Palmsöndagen med Hosiannarop och mantlar på vägen, skulle bli början på en ny tillvaro för Jesus och de tolv.
Helt riktigt skulle den här påsken innebära en ny tillvaro för dom, men kanske inte på det sätt de hoppades på.
Påsken var kanske den mest traditionstyngda högtiden i det judiska folkets historia.
Påminnelsen om slaveriets tid i Egypten, befrielsen under dramatiska former och den långa ökenvandringen med alla dess mänskliga umbäranden och framkomsten till det utlovade landet och det nya livets början.
Det årliga påskfirandet hjälpte till att det judiska folket aldrig skulle glömma sin historia och för alltid visa på den tacksamhet de kände och den gemenskap de skapade kring påskmåltiden.
När Jesus och hans lärjungar nu följer den traditionen skapar de ny historia och en än mer inkluderande måltid skapas – vår kristna nattvard. Påskens offerlamm och måltidens bröd och vin blir symboler för det uppdrag Jesus kommit för att fullgöra – alla människors befrielse från slaveri med synders förlåtelse och nattvardens öppna gemenskap.
Att den kyrkliga spretiga traditionen under århundraden som skulle följa krånglat till det och envisats med sina egna tolkningar är en helt annan historia…
Skärtorsdagens måltidsgemenskap blir en föraning om det som komma skall.
Gemenskapen får ett stänk av vemod som ger upphov till misstankar. En ska förråda, en ska förneka och en ska utlämnas och dö.
Det Jesus tidigare talat om är nära. Skriftens profetior ska infrias. Människosonen ska lida och dö för alla, men ska uppstå på den tredje dagen. I den stunden var de inte medvetna om vad detta skulle betyda och kanske inte ens Jesus hade hela bilden klar för sig.
När de sjungit lovsången och begett sig till trädgården i Getsemane vid Olivbergets fot skulle början till slutet inledas.
Under stor vånda och omgiven och övergiven av sovande lärjungar för Jesus sin bönekamp och sitt försök att förstå Guds vilja med hans liv.
Han är inte den ende i historien som fått uppleva oro och ovisshet inför framtiden. Många har följt i hans spår och kanske tillhör det själva livsvillkoren för oss människor.
Vi är existentiellt ensamma, med våra innersta tankar, tolkningar och vår oro.
Vi kan dela med andra, men på djupet är vi utelämnande till den inre dialog, ibland monolog, som vi kan föra med det/den vi kallar Gud.
Min önskan är att vi kan uppnå samma tillförsikt som Jesus gjorde, att det finns en Gudsvilja och mening, som står över vårt förstånd och som vi ödmjukt har att böja oss under med tilltro att det kommer att sluta väl.
Många av oss har upplevt svårigheter under det år som gått sedan pandemin på allvar fick fäste i en hel värld. Vi har sett tillvaron förändras på ett sätt vi inte kunde förutse. Nya livsmönster har skapats och sannolikt kommer vår tillvaro för alltid vara förändrad. Det vi vet är att vi är anpassningsbara och förändringen med tiden kommer att kännas trygg, tills nästa förändring kommer. Det är också en del av våra livsvillkor som människor. Det kommer inte alltid att vara som det varit. En annan insikt är att det finns det som är ont och det som är gott. Att utgången för oss människor är oviss, att sjukdomen drabbar olika, att livet är orättvist och att några av oss gått eller går en alltför tidig död till mötes. Vi har fått lära oss att vara varandras stöd i svåra tider, att det betyder mer än någonsin att vi sluter oss samman och hjälps åt, delar med oss av varandras möjligheter. Bönen är det tydligaste exemplet på hur vi kan vara varandra nära utan att vara i samma fysiska rum. Vi kan be för varandra och veta att vi i det väsentliga delar samma livsvillkor, det jag beskrivit som allmänmänskligt. Måltidsgemenskapen är ett annat exempel på samhörighet. Nattvarsgemenskapen är mer än ett delande av bröd och vin. Det är en symbolhandling för gemenskap och tacksamhet utan mänskliga begränsningar, historiska eller geografiska gränser. I nattvarden bär vi varandra och möts vi som likar.
Jag tror vi är många som just på denna Skärtorsdag sänder en längtans tanke tills vi möts igen vid nattvardsbordet.
Till dess får vi be för varandra och be att den första kristna påskens mönster ska bli levande och tydligt för oss. Att ångest och död byts i påsksol och liv. Att vi ser att det är så också i pandemins mörka år.
Gud ge oss uthållighet och tack för livet som du ger oss. Amen