Nadiwas make arresterades och fängslades av regimen i deras hemland i östra Afrika. Varför hennes man sattes i fängelse vet hon inte. Hon vet inte heller var han hålls fången eller om han överhuvudtaget lever. Hon vet bara att hon och barnen inte kunde vara kvar i landet. De tvingades fly till Kenya, och placerades i flyktinglägret Kakuma, där de nu bott i över tolv år.
– Vi är här för att vi inte har någon annanstans att bo. Vi har fått skydd här men det är inte säkert. Det är en kamp varje dag, säger Nadiwa.
Lönen räcker inte till
– Maten räcker inte, pengarna räcker inte. Jag går långt till fots varje dag till jobbet men jag tjänar mindre än 500 kronor per månad. Ena månaden köper jag skor åt ett av barnen, nästa månad till nästa barn, och när alla fått skor behöver den första nya skor igen.
En dag för drygt fem år sedan kom en ung kvinna från Nadiwas hemland till lägret med sin femåriga son Muhammed. Kvinnan berättade för Nadiwa att hon inte var välkommen hem till sin familj eftersom hon var ogift när barnet föddes. Hon hade rest till Nairobi för att leta efter pappan till sin son, men eftersom hon befann sig illegalt i Kenya förflyttades hon mot sin vilja till Kakuma flyktingläger.
- Jag försökte hjälpa dem, de fick bo hos mig och jag sa till henne att eftersom hon kunde laga mat så kunde hon skaffa ett jobb och tjäna pengar. Hon jobbade i tre månader och sparade pengarna. Sedan stack hon. Hon lämnade sin egen son! Om jag skulle träffa henne idag skulle jag ha så många frågor. Vad kan vara anledningen till att lämna sitt eget barn!?
Ensamma barn behöver en fosterförälder
Nadiwa tittar med sorgsna ögon på Muhammed, som står tyst och stilla i dörröppningen till deras hem.
– Jag trodde först att hon skulle komma tillbaka. Men jag visste inte vad jag skulle göra med Muhammed. Han kunde inte sitta ensam i mitt hem medan jag gick till jobbet. Så jag tog med honom till LVFs barnskyddsgrupp och sa att han måste gå i skolan. Men de sa att han behövde en fosterförälder som kunde skriva pappren och ta hand om honom.
– Mina barn ville inte att jag skulle skriva pappren. De sa till mig: ”Nej – gör det inte! Vi vill inte vara kvar här i tolv år tills han blir myndig!” Men jag kunde inte lämna bort honom, han hade ingen annan än mig. Jag frågade vad hans mormor och morfar hette, men han sa bara ”mormor och morfar”, han kunde inte namnet på någon i sin familj. Han var så liten.
Ensamma barn i Kakuma flyktingläger behöver en fosterförälder. I första hand placeras barn hos släktingar, men om det inte finns någon de känner så försöker LVF hitta lämpliga fosterföräldrar bland dem med samma nationalitet. Det kan vara svårt att finna någon lämplig familj som är redo att ta sig an ytterligare ett barn i en redan utsatt situation med brist på mat, husrum och pengar. LVF organiserar stödgrupper för fosterföräldrarna så de kan hjälpa varandra genom samtal och gemensamt sparande.
Startade mataffär med pengar från spargruppen
Nadiwa berättar om hur hon genom spargruppen lyckades starta en egen mataffär.
– Jag frågade en vän som säljer frukt om jag kunde få numret till leverantören. Sen pratade jag med alla i mitt bostadsområde och sa att de skulle spara pengar för att snart finns frukt och grönsaker att köpa. I spargruppen ger alla 100 kronor varje månad och turen går runt att få pengarna. När det blev min tur att få 700 kronor ringde jag och beställde potatis, tomater och bananer. Och maten kom! Då kunde jag sälja och beställa mer igen och så har det fortsatt. Det blir inga pengar över men det räcker så att jag och barnen kan äta bra mat varje vecka.
Nadiwa har öppnat en mataffär. Inkomsterna bidrar till att familjen går runt och gör att hon kan laga bra, näringsrik mat till barnen. Foto: Jesper Wahlström
Nadiwa plockar bland tomaterna inne i sin lilla affär. Hennes äldsta dotter tänder kolugnen utanför och sätter på en stor gryta med olja. Det ska bli pommes frites att sälja. Muhammed går in och byter om från sin skoluniform för att gå på fotbollsträning, arrangerad av LVFs ungdomssektion. Han gillar att spela fotboll och Nadiwa säger att det är den enda gång hon ser honom glad. Hon säger att han haft det svårt, men att hon tycker att hon ser en ljusning – att han börjar acceptera henne.
– Han sa till mig att om han får åka härifrån så vill han åka med mig.
Livet i flyktinglägret går vidare, vardagen rullar på. Hoppet om att komma därifrån har falnat i takt med åren som passerat. Men Nadiwa ger sina barn uppmuntrande blickar och konstaterar:
– Gud gav mig det här livet. Och Gud gav mig de här barnen att ta hand om.
Text: Susanna Olivin
Svenska kyrkans internationella arbete
