Sonen, 9 år, och dottern 3 år, underhåller sig själv i församlingshemmet medan vi slår oss ner för att prata. Familjen kom till Sverige från Albanien i september 2015. Ariana jobbade som grundskolelärare och Fabio arbetade för staten, inom underrättelsetjänsten. Det var hans arbete som till slut gjorde det ohållbart att bo kvar. Han var chef för en spionage-avdelning och hanterade flera känsliga uppgifter.
– Det handlade om frågor om terrorism, organiserad brottslighet och narkotika, förklarar Fabio.
En dag i augusti förra året när han som vanligt kom in på sitt arbetsrum låg ett hotbrev på skrivbordet. Budskapet var att han skulle komma att betala med sitt liv och med sin familj.
Familjen hade även inbrott i sin bostad i samma veva. En av Fabios kollegor dödades och en annan kollegas barn försvann mystiskt. Efter att familjen fått besök av maskerade personer som hotat dem att betala bestämde de sig för att fly.
– Vi hittade korrupta politiker som samarbetade med kriminella och med maffian. Det var uppgifter som man inte ville riskera kom ut. Vi hade tre dagar att förbereda oss på att ändra hela livet, säger Fabio.
Varför valde ni att fly just till Sverige?
– Jag läste på nyheterna att det kom många flyktingar till Italien. Vi tänkte att Sverige är ett demokratiskt land som står för humanitära rättigheter. Dessutom bor det inte så många Albaner här, vilket är bra för oss. Det minskar risken för att vi stöter på någon vi känner.
– Vi hade ett bra liv och bra jobb i Albanien. Vi har förlorat två jobb och huset, berättar Ariana.
Jag vet inte vad som hade hänt med mitt liv och min familj utan kyrkan. Det är som vår familj här.
Fabio
Hur var det att ta beslutet att fly?
– Det var ett svårt beslut, men när vi vet vad som hänt med kollegor så tänkte vi att vi gör det för våra barn. I Albanien fanns inget hopp för oss. Vi flydde för att rädda vårt och våra barns liv.
Familjen har ansökt om asyl. Migrationsverket avslog ansökan och i oktober flyttade familjen från Göteborg till Malmö och Centria Hotell, ett av Migrationsverkets asylboenden där de skulle vänta på avvisning. I november fick de en biljett till hemresan, men kontaktade en privat advokat som överklagade. Strax innan nyår kom dock en ny biljett. Eftersom dottern då var så sjuk och uttorkad till följd av kräkningar och ett läkarintyg sa att de inte kunde resa under en vecka framåt blev de kvar i Sverige ett tag till.
I januari kom så en sista biljett hem.
Då bestämde sig familjen för att gå under jorden och stanna som papperslösa i landet. En dag innan den planerade avresan till Albanien flydde de till en vän där de bodde i en månad.
Ständig oro som papperslös
De berättar om en ständig oro för att stöta på polisen. Äldste sonen går i skola, men har bytt skola av rädsla för att bli upptäckt. De undviker att åka bil eller tåg av rädsla för att fastna i någon poliskontroll.
– Tänk om man blir stoppad i en trafikkontroll och de vill kolla ens papper.
Hur påverkar flykten barnen?
– De hade vänner och släkt i Albanien. Det är en väldigt pressad och stressande situation för dem. Vår son förstår problemet och att han inte är som de andra barnen.
– Vår dotter började dagis för en vecka sedan. Men hon bara gråter och vill vara nära oss, berättar Ariana.
Hur kom ni i kontakt med Svenska kyrkan?
– Vi är kristna och när vi bodde på ett av Migrationsverkets ankomstboenden i Göteborg kom en diakon och två volontärer med kläder. De gav tips om gudstjänsten i Brunnsbokyrkan på söndagar klockan 11. Det var en fröjd att få komma. Vi träffade många bra människor.
Kyrkan har blivit som en familj
När familjen flyttat till Malmö kom familjen i kontakt med en diakon som besökte dem på Migrationsverkets asylboende Centria hotell. De fick sedan bo hos nyfunna vänner som sedan några år tillbaka befinner sig i en liknande situation.
– Genom socialen får vi pengar, men bara till mat och hyra. Det är svårt att behöva be om hjälp. Jag har jobbat i 17 år i Albanien och vi hade ett bra liv innan. Jag vet inte vad som hade hänt med mitt liv och min familj utan kyrkan. Det är som vår familj här, säger Fabio.
Hur ser ni på framtiden?
– Kyrkan är vårt första hus nu. Vi hoppas att barnen ska kunna gå i skolan och känna sig glada och säkra. Men det är svårt att hitta jobb för oss. Som papperslös får man inte arbeta. Det är svårt att vara gömd, men det viktigaste är ändå att vi är i säkerhet.
anna-karin.olsson@svenskakyrkan.se
Fotnot. Fabio och Ariana heter egentligen något annat.
