Varsågod, säger Nada och visar till kaffeautomaten i församlingshemmet. Det sitter folk och småpratar i den stora samlingssalen och Nada rör sig vant i lokalen. Hon har ett halsband med arabiska tecken – ”Tack Gud”, står det på smycket som är en bröllopspresent från en vän. Vi går till ett avskilt rum för att prata ostört.
Nada, 34, kommer från Libanon och flydde tillsammans med sin man av politiska skäl. Här har de bildat familj och fått två barn.
– Jag kan inte resa tillbaka till mitt land. Det är kaos i landet med maffian och ingen president. Det är farligt för oss där, säger hon.
Med hjälp av flyktingsmugglare tog sig Nada och hennes man till Sverige. Efter att ha betalt 14 000 dollar började en tio dagar lång resa, först med flyg och därefter med bil.
– Vi fick sälja bilen, alla möbler och allt i vårt hem. Det var en jättefarlig resa, genom Syrien. Jag vet inte hur vi kom till Sverige riktigt. Det är som en dröm, säger Nada.
Den 1 april 2007 kom paret till Sverige.
– Här börjar mitt liv.
Nio år senare har familjen fått två barn. Nada pratar svenska även om en del ord fattas. Men det största som fattas är tillhörigheten.
– Det är inte lätt utan uppehållstillstånd. Utan personnummer kan jag inte jobba eller läsa svenska.
Innan var jag hela tiden hemma. Jag var deprimerad och blev rädd när jag gick ut.
Två gånger har Migrationsverket avslagit familjens ansökan om uppehållstillstånd. Beskedet kom tio dagar efter att första barnet föddes. Utvisning.
När familjen inte lyckades överklaga beslutet bestämde de sig för att stanna i Sverige ändå. Efter att Nada blivit gravid med andra barnet kontaktade de åter Migrationsverket. Det blev avslag igen.
Hon beskriver år av osäkerhet och trötthet. Om håret som plötsligt började falla på grund av stressen förra året och hur hon måste sova varje eftermiddag för att orka. Och vanmakt att inte kunna bidra i samhället. Helst hade hon velat studera och jobba. Kanske till undersköterska, sjuksköterska eller kock, säger hon.
Maken jobbar svart en del för att få familjens ekonomi att gå ihop. De 6 000 kronorna från Migrationsverket räcker inte även om de för tillfället bor gratis tillsammans med en kompis i en tvårumslägenhet. Som asylsökande utan personnummer finns risken att man blir utnyttjad. Det händer att maken bara får 200 kronor för en hel dags arbete, berättar Nada.
Fem personer bor i lägenheten. Det blir trångt, speciellt om man går hemma på dagarna. Barnen är i skolan och förskolan på dagtid, men att gå hemma tärde på Nada. En uppmärksam barnmorska på BVC märkte att Nada inte mådde bra och hjälpte henne att träffa en kurator.
– Innan var jag hela tiden hemma. Jag var deprimerad och blev rädd när jag gick ut. Det var som att jag inte kunde andas. Jag var deprimerad och blev sjuk hela tiden. Jag orkade inte laga mat till barnen och tvätta dem. Min man har hjälpt mig mycket.
Det var via kuratorn som Nada kom i kontakt med Svenska kyrkan för 1,5 år sedan.
– Kuratorn sa att jag måste gå ut varje dag och träffa folk. Mina vänner har liv. Många går i skolan, några jobbar. Men jag hade ingenting.
Kyrkan bröt isoleringen. Nada fick ett busskort, vilket innebar en stor förändring. Då kunde Nada plötsligt åka och delta i församlingens verksamhet. Nu är hon ett par timmar varje dag vid församlingens café. Första gången följde kuratorn med. Efter flykten till Sverige blev Nada plötsligt rädd för att träffa andra människor, berättar hon.
– Jag blir bättre och bättre när jag kommer hit. Jag hjälper till, träffar folk och lär mig svenska. Innan var det mycket svårt. Jag träffade en jättesnäll präst och diakon, som var som änglar. Jag älskar att komma hit!
Familjen har fått hjälp av jurister från Rådgivningsbyrån som Svenska kyrkan har avtal med. Nada och hennes familj har även varit med vid ett läger som församlingen arrangerade.
– Det var första gången barnen sov utanför lägenheten. Min son grät när vi skulle åka hem. Nu längtar de mycket efter nästa sommarläger.
Är du rädd när du rör dig ute?
– Migrationsverket har lämnat våra papper till polisen. Men tack vare kyrkan så känner jag ingen oro. Jag känner mig trygg i kyrkan. Prästen och diakonen säger att de vill hjälpa mig. Kyrkan är säkerhet för mig.
Vad har du för drömmar framåt?
– Först och främst tänker jag på mina barn. De är mitt liv. Att de ska kunna studera och få ett bra liv. Jag måste jobba och göra något för mina barn. Jag måste glömma livet vi hade innan. Men jag vet inte om jag kan läsa till sjuksköterska. Jag glömmer ord. All energi går åt till om vi ska få uppehållstillstånd eller inte. Jag vill inte stanna hemma och göra ingenting. Livet ska börja sen! Tror jag.
I takt med att barnen växer upp börjar de inse att deras situation skiljer sig från kompisarnas. De vet att mamma inte har råd att köpa glass till dem eftersom hon inte har jobb. Och sonen vill inte bjuda hem kompisar eftersom de bor så trångt.
– Jag har lovat att det första jag ska göra om vi får uppehållstillstånd är att fixa ett eget rum till honom.
Fotnot. Nada heter egentligen något annat.
Läs alla våra artiklar om hur Svenska kyrkan arbetar med migration och integration här.
