Långfredagstankar om fastan

Kyrkoherde Carl Dahlbäck delar med sig av sina tankar kring fastan.

I kristen tro har 40 dagars fasta blivit en tradition inför det stora påskfirandet. Israels folk vandrade i öknen i 40 år innan de fick komma in i det förlovade landet Kanaan och Jesus vistades i öknen 40 dagar innan hans viktiga mission startade. På samma sätt har fastetiden blivit en viktig förberedelsetid för många kristna i alla tider.

Men det är inte bara i den kristna traditionen man fastar. Fastan finns i olika former i alla religioner och även i vår tids hälsokunskaper. Att avstå från viss mat och dryck en period är både hälsosamt och skapar möjligheter till förändringar av våra livsmönster.

Den religiösa fastan handlar i första hand inte om det kroppsliga livet utan om det inre. Att lägga något av det som upptar våra tankar och begär åt sidan för att vända blicken inåt. Och kanske när vi kommit så långt, även inse att det kroppsliga och det andliga här ihop, i en självklar enhet.

För mig har denna fastetid inneburit en tid av reflektion kring ytliv och djupliv. Plastlivet på ytan och själslivet som riskerar kvävas.

Jag har som alla andra sett bilderna på plastkontinenter som flyter omkring i ofattbar storlek över världshaven och kväver allt liv och som havsdjur får i sig i tron att det är mat. Plastlivet är livet på ytan där inget är på riktigt och som inte har ett egenvärde utan ska slängas bort.

Jag har under fastan försökt leva med nolltolerans mot plats och insett hur svårt det är och hur lång tid det kommer ta att ställa om till ett hållbart livsmönster i mitt liv. Även om jag diskat mina 3-liters plastpåsar till osten i kylskåpet och tagit med mig kassar när jag handlat är det svårt att ta bort plastanvändningen. Och just när jag stolt packar upp inköpen av mat och grönt ur den medhavda tygkassen från ”House of One”, upptäcker jag att en och annan plastflaska slunkit med i inköpet.

Fastan ger en möjlighet att få syn på hur mycket tid och uppmärksamhet vi lägger på det som inte har ett egenvärde utan mest är ett ytligt tidsfördrivande. Och kanske kan vi genom det återerövra vår längtan att leva varsamt och ömsint med livet självt. Fastan hjälper oss att låta livets ofrånkomliga korthet ge dagarna just den mening och djupglädje som inget plastliv kan ge, som inget surrogat kan erbjuda inför slutet.

Fastan är en utdragen långfredag av allvar där vi går på djupet av oss själva. Och även om vi inte trodde det kommer vi finna att där i botten av oss själva, i våra tillkortakommanden och skrymslen så är vi inte ensamma, är det inte helt mörkt. För där i själsdjupen bor Gud. Det i mig som är mer än jag. Det är vårt hopp.

En välsignad vandring från ytlivet till djuplivet, från mörker till ljus önskar jag dig och hela vår värld denna påsk.

Carl Dahlbäck, kyrkoherde