Mötet var en samverkan mellan ESP-projektet Arbetsinriktad rehabilitering, ett projekt som drivs av Lunds stift, och EAPN. EAPN står för the European Anti-Poverty Network och är en organisation bestående av idéburna organisationer från hela unionen, däribland Lunds stift. På uppdrag av unionen ska man bevaka sociala frågor.
En gång om året arrangeras ett möte där fattiga människor från hela EU-länder träffar beslutsfattare på EU-nivå. Mötet i Lund var ett uppföljningsmöte från mötet på EU-nivå 2018, speciellt för flyktingar. På mötet i Lund deltog delegationer från Storbritannien, Belgien, Polen, Grekland, Norge och Sverige. Den svenska delegationen representerades bland annat av två flyktingar från Aleppo.
Unikt att flyktingar får berätta själv
Målet var att samla flyktingarnas berättelser och förändringsförslag för att påverka politiker nationellt och på EU-nivå.
– Det som är unikt är att flyktingarna får uttala sig själva. Ofta pratar vi om dem, men inte med dem. Slutsatserna från dagarna ska skickas till politiker både nationellt och på EU nivå. Vi kommer exempelvis att uppvakta alla svenska EU-parlamentariker, säger Johannes Jörgensen, projektledare från Lunds stift.
Land efter land beskrev situationen utifrån flyktingars och asylsökandes perspektiv. Därefter försökte man hitta gemensamma punkter med förslag till förändringar. Väntan, fattigdom och bristande integration var genomgående teman. Flera var berättelserna om flammande framtidshopp som slocknar mer och mer för varje dag man tvingas vänta. Vänta på uppehållstillstånd, språkutbildning och någonstans att bo.
Ses som problem
Plågsamt gemensamt bland berättelserna var att man från massmedia och politiskt håll ser flyktingar som ett problem och inte som en resurs. Systemen är krångliga för att kunna ta tillvara på deras kompetens då utbildningar värderas olika. Ibland behövs originaldokument, vilket kan vara svårt att få fram från det krigsdrabbade hemlandet. Det ekonomiska stödet ligger långt under minimiinkomsten i flertalet länder. En gemensam faktor som också skapar bekymmer är de tidsbegränsade uppehållstillstånden.
I England är migrationsdiskussionen ständigt närvarande, berättade Pheona Matovu.
– Varje dag hörs diskussionen om migration. Migration är den viktigaste orsaken till Brexit. Väntan på uppehållstillstånd kan bli lång i England - 5, 10. 18 år. Under tiden är det inte tillåtet att arbeta.
Pheona Matovu berättade om hur fattigdom och dålig sjukvård är vardag för många migranter.
Kvinnor hamnar i beroendeställning
– Människor dör för att de inte får del av sjukvård. Personer från Migrationsverket kan komma in på sjukhusen och kontrollera att man har uppehållstillstånd.
– Systemen leder också till att kvinnor hamnar i en beroendeställning. Vid en skilsmässa förlorar de sitt visum. Kvinnor tvingas in i prostitution eller svartarbete. Med en kriminell bakgrund blir det sedan omöjligt att få ett jobb, säger Pheona Matovu.
Den som så småningom får uppehållstillstånd får försöka leva på en inkomst som är lägre än landets minimiinkomst som alla ska ha rätt till.
– Vem överlever på fem pund om dagen i ett land som vårt? Ibland är det dessutom svårare när man väl fått uppehållstillstånd. Du står i ett system som du inte förstår.
Ekonomiska svårigheter gemensamt
I Sverige har summan som asylsökande får inte höjts sedan 1994. En av dem som berättade sin historia från den svenska delegationen var Sohair Osman, flykting från syriska Aleppo. Hon kom till Sverige vintern 2015.
– Mitt hopp var att bygga upp ett nytt liv. Men Migrationsverket och verkligheten jag hamnade i i Sverige dödade mitt hopp, sa hon under en målande och känslomässig beskrivning av flykten.
Isolerade på flyktingboenden
Sohair väntade i två år på uppehållstillstånd. Under tiden skickades hon runt till 7-8 olika flyktingförläggningar. Ofta låg de långtifrån städerna. Sohair saknade pengar till buss och till internet för att försöka lära sig svenska.
– Jag hade ingen kommunikation med svenskar.
Efter två års väntan fick hon ett temporärt uppehållstillstånd på tre år.
– Från och med då kände jag mig som en del i det svenska samhället. Jag ville snabbt etablera mig i det nya landet.
Men glädjen blev kortvarig. I samband med uppehållstillståndet fick Sohair en placering 60 mil bort, till en ny kommun. Sohair vägrade att flytta, och blev med mycket kort varsel utkastad från förläggningen. Hon blev hemlös och bodde tillfälligt hos olika vänner. I dag har hon en tillfälligt boende.
– Det dödade mina hopp och mina drömmar. Jag hade byggt upp kontakter under de två åren jag väntade. I den nya kommunen skulle jag inte ha några kontakter alls och inte förstå systemet. Jag kände mig på nytt rädd och förvirrad, som första gången när jag var flykting. Men denna gången var jag inte en flykting som flyttar från land till land utan en intern flykting som flyttas från det ena området till det andra. Mannen från Migrationsverket sa att om du inte gör som jag säger så åker du ut med soporna. Men inte kommer att öppna dörren för mig utan att förvänta sig saker av mig. En man kan sova på gräsmattan, men inte en kvinna. De pushar mig till beorende.
– Det var som när man ger ett litet barn godis, men sedan tar tillbaka det igen. Jag tänkte att ”Jag måste göra allt direkt nu, jag har redan förlorat 35 år”. Men jag fick inte börja plugga om jag inte hade ett eget boende, sa de.
Så småningom kom Sohair i kontakt med Svenska kyrkan.
– Organisationer som Svenska kyrkan, Röda korset och IM höll mig vid liv. När jag fick hjälpa andra började jag må bättre själv.
Integrationsproblem i Norge
Från Norge berättade Honoratte Muhanzi Kashale om situationen för flyktingar. Hon kom själv som flykting från Kongo.
Flyktingar ses som en börda för landet och aldrig som en resurs som kan bidra. Regler och kontroll är det viktigaste fokuset i debatten. I Norge är målet sex månaders handläggningstid, men verkligheten ser annorlunda ut. Anhöriginvandrare har ingen rätt att gå i språkskola utan måste betala privat. Den mesta informationen finns på norska och inte engelska.
– Du förväntas själv ta fram all information i ett land där du inte förstår språket. Integrationen är det stora problemet, säger Honoratte Muhanzi Kashale.
I Norge läggs bara 30 procent av alla lediga jobb ut offentligt. Konkurrensen är stenhård och saknar du kontakter är det extra svårt.
– Är du nykommen till landet, från Afrika och dessutom kvinna är du marginaliserad gånger tre, säger Honoratte Muhanzi Kashale.
Ger demokratiska verktyg
Målen med de internationella sammankomsterna, som den i Lund, är flera.
– Mötena ger demokratiska verktyg. Flyktingarnas röster och upplevelser får betydelse. De inser att de kan påverka. I Lund kom man fram till en gemensam slogan – ”Nothing about us without us is for us”. Beslutsfattare bör inte ta beslut som rör flyktingar utan att först ha hört deras berättelser, säger Johannes Jörgensen.
– Fattigdom och arbetslöshet skapar försvunna drömmar. Politiker måste lyssna på oss, säger Sohair Osman.
Anna-Karin Olsson
anna-karin.olsson@svenskakyrkan.se