Foto: Camilla Lindskog

Visitationspredikan i Tryde kyrka

Biskop Johan predikade i Tryde kyrka vid visitationens avslutande festmässa den 22 oktober 2017.

Predikan föll bort från agendan – men tro inte att ni kommer undan så lätt. Jag brukar säga att mitt inofficiella valspråk är ”Man vet aldrig var jag dyker upp”, men i det här fallet bör det nog ha funnits en föraning – både vad gäller predikan och besöket på Österlen den här veckan.

Som biskop har man ju bland annat som uppdrag att visitera stiftets församlingar. Det är en oerhört stimulerande uppgift. Det är spännande att få möta församlingsbor och medarbetare i de olika församlingarna. Att få lyssna till hur man på varje plats uppfattar sin uppgift att vara kyrka i vår tid. Att resa omkring på Österlen är dessutom en lisa för själen. Jag minns det som att vi har rest mellan gula rapsfält och klarblå himmel där solen har lyst på oss. Men när jag tänker efter så har det varit dimma som lättar från fälten, det har varit grå moln, och det har varit fantastiskt vackert. De nyplöjda fälten, nyskördade åkrar och åkrar där höstvetet börjar spira. Färgerna finns där inne i dimman som sakta lyfter när vi kör mellan byarna på Österlen. Man undrar lite stillsamt om det inte är lite närmare till himlen från Österlen ändå?

Några aspekter har kommit igen på olika sätt under denna vecka. Det ord som tydligast står ut är ordet samverkan. Här lever man och verkar i olika församlingar väl medvetna om varandra. Man vet vilka styrkor de andra församlingarna har och tvekar inte att fråga om hjälp när så behövs. Man möts och delar sin vånda inför någon utmaning och finner gemensamma lösningar. På det sättet tror jag att ni här på Österlen är en förebild för många andra sammanhang i vår kyrka.

Jag har också mött en medvetenhet och ett ansvarstagande för en hållbar värld. En värld som kommer att fortsätta när vi en dag lämnar den, och som finns på fler ställen än här på Österlen. Ett internationellt engagemang och en medvetenhet om att våra handlingar har betydelse. Ett minne om att det första Gud säger till människorna efter skapelsen är att de ska vårda denna skapelse. Varje steg vi tar i naturen trampar ner marken på något sätt. Grästuvorna trycks samman och en och annan blomma krossas under mina fötter, men de reser sig så småningom på nytt. Det vi behöver lära oss är att bara slita så mycket på naturen att den kan resa sig efter mig. Att inte slita så att den inte hinner resa sig tills mina barn ska vandra på den. Detta medvetande och ansvarstagande har jag också mött. I Simrishamn möttes medarbetare ifrån alla konfirmandarbetslagen och vi pratade om glädjen och utmaningarna med att arbeta med konfirmander. Också i denna fråga är man på många sätt ett föredöme.

Jag fick resa runt och besöka varje församling. Jag bär med mig många minnen. Jag har också en hel del anteckningar, kan jag tala om. En del tar jag med mig för att inspirera andra och en del tar jag kanske med mig och diskuterar med några av er för att inspirera just er. Några saker vill jag lyfta upp här och nu.

Man undrar lite stillsamt om det inte är lite närmare till himlen från Österlen ändå?

Biskop Johan Tyrberg

I Simrishamn möts vi av en konfirmandstatistik på 94 %. Riksgenomsnittet är betydligt lägre än så. I Svenska kyrkan pratar man ofta om utmaningen hur vi som kyrka arbetar i de församlingar där färre än hälften väljer att konfirmeras. En konfirmandstatistik på under 50 % är inte längre något som förvånar. I Simrishamn har man alltså 94 % och när man berättar om sin verksamhet pratar man om levande gudstjänster. Gudstjänster där man hämtar liv, där man kommer levande in men ännu mer levande ut ifrån. Gudstjänster där musiken har en viktig roll.

I Gärsnäs församling finns Killan. Bönegården som förser stiftet och hela Svenska kyrkan med en plats för stillhet och bön. I Gärsnäs blir vi också påminda om ord som respekt och uppskattning är nödvändiga för att arbeta samman ett medarbetarlag så att man kan växa gemensamt och vara en resurs för varandra och för församlingen. Här lyfter man också, som på många andra ställen, fram den nya utmaningen i det som kommer av att Svenska kyrkan tar ett nytt tag vad gäller våra fastigheter och det gemensamma ansvar detta innebär. Framtiden får visa hur vi möter den.

I Tomelilla får vi möta en församling som har dopet som en röd tråd i verksamheten. En församling med förskola, en församling där frälsarkransen, armbandet med de färgade pärlorna, får påminna oss om innebörden i kristen tro och livet i Gud. Där fick jag också möta min kollega; Pelle präst. Han sitter här framme vid ambon, han är inte så stor, en liten nalle, klädd som biskop. Jag känner mig djupt hedrad.

Smedstorp är en liten ort med stor närhet. Ungefär så hörde jag församlingen presentera sig själv. Orten är liten och närheten stor. Här kalkar man kyrkorna i egen regi, och hjälper också andra med det. Här har man sett antalet konfirmander öka kraftfullt – som ett tecken på att man är på rätt väg. Och på tal om att man aldrig vet var jag dyker upp så uppmanar jag er att besöka Smedstorps marknad för att se om inte Smedstorps församling dyker upp där.

I Brösarp-Tarnås församling är det mycket på gång, man är verkligen på väg. Här utbildar man medarbetarna i diakoni och påminner varandra och oss om att vi alla är kallade till kärlek och att mätta världens hunger. En viktig påminnelse som gör att jag tror att vi får höra mycket om Brösarp-Tranås framöver. Kanske kommer andra att åka dit för att lära sig hur man arbetar i församling?

I Kivik får vi möta den lilla församlingens diakoni. Präster och ideella arbetar tillsammans för att se varandra, hjälper varandra att bli sedda. Med små resurser möter man stora utmaningar. Här finns inga osäkra gravplatser har jag hört – och det är inte alla församlingar som kan säga det, även om det för många av oss tycks som en självklarhet. Här firas söndaglig högmässa och man får möta musiker och författare i kapellet. Är det något man kan i Kivik, förutom allt det andra, så är det att administrera vigslar åt hela Sverige, för att inte säga – världen. Vi pratade om utlandssvenskar som kommer hem för att gifta sig – och gärna väljer Kivik.

Här har vi Österlen. Med levande församlingar och levande medarbetare som tillsammans möter vår tids utmaningar och visar att man kan. Man har tagit emot kyrkan från tidigare generationer och vi kommer att lämna den vidare till de kommande som får ta tag i sina utmaningar. På ett sätt ser jag det som en mängd människor som bär på någon annan, precis som vi fick höra talas om i dagens evangelietext. Några män bär sin vän på en bår fram till Jesus. De upptäckte att det inte var så lätt att komma fram. Utmaningarna tornade upp sig redan från början, men de gav sig inte så lätt. De klättrade upp på taket och bröt upp det så att de kunde fira ner sin vän framför Jesu fötter. Männen framför ingen bön om vad han förväntas göra, de lägger bara mannen framför honom. Man kan säga att deras vittnesbörd är: Ta dig fram till Kristus och lägg ditt bekymmer vid hans fötter och se vad som händer. Det tycks som om de inte hade önskan att Jesus skulle förlåta synder, men det gjorde han ändå. De fick alltså hjälp med mer än vad de önskade.

Så får vi lära oss att emellanåt bära varandra. Det är inte alltid vi vet själva vad vi behöver och då får våra vänner bära oss. Ibland handgripligt och ibland i förbön. Förbönens makt är oanad. Så kan vi lyfta fram vännernas bekymmer inför Kristus för att se vad som händer. Så bär vi som på olika sätt är engagerade i kyrkan fram våra församlingar och våra bekymmer, våra utmaningar och våra möjligheter inför Kristus i spänd, nyfiken förväntan på hur han kommer att ingripa och leda oss framåt. Vi får upptäcka tillsammans och påminna varandra om att vi är burna av kyrkan som stått här i sekler, som har firat gudstjänst i dessa rum långt innan någon av oss var födda och som kommer att fortsätta göra det. Kyrkan som företeelse, som organisation och som byggnad får då också vara får då vara de vänner som bär på båren som jag själv ligger på. Så att jag blir nerfirad rakt genom taket och lagd framför Kristi fötter och där i spänd förväntan och nyfikenhet får upptäcka på vilket sätt han kommer mig till mötes. Så får vi på något sätt lägga oss i Guds händer i tacksamhet över det som finns, det som vi får ta emot och i tillit och förtröstan på att han är där och kan ingripa mer än vi anar.

O Helige Gud, hjälp oss att vila i Dig och lita på Dig. Amen.