Foto: Kristin Lidell/IKON

Från präst i Dubai till ordförande i stiftsråd för utlandskyrkan

Marcus Nylander har jobbat som utsänd präst för utlandskyrkan i Dubai och sitter nu som ordförande i rådet för utlandskyrkan, för Lunds stift. Han menar att man i utlandskyrkan på ett särskilt sätt får förståelse för kyrkans positiva konsekvenser i människors liv.

Marcus Nylander är präst i Svenska kyrkan och sedan 2017 är han biskopens kaplan i Lunds stift. Innan dess arbetade han som präst I Dubai, med ansvar för merparten av den arabiska halvön. Sedan två år tillbaka är han även rådets ordförande för Svenska kyrkan i utlandet i Lunds stift.

– Arbetet i utlandskyrkan är oerhört omväxlande. Här hemma i Sverige har man anställda för de olika ansvarsområdena, men i utlandskyrkan är man ofta både präst, diakon, vaktmästare och kantor, säger Marcus. Det gjorde även att alla de ideella krafterna blev oerhört viktiga, och avgörande för att kunna bygga församling. 

Från fasta lokaler till ambulerande präster

Även innan Marcus arbetade för Svenska kyrkan i Dubai, var han väl medveten om att det kunde se väldigt olika ut på olika platser runt om i världen. På vissa håll har man en lång och anrik tradition av att vara Svenska kyrkan i utlandet, medan på andra platser kan det se helt annorlunda ut. Man kanske hyr in sig i lokaler eller i andra kyrkor, eller har en ambulerande verksamhet. 

– Men det är också något som gör verksamheten spännande och dynamisk, menar Marcus. När människors resmönster ändrar sig, måste vi som kyrka resa med dem. Jesus satt inte på en sten I alla år, han vandrade omkring och mötte människor – och mötte dem i deras egen kontext. 

JOBBADE TRE ÅR I FÖRENADE ARABEMIRATEN

I Förenade Arabemiraten finns omkring tio tusen svenskar närvarande, om man räknar både fastboende och turister. Och från sina tre år i Dubai har han många livsberättelser; viktiga möten och samtal i vardagen, glädjefyllda händelser, och även erfarenhet att vara med då livet är riktigt svårt. 

– Vi kände att vår närvaro verkligen gjorde stor skillnad. Här i Sverige kan man som präst göra en insats, men man ser inte alltid följderna av det. I utlandskyrkan följer man, enligt min erfarenhet, i större utsträckning samma familj år efter år och man besöker samma personer i fängelset över lång tid. Det ger även perspektiv på vilka konsekvenser kyrkans närvaro får i människors liv. Känslan av att “här är det någon som finns för mig och vågar benämna det som är svårt”. Det gav en känsla av hopp, upplevde jag. 

Från fängelsebesök till barnverksamhet och ambassadträff

Marcus beskriver hur han som präst i utlandskyrkan mötte alla typer av människor och situationer, ibland på en och samma dag. 

– En dag kunde börja med själavård I fängelset, sedan var det barnverksamhet i kyrkan och samtal med föräldrar, för att sedan möta svenska företagare på innebandyn och på kvällen träffa ambassadtjänstemän, med mingel som ofta ledde till djupare samtal. Men alla dessa delar befruktade varandra.  

Jag har sett vad det betyder, när någon ringer mitt i natten och säger: “Min pappa har hamnat på sjukhus i Dubai, han kommer att dö i natt och han har ingen annan där. Kan du åka dit?”

Viktiga relationer med andra samhällsaktörer

De goda interreligiösa relationerna Svenska kyrkan hade i Dubai ledde även till att Svenska kyrkan blev inbjuden av shejken, tillika vicepresident i Förenade Arabemiraten, vilket var talande för religionens naturliga plats i samhället.

– Goda relationer skapar goda ringar på vattnet, och gör ofta att när det händer något har man andra ingångar direkt, säger Marcus.

Goda relationer med ambassaden betydde vägar in till fängelsebesök, ekumeniska kontakter var avgörande för vigslarnas giltighet och gjorde att de fick oblater från det lokala katolska oblatbageriet. Barnverksamheten ledde till nära och förtroendefulla relationer mellan prästerna och föräldrarna.

Funntis för svenskar som råkat illa ut

– Vid ett tillfälle då ett barn behövde åka till sjukhus och föräldrarna inte hade möjlighet att vara där, kunde vi i personalen på Svenska kyrkan åka dit, då barnet redan kände oss. Vi kunde ta med svenskt godis, sitta i sjukhusrummet och tala svenska med barnet. Det innebar en enorm trygghet, inte bara för barnet, men också för föräldrarna. Genom vår goda kontakt med ambassaden har vi snabbt kunnat agera då någon svensk råkat illa ut, oavsett om det handlat om våld i hemmet eller vid ett dödsbud.

Relationsbyggande en nyckel för utlandskyrkan

Relationsbyggande är något Marcus återkommer till och något som även gör honom väldigt hoppfull när det kommer till utlandskyrkans framtid. Han menar att man i utlandskyrkan lyckas bygga relationer och förtroende, genom att vara pragmatiska och modiga. 

Utlandskyrkan arbetar på ett sätt som är unikt och Marcus säger med eftertryck hur viktig utlandskyrkan är för många människor. I utlandet är kyrkan även en kulturbärare och ett hem. 

– Det var många som sade att det var som att komma hem, att komma till kyrkan. Det är något som jag bär med mig.

Han berättar att det även är något som han själv upplevt i sitt uppdrag som ordförande i rådet för utlandskyrkan.

– Har man en gång haft en nära relation med en viss utlandskyrka, har den en speciell plats i ens hjärta. Särskilt när man har besökt kyrkan eller hjälp till att stötta den ekonomiskt eller som ideell, blir det ett hem att komma till. 

Kunnat agera snabbt i krissituationer

Marcus har även sett hur Svenska kyrkan har kunnat agera snabbt i krissituationer, när människors mått dåligt och i olika typer av själavård. 

– Jag har sett vad det betyder, när någon ringer mitt i natten och säger: “Min pappa har hamnat på sjukhus I Dubai, han kommer att dö i natt och han har ingen annan där. Kan du åka dit?” Det är extremt betydelsefullt för den personen och familjen, att man som präst kan släppa allt och åka dit.

Marcus beskriver även hur värdefullt det är att få komma in på ett fängelse och tala svenska med den fängslade. Vad det kan betyda att bli tilltalad på sitt eget språk och få uttrycka det man känner på svenska. Han understryker vikten av att ge hopp, även i kontexter som är annorlunda eller svåra. 

Konfirmationsläger mitt i öknen

Något som berörde Marcus lite speciellt under de tre åren, var en erfarenhet som han blev påmind om under konfirmationslägren. De hade många konfirmander och anordnade läger i öknen, där de bodde i tält. 

– Vi talar ofta om öknen som något dött, kargt och svårt. Men när vi på morgonen vaknade och öppnade våra tält, såg vi att sanden var full av fotspår. Fotspår av djur, insekter, ormar. Och utöver detta sträckte ökenrosorna upp sig mot himlen. Mitt i öknen, var det fullt av sjudande liv. I det som kan upplevas som mörkt finns även liv och även där är Gud med oss. Det blev väldigt talande för mig och något jag ännu bär med mig.

Anne Casparsson

Foto: Kristin Lidell/IKON