Prata med oss

Till innehållet

Luthers texter om judarna

Martin Luthers texter innehåller även uppmaningar om våld och förtryck, och ett judehat som har fått katastrofala följder för oskyldiga människor. Svenska kyrkan tar starkt avstånd från dessa tankar. Vi betonar allas moraliska ansvar för sina egna handlingar och fortsätter att göra upp med de mörka delarna av vårt förflutna. Det är en del av den ständiga reformationen.


Bild: Kent Wisti

I sin skrift Om judarna och deras lögner från år 1543 uppmanade Luther den världsliga överheten att bränna ner synagogor, riva judiska hus, konfiskera judiska heliga skrifter, införa judiskt handelsförbud och sätta judar i tvångsarbete.

Luthers judehat fick katastrofala följdverkningar. I det nationalsocialistiska Tyskland publicerades Luthers skrift på nytt, vilket bidrog till legitimeringen av regimens massutrotande av judar. Att Luther dessutom i andra sammanhang uppmanat överheten att dränka utvecklingsstörda barn och dräpa bönder som gjorde uppror gjorde inte saken bättre.

Avvisar Luthers antijudiska utsagor

Lutherska världsförbundet antog år 1984 en skarp resolution som avvisade Luthers antijudiska utsagor. Svenska kyrkan antog i kyrkomötet år 2001 också samtalsdokumentet Guds vägar – judendom och kristendom. Där tar Svenska kyrkan avstånd från de kristna tankeformer som utnyttjats för att legitimera övergrepp mot det judiska folket. I kampanjen Vägra hata som startade i januari 2015 tar företrädare för olika religioner och trossamfund i Sverige bestämt avstånd från våld med religionens förtecken.

Inget naivt hyllande

Dessa markeringar ska ses som led i en kontinuerlig bearbetning och avståndstagande. Luthers antisemitism är något vi ständigt måste göra upp med, om och om igen. Ärkebiskop Antje Jackelén skrev i Svenska Dagbladet den 24 januari 2016: Synderna är tunga. Luthers vedervärdiga ord om judar har bidragit till ett förödande judehat. För oss är det viktigt att inte förtiga de mörka delarna av vår egen historia. Den vitbok som lyfter fram Svenska kyrkans historiska oförrätter gentemot samerna utgör ett led i samma övergripande vilja.

Varken reformationsåret 2017 eller andra tillfällen får bli ett naivt hyllande av Martin Luther som person. När vi uppmärksammar reformationen är det ett historiskt skeende som påverkar oss än i dag. Svenska kyrkan blundar inte för dess mörka sidor, men ser samtidigt att reformatorisk teologi är en befriande och vitaliserande kraft. Den har bidragit till myndigförklarandet av den enskilde individen, den betonar alla människors förmåga att ta moraliskt ansvar och att kyrkan inte har monopol på Gud. Lutherska kyrkor präglas i dag av ett starkt samhällsengagemang och det världsvida perspektivet. Det globala, det ekumeniska och det mångkulturella är delar av Svenska kyrkan.

Ett kritiskt minne

Ärkebiskop Antje Jackelén pekar på att även nattvarden ”håller ett kritiskt minne levande”. Där finns insikten om att världens bröd är till för alla utan åtskillnad. Där finns också det spillda blodet och det sönderbrutna livet. Men allt innesluts i tron att försoningens möjlighet är verklig. Det finns sanningsanspråk som är intoleranta, men de kommer till korta när brödet bryts för att världen ska leva.

Förlåtelsens och försoningens möjlighet behövs när rädslan slår rot och hatet breder ut sig. Det gällde för Martin Luther och för alla som inspirerats av honom. Den insikt han saknade är det vår möjlighet och skyldighet att lyfta fram. De insikter vi saknar och som eftervärlden kommer att döma oss för understryker att 1517 endast var en startpunkt för en ständigt pågående reformation, en växelverkan mellan höga ideal, misslyckanden och nya möjligheter. Reformationsåret 2017 är inte till för att försköna historien, men kan hjälpa oss att skärpa blicken både för de risker och de möjligheter som ligger framför oss.

Urban Claesson
Cristina Grenholm

Ladda ner texten som Pdf

Samtalsfrågor

Efter förintelselägren framstår Luthers olycksbådande roll i historien på ett sätt som inte hade varit lika tydligt tidigare. Finns det andra delar i det reformatoriska arvet som blivit utdömt av historiens förändring – och som vi därför bör vara medvetet kritiska till?


Att den som har makten erkänner brister i sitt historiska handlande är ett första steg till en försoningsprocess parterna emellan. Det är nu aktuellt i det vitboksprojekt som nämns i texten. Finns det andra grupper som Svenska kyrkan i historien har handlat fel gentemot och som kyrkan därför borde uppmärksamma och erkänna?


Att ständigt vara i reformation innebär samtidigt att leva i vaken självkritik. Finns det blinda fläckar i vår samtid som framtiden riskerar att döma oss för? Vilka kan de i så fall vara?