- Jag är tacksam för den långa tradition och kunskap som finns genom kyrkans historia kring det själavårdande samtalet. Både som församlingspräst och som sjukhuspräst har jag sett att kyrkan har ett förtroende hos människor i alla åldrar när det gäller att möta de existentiella frågorna.
Det säger Mi Helén som började sin bana som församlingspräst 1996 för att sedan fortsätta att arbeta som sjukhuspräst. Det var när den förödande tsunamin drabbade Sydostasien 2004 som tanken väcktes hos Mi att bygga på med en utbildning till psykoterapeut. Och så blev det.
Att vara både präst och psykoterapeut är en spännande blandning. Vad ger det dig att kombinera dem?
- Jag är fast förankrad och trygg i den kristna traditionen men är öppen för dialogen med olika psykologiska teoriutbildningar. Genom historien har kyrkan varit i dialog med andra kunskapsfält och med forskning. Jag tror att vi har mycket att lära av varandra. Det finns en rikedom i mångfalden.
Mi tycker att det är viktigt att förvalta den människokunskap som finns i kyrkans tradition - symbolvärlden, berättelserna, det existentiella samtalet, språket och mycket mer.
- Med allt detta kan vi möta människor i respekt och varsamhet i samtal och också våga vara i den sårbarhet som vi alla delar.
Vad har påverkat ditt vägval?
- Goda förebilder i kombination med erfarenheter jag gjort. Böcker och möten har påverkat mig. Jag citerar en filippinsk biskop, först och främst är folket mitt bibliotek. Det rör sig om stora namn som Dalai Lama, Desmund Tutu, Dorothee Sölle, Krister Stendahl och Ylva Eggehorn, men mest av allt de människor jag har mött och möter i vardagen.
- Jag har haft min tro med mig alltid men mitt liv har starkt påverkats av att jag som ung tillbringade tid utomlands. Att möta andra religioner och kulturer har fördjupat min tro. Jag drivs av att i varje kärleksfullt möte sker något heligt.
Mi studerade etik två år i Tanzania. Ett år var hon i Jerusalem på stipendium och lärde känna Sabeel, en palestinsk kristen, ickevåld-baserad gräsrotsorganisation.
- Jag var även ett halvår i Filippinerna och fick uppleva både stad och landsbygd via ECPAT, en barnrättsorganisation som arbetar mot barnsexhandel och den oberoende filippinska kyrkan, IFI, som beskriver sig som en kyrka av och för de fattiga. Jag såg hur kyrkan gör konkreta insatser mot orättvisor och ger människor i utsatthet en röst.
Soptipp i Egypten och Moder Teresa i Indien
I Jerusalem fick Mi möjlighet att lyssna till kristna palestinier, judar och muslimer som tolkade Dag Hammarskjölds Vägmärken utifrån den situation som de levde i. I Egypten lyssnade hon till Martin Lönnebo, detta på en soptipp, där han berättade om vilken generositet han hade mött hos de allra fattigaste.
- I handling mötte och följde jag också Moder Teresas arbete i Indien. Hon skickade ut oss volontärer tidigt varje morgon. Det var en enorm organisation.
Allt detta och mycket mer har format Mi och lett till eftertanke, berättar hon. Men tillbaka till nuet. Sedan ett drygt år är Mi tillbaka på sin tjänst på själavårdscentrum i Lund.
- Vi finns till för anställda och förtroendevalda i Lunds stift som vill få stöd för att kunna hantera sin livs- eller arbetssituation. Det handlar om själavårdande samtal och handledning, enskilt eller i grupp.
- Vi får vara med på vägen kring allt som rör tro och fördjupning. Jag träffar så många fina medarbetare som har olika yrken och uppdrag i kyrkan. De möter i sin tur mängder av människor.
Vad möter du för frågor - vad håller folk vakna om natten och vilka är de existentiella utmaningarna?
- Åh, det är en stor fråga. Det kan handla om sådant som arbetsmiljö, struktur och ledarskap. Även funderingar kring hur kyrkan ska bli relevant. Och hur man ska orka. Medkänslan kan ha ett pris och vem hjälper då hjälparen? Det är viktigt att få ta hand om sig, få tid till återhämtning och pauser, etablera goda vanor och förstå att det finns dagar då vi är i sämre skick och att det är ok. Vi behöver goda kolleger och en bra yttre struktur, som värnar om de anställda på bästa sätt.
- Existentiella utmaningar mötte jag kanske som allra mest som sjukhuspräst. Livets korthet och döden väcker frågor som hur vill jag leva, hur jag kan ta vara på livet, på de jag håller av, vad vill jag lämna efter mig här på jorden?
Det finns mycket som upptar oss - liv, död, lidande, sjukdom, smärta, våra barn och ungas mående miljön och klimatet. Det handlar om problem i relationer eller funderingar inför framtiden, oro eller förväntningar som har blivit till krav.
- En utmaning idag, som jag tror att många medarbetare i kyrkan möter, är ofrivillig ensamhet, eller existentiell ensamhet, den bär vi nog alla på i vårt allra innersta inre. Vid svåra besked eller vid svåra stunder har vi kanske varit där. Här tänker jag att vi kanske inte kan lyfta bort denna ensamhet, men närvaro och gemenskap kan göra den möjlig att uthärda.
Det är svårt om vi upplever meningslöshet. Vi vill alla vara i ett sammanhang. Vi har behov av att göra världen begriplig och förutsägbar. Vi bygger meningsbärande system.
Vardag och tystnad
- Här tror jag att vardagen skyddar och ger mening, jag tycker att vardagen är där livet är. Jag tror på tystnaden men såklart också på orden, dess möjligheter och samtalet. Att samtala är en väg att hitta ord som kan bära oss.
- Det finns så mycket yttre attribut och budskap idag. Det gäller därför att skapa rymd, öppenhet och plats för genuina möten. Vi behöver sådana rum för samtalen. Om ett trauma eller en svår händelse inte bearbetas kan den förbli i ett sorts nutid och upplevas om och om igen. Genom att samtala och dela kan det man varit med om bli mindre laddat, menar Mi.
Den kristna kyrkan och andra trossystem har en lång historia av att möta människor i dialog, ansikte mot ansikte, ge stöd andligt och psykosocialt.
- Här kan kyrkan ha en enorm betydelse i vår samtid. Människor längtar efter detta. Frågan ”Vad behöver du?” är viktig.
Hur bra är vi på att berätta om själavård som en möjlighet som Svenska kyrkan erbjuder?
- Vi ger själavårdssamtal om och om igen inom kyrkan, men många gånger sker det i det tysta. Det finns ett förtroende för kyrkan när det gäller själavård och att vara en plats där man kan vårda själen, vila i tystnaden och hitta fram till stillhet och eftertanke.
- Det kan till exempel vara bemötande och samtal som förs på kyrkogården. Den platsen har stor betydelse när vi sörjer och saknar de som gått före.
Kyrkan samverkar också med andra aktörer i samhället poängterar Mi.
- Vi ska förvalta och dela vidare vårt budskap om människovärde, medmänsklighet och medkänsla.
Hur tänker du kring att livet har skuggsidor?
- Jag ser att det svåra som hänt har format mig. Under en period i mitt liv miste jag min mamma och födde ett barn under samma månad. Jag upplevde sorg och glädje på samma gång. Ibland hittar jag tröst i tanken att sorgen skapat ett djup i mig som sedan kan rymma desto mer glädje.
Vad utmärker själavård?
- Det finns flera sätt att definiera ordet. Jag tycker att Owe Wikström, som är teolog, präst, författare och psykoterapeut, sammanfattar det bra: Att utifrån den kristna kyrkans tro och verklighetsuppfattning genom det enskilda samtalet stödja människans andliga och psykiska utveckling.
- I själavård försöker vi förstå den andre på den personens villkor. Vi är en samtalspartner när det gäller existentiella frågor och etiska dilemman i livet. Det är frågor kring livet, döden, meningen och lidandet, om den existentiella skulden och ansvaret i att vara människa.
- En del av själavårdens teologi är att våga dela utan att ha färdiga svar. Vi ska ha modet att vara närvarande i det svåra och våga vara med i samtalet trots att vi inte har svaren. Det kan upplevas som en otillräcklighet inom oss, men också som ett delande i ett stort förtroende.
- Vidare kan vi röra vid de andliga erfarenheterna för att försöka nå fram till försoning med sig själva och med andra. I samtalen kan vi ha de klassiska bilderna och berättelserna med oss, det kan vara till exempel symboler som välsignelsen, att dela bröd, att det finns ett ansikte som möter oss.
Själavård handlar inte bara om livets svårigheter, utan också om andlig fördjupning och själslig friskvård. Hur ser du på det?
- Vi har många olika traditioner och källor att ösa ur - till exempel Taizé med sin meditativa sång, Ignatius av Loyolas andliga övningar, den kristna mystiken, djupmeditationen och pilgrimsvandring.
Andlighet är ett komplext ord anser Mi. Det omfattar bland annat religionernas och filosofernas beskrivningar av människans inre värld.
- Det är ett omdiskuterat ord och det finns kritiska röster som menar att andlighet kan göras till en vara, något som vi konsumerar och att vi ska vara uppmärksamma på detta.
Ge en hungrig mat
- Andlighet är ett sätt att leva innerligt, eller med ett fördjupat sinne. Kyrkan har en lång tradition även här. Det är som ett sätt att andas. Det finns en vila, en inandning och en utandning - där vi går ut i handling. Om andlighet väcker tankar på att bara gå inåt och därmed visa ointresse för den andre, då använder jag hellre ord som helighet, innerlighet, medkänsla eller själavård.
- Jag har tilltro till människor och en tilltro att det går att vända likgiltighet till medkänsla. Jesus är en förebild och jag tror att alla kan göra något för någon. Gud ger oss ett förtroende och ett kärleksuppdrag. Vi är nära det heliga när vi räcker en hungrig mat att äta.
Den längsta resan är resan inåt skriver Dag Hammarskjöld. Kan du relatera till honom?
- Hammarskjöld är stor inspiratör för mig. Citatet handlar om livet som en rörelse mot det innersta. Men också om att handla i grundtillit och med mod. Hammarskjöld visar på hur vi kan leva varje dag som mottagare med öppet sinne, närvarande. Vi behöver göra oss uppmärksamma på hur vi vill leva, hur vi vill relatera till oss själva, till varandra, vår natur och vår jord.
Mi tror att vi behöver öka vår medvetenhet för att nå fram till ett hållbart inre och yttre.
- Vi kan kalla det för en sorts mental eller själslig styrketräning. Här kan litteratur, andliga övningar, bönen och tystnaden vara ett sätt att se med hjärtat. I tystnaden får jag överlämna till Gud det jag inte klarar. Jag får livsmod, mod att våga förändra, men också insikt om livets begränsningar.
Hur kommer man i kontakt med sin andlighet?
- Det är olika vad som passar oss. För mig handlar det mycket om handling, men också om musik, konst, drama, kyrkans rum, naturen, det vilda, det vackra och att tillbringa tid med barn, att ta del av deras nyfikenhet och förundran. Det väcker ödmjukhet och en känsla att vara en del av något större.
- Litteratur är som en skatt, som kan fördjupa och vägleda oss. Meditation likaså, att ta sig tid till tystnad och stillhet. Det behöver inte vara en lång retreat, det kan röra sig om korta stunder, om mellanrummet, påpekar Mi och fortsätter:
- Viktigt är också att känna tacksamhet, glädje och tillit. Att i känslan av absolut beroende erfara att jag är buren. Det är en vacker känsla. Det är att vara välsignad.
Plats för det misslyckade
- Jag tror att vi kan vara mildare, generösa och inte så dömande mot oss själva och andra. Självmedkänsla kan vara att tänka och känna att jag gör så gott jag kan och ha en försonande blick på sitt arbete och sig själv. Kyrkan får också vara en plats för det misslyckade - det ligger i vårt budskap.
- Nu under Musikhjälpen i Lund då Stortorget döptes om till Kärlekens torg berörde musiken och engagemanget mig djupt och budskapet är så viktigt, alla har rätt att funka olika.
Ser du en rörelse mot andlighet i samhället? Hur yttrar det sig?
- Det finns helt klart ett ökat intresse och tendensen är att man plockar och blandar, ger och tar från olika traditioner eller kulturer, vare sig det handlar om Dalai lama, Hildegard av Bingen, retreat, meditation eller pilgrimsvandring.
- En del är kritiska och säger att detta är en upplevelseindustri, jag tror att det kan stå för ett behov. Det hör ihop med en längtan efter existentiell mening, efter sammanhang.
Sandaler och regn
- Det finns också en debatt om att andligheten har lämnat sin historiska bakgrund. Vi behöver hela tiden vara uppmärksamma på vad som händer med medmänskligheten. Andlighet för mig hör ihop med handling, etiska krav och vårt ansvar som människor. Det är ett sätt att vara och förhålla sig som hör ihop med empati, medkänsla, medlidande, frid och fred.
- Andlighet är inget jag stänger av och på, det finns i det dagliga livet för mig. Jag har med mig orden att det är i dig Gud som jag lever, rör mig och är till.
- I Tibets kloster erfor jag munkarnas djupa tillbedjan och hur de efteråt tog av sig sandalerna och sprang på bakgården och spelade fotboll med barnen. I Tanzania såg jag människors glädje när regnet kom, det var enormt betydelsefullt och heligt.
maria.c.lundstrom@svenskakyrkan.se
Mi Helén
Bakgrund: Prästvigd 1996. Arbetat i församlingarna i Väsby-Viken, Boo och Nacka. Fullgjort S:t Lukas psykoterapiutbildning. Tjänstgjort vid S:t Lukas mottagning i Stockholm.
Rekommenderar: - Existenspodden som produceras av Stockholms domkyrkoförsamling.
Lunds stifts själavårdscentrum
I år firar själavårdscentrum 25 år. Invigningen ägde rum hösten 1993 på Ekeliden i Höör. Två år senare flyttade verksamheten in till Lund där den finns än idag.
Redan från början var behovet stort och än idag söker sig många till Själavårdscentrum. Målsättningen var och är att stärka och medvetandegöra själavården i Lunds stift. Idag erbjuds anställda och förtroendevalda handledning i grupp och enskilt, själavårdande samtal, bikt med mera.
Under våren 2019 uppmärksammas själavården genom ett antal frukostseminarier på Domkyrkoforum i Lund. Själavård förr, nu och i framtiden kommer att belysas. Detta den 5 februari, 5 mars och den 2 april klockan 08.30-10.00.
Två gäster är inbjudna till varje tillfälle. Efter frukost och gästernas reflektioner avslutas seminariet med ett gemensamt samtal. I februari medverkar prästerna Pelle Bengtsson och Albin Tanke. Sista dagen för anmälan är den 31 januari till lund.sjalavardscentrum@svenskakyrkan.se
Är du intresserad av att läsa mer om själavårdscentrum eller önskar komma i kontakt med Mi, Helena eller Håkan? Läs mer här