Lost and found
Berättelsen i Lukas 15:11-32 brukar kallas liknelsen om den förlorade sonen och tillhör en av de mer kända berättelsernafrån evangelierna.
Jag skulle vilja kalla den berättelsen om de två förlorade sönerna.
• Berättelsen om sökandet efter lycka
Det sökande pågår kanske hela livet. Det verkar så. Det kan handla om lyckan för egen del, för sin närmaste krets eller för en hel värld. Det upptar mycket tid för många av oss; handlar om ekonomi, boende, utseende, resor, vänner, hälsa etc
Som ung vill man upptäcka världen, Resa, försöka få svar på vad som är min uppgift i livet (vad jag är kallad till).
Som ung behöver man rådfråga, kanske ha en mentor, men framför allt behöver man prova själv (trial and error)
Det är bla annat detta som den här berättelsen handlar om.
”Far, kan jag få ut min del av arvet nu…”
• Berättelsen om familjeliv
Kvar i fadershuset blir den andre brodern, den skötsamme, skulle någon kanske säga. Han som fick jobb hemma, husrum kanske mat också. Han som kunde bjuda in sina vänner till sitt föräldrahem och ha fest då och då. Han som kunde leva sitt liv lyckligt med allting sörjt för…..men som inte av olika skäl vidgat sina vyer. Valt det trygga…
• Berättelsen om misslyckande, om skam och vånda
Det blev inte som den yngre brodern hade tänkt sig…Visst livet lekte en tid men pengarna tog slut, det var svårt att leva gott utan att arbeta och arbetet som han erbjöds ledde till hunger, pengabrist och svårt med husrum..
Hur många har inte varit där? Hur många har inte bett om hjälp att får resa hem? Hur många sådana handtextade lappar har vi inte sett här i New York? Hur många har inte genom året kommit in till oss och sökt hjälp..? Också nu i Coronatider, inte så många hos oss i New York, men desto fler i Los Angeles. Kanske har lyckosökandet i New York minskat i takt med mer restriktiva visumregler och att det är så dyrt all leva och bo här. Klimatet i tex Kalifornien inbjuder desto mer.
Det är svårt att vara en lycksökande. Kanske inte lyckan alltid finns där borta, kanske finns den där man själv befinner sig och det man själv upplever oavsett geografi.
Lyckan är det vardagliga, det som man kanske inte uppskattar, för att man tar det för givet.
Det man samlar i sin egen skattkista, av minnen, av kärlekar, av misslyckanden och skam och av framgångar.
Det man kan kalla för Livets skatt och som var och en av oss gömmer.
• Berättelsen om återkomsten och festen
Det krävs mod att bekänna sina felsteg och felval. Kanske är det rädslan att behöva be om förlåtelse och inte veta om man ska bli förlåten. Vi kan ana de tunga stegen hem igen, till fadershuset, till familjen som man lämnat med arvet på fickan. Tomhänt och skamfylld med vånda på vägen hem… Vi har mött dom här!
Men glädjen över den hemvändande sonen vet inga gränser! Den gödda kalven tillreds festen blir stor med nya skor och ring på fingret. Men alla blir inte glada..
• Berättelsen om Avundsjukan och ödmjukheten
Avundsjuka och känslan av att det inte är rättvist finns som en verklighet hos oss alla. Det är svårt att glädjas med andra och det är svårt att vara ödmjuk i den stunden då orättvisan upplevs personligen.
Den äldre sonen blir påmind om det som han ständigt haft tillgång till, som han tagit för givet och som han haft svårt att se eftersom han varit ”hemmablind”.
Det kanske kan bli en påminnelse för oss när vi möter tiggande människor på gatan, både i Sverige och i USA. När vi funderar över varför människor är på flykt…Vad skulle vi själva göra i deras situation? Hur skulle vi vilja bli mottagna/bemötta? Dömande? Moraliserande? Med empati?
Självklart fanns en ånger hos den hemvändande, en insikt om att han ställt till det, en vilja att vilja bli förlåten och få en ny chans..
Berättelserna i dagens texter om hur Gud söker det förlorade och välkomnar den hemvändande är berättelsen om oss människor; att vi aldrig är förlorade, att det alltid finns en ny chans, att förlåtelsen och förståelsen är gränslös för den som vill vandra i Jesu efterföljd.
Men det behövs en egen vilja och en självinsikt hos den som vill komma tillbaka- ett mått av eget ansvarstagande – det befrias vi inte ifrån. Bara ifrån skammen och skulden- och det är stort nog.
Att få känna en hemkänsla och en trygghet, det är vårt uppdrag som församling och det är vad Gud vill berätta får oss genom dessa berättelser.
Det finns många som försökt beskriva den känslan, att vara älskad och välkommen. Föräldrars villighet att alltid förlåta och älska sina barn…..
Göte Strandsjö har skrivit en fin text om detta som blev en psalm; 774
- Som när ett barn kommer hem om kvällen, och möts av en vänlig famn.
- Så var det för mig att komma till Gud, jag kände att där hörde jag hemma.
- Dör fanns en plats i Guds stora rum, en plats som väntade på mig.
- Och jag kände, Här är jag hemma. Jag vill vara ett barn i Guds hem.
Ha en fin söndag!